Då fick jag kontakt med mina barn igen: Ronny

 Ronny

Ronny

Länkarna, Helsingborg

”Ja, var ska jag börja? Supit har jag gjort sedan jag var liten. Jag gick till sjöss som ung, med LB-färjorna. Jag förfalskade mina papper, eftersom jag bara var fjorton år gammal. Man fick börja i köket, och gick sedan vidare till att jobba på däck när man fyllt sexton. Efter det arbetade jag med allt möjligt, rätt mycket här i stan. På senare år brukade jag gömma spriten i ett par buskar på vägen till jobbet, och tanka på rejält, så att jag klarade mig hela dagen. Jag cyklade året om, för att kunna gömma den där spriten på rätt ställe. En dag plockade jag upp flaskan och såg att det var vanlig vodka och inte whisky, som jag lagt där på morgonen. Jag stirrade på flaskan och förstod inte vad som hade hänt. När jag tittade upp såg jag en annan snubbe som stod tjugofem meter bort med min whisky i handen. Vi bytte flaska och cyklade vidare på varsitt håll. Det går att skratta åt nu, men det var ju för jävligt. Inte förrän 1995 kom jag hit till länkarna och blev nykter. Då hade jag inte träffat mina barn sedan en skilsmässa tio år tidigare, och relationen var inte så bra. Fast när jag fick min guldnål, som man får efter fem år som nykter, så var de med här på Länkarna och delade ögonblicket med mig. Det är ett av de finaste stunderna i mitt liv. Och att de då var här med mig … det var stort. Jag fick tillbaka mina barn igen, även om de var vuxna. Sedan dess har jag bara haft ett rejält återfall, och det var 2003. Året efter att det där hände med min sambo. Jag var sjuk och hade influensa och hostade hela nätterna, så jag gick och lade mig i det lilla rummet istället. Så att hon skulle få sova. När jag vaknade upptäckte jag att hon inte gått upp. Jag gick in till henne och hittade henne död i sängen. Hon hade dött den natten, när jag inte var där. Läkaren sa att hjärtattacken var kraftig och att jag inte hade kunnat göra något, men jag fick ändå ett återfall. Jag klarade det inte. Under ett helt år kunde jag inte sova. Jag såg henne framför mig och hörde hennes röst: Varför hjälpte du inte mig? Varför hjälpte du inte mig? Det var så … Det är jobbigt att prata om det. Jag köpte en liten flaska för att kunna vila. Det räckte så klart inte. Och sedan var det igång igen. Men efter det så har jag klarat det rätt bra. Och jag är mycket här hos Länkarna. Det är det som är så fint, ingen anklagar den som kommer tillbaka hit efter ett återfall. Man accepterar dem och hjälper till. Nu försöker jag ta mig vidare efter en hjärtinfarkt 2013. Ja, och sedan fick jag cancer i tjocktarmen. Sedan diabetes. Jag är sjuttio år gammal, så åldern tar ut sin rätt. När jag känner att det är tungt tänker jag på när jag vaknade upp efter hjärtinfarkten och såg att mina båda döttrar satt vid sidan om mig och väntade. Den äldsta av dem kom varje dag och satt där vid min sida. Det är små saker, men .... Jag håller fast vid dem. Jag håller fast vid de fina ögonblicken. Mina döttrar är det bästa jag gjort här i livet. Skriv det. Det är sanningen.”

När livet plötsligt svänger: Rasmus

Elliot: Del 1

”Vi tyckte att Elliot var mycket förkyld, och så hade han blod i bajset. Vi ringde BVC var och varannan dag. Han var ju bara några månader gammal. Efter att man uteslutit mjölkallergi och sånt gjordes till slut ett ultraljud. När vi inte hört något på ett par veckor, så ringde vi in och då upptäckte man att ultraljudsläkaren noterat en förstorad mjälte i Elliots journal.

Vi fick åka in akut och då såg man att han hade för många vita blodkroppar och att han läckte omogna celler. Min sambo som var mer insatt i det här än jag lade genast ihop två och två, och begärde att man skulle ta ett benmärgsprov på honom. Först sa de nej, men när vi förklarade att vi tänkte åka ner till Lund och sitta där tills de gjort provet, så fixade de alltihop snabbt. Väl på plats där nere så kom läkarna in till oss redan innan testet och sa att de misstänkte JMML. Det är en sorts kronisk leukemi som drabbar barn 0-4 år. Det är bara ett barn om året som får det i Sverige och sjukdomen går inte att behandla med cellgift. Man måste transplantera benmärg. 

Jag minns när de kom in i rummet och sa det här till oss, för känslan var så overklig. Det går inte att förklara. Det enda man kan göra är att bryta ihop och sedan stålsätta sig och ta hand om sin familj. Man får gråta, men skjuta både rädslan och skräcken framför sig. De hittade en donator, men själva ingreppet flyttades fram ett par månader av olika anledningar. Till juni 2015. För att kunna göra ingreppet, så behövde de slå ut hans immunförsvar. Han blev svag, och tappade hår. Men de svåra biverkningarna kom först efteråt. Han spydde och bajsade blod i mer än en hel vecka. 

Vi var maktlösa. Det är som ett svart hål när jag tänker på det nu. Jag kan inte … jag kan inte separera händelserna och förstå dem så här efteråt. Det var en så oerhörd situation att man inte kunde hantera den. Läkarna var bekymrade över hur de skulle hantera de svåra biverkningarna och uppskattade att Elliot hade 60 % chans att överleva den närmsta månaden. Att transplantera benmärg är en risk, och det visste vi när vi gick in i processen.

Nu blev han ändå bättre till slut och piggnade till, sakta men säkert. Men perioden där efter var tuff den också. Det är fortfarande tufft. Ofta vaknar jag i en mardröm mitt i natten, och tror att han fått en tumör någonstans, eller så kommer jag att tänka på någon av alla de barn vi träffat som inte klarat det. Då gör det riktigt ont i hjärtat. Men vi måste ändå kämpa vidare.”

Att återvända till livet - Ulf

”Redan när jag var nitton fick jag en fängelsedom omvandlad till behandling, men i längden var det inget som hjälpte. Jag fick barn med en kvinna när jag var tjugonio. Hon var sköterska och trodde att hon skulle få rätsida på mig. Men det gick så klart inte. Vi skildes och jag misskötte umgänget med min dotter under tio år. Kliniker, avgiftningar, återfall. Det är sorgligt att tänka på. Men så precis när jag fyllt fyrtio gick jag ur en jobbig fylla och ville verkligen inte tillbaka till det drickande livet. Det var 1998 och jag lyckades hålla mig nykter ett tag, men efterhand började jag känna att det var svårt. Efterhand förstår man att det här med spriten är lika mycket ett nykterhetsproblem. Man klarar inte av den nyktra tiden. Det är något som gnager på en då, som svider i själen. I alla fall. Jag var drygt fyrtio, som sagt. Jag hade ingen arbetsplats, och hade brutit med det gamla umgänget. Det var då jag steg in här. Hos Länkarna. Sedan dess har jag varit nykter varenda dag. I sjutton år. Nu är jag ordförande här i Helsingborg och vi gör vad vi kan för varandra. Det är inte ovanligt att vi går hem till kamrater när vi vet att de fallit tillbaka – för att hämta tillbaka dem. Man ska aldrig känna sig ensam eller övergiven som en länk. Kamratstödet är viktigast. Så är det. En del är väldigt nervösa första gången de kommer hit. Man kommer in i ett nytt sammanhang och lämnar ut sig själv fullständigt. Flera stycken har berättat hur de gått förbi utanför flera gånger innan de vågat sig in. Men det är värt det, det är värt försöket. Vi har våra sju punkter och det är från dem vi utgår. Lär dig tålamod. Respektera andra. Förändra dig själv, och så vidare. Idag har jag en fin relation med min dotter. Och jag har barnbarn. Kan du tänka dig så fantastiskt? Jag har barnbarn. Jag lever. Jag har sårat många, och min dotter och min mamma är de som varit med mig hela vägen. De finns fortfarande hos mig och jag försöker reparera det som varit varje dag. Det måste man. Och du vet, den där den känslan – att min mamma och min dotter finns kvar hos mig – den går nästan inte att förklara … det är vackert. Jag lever och ingenting ska hindra mig från ett nyktert liv.”