Blodsbunden av Augustin Erba

(Publicerad i Sydsvenskan & Helsingborgs Dagblad 13 oktober 2015)

Den dokumentära romanen fick en nytändning efter Karl Ove Knausgårds svit ”Min Kamp”. Innan dess betraktades genren rätt surmulet av kritiker, men det bör vi förstås helt ignorera: en roman är okränkbar och måste få stå fri från förklaringar om sant eller falskt. Författaren har inget ansvar att klargöra vad som är vad för oss. 

Detsamma gäller Augustin Erba. I ”Blodsbunden”, som är hans andra verk, balanserar han på en lina spänd mellan sitt eget liv och fiktionens dunkla rum. Här har vi en karaktär (Amadeus Innocentius Augustinus Osiris Mina) som heter nästan exakt som upphovsmannen (Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi) och har en liknande historia, men trots detta står det roman på omslaget. Vilket ger oss anledning att inte tro alltför blint på det som påstås. Eller?

Amadeus växer upp i Fisksätra tillsammans med två syskon, en blåblodig mamma och en hårdhänt pappa. Moderns familj är av det habsburgska släktet, vilka flydde Ungern under kriget. I Sverige mötte hon senare sin man, den kortväxte gästforskaren från Egypten. Den här konstellationen har sedan inordnat sig som i en egen värld, ett mikrokosmos där de försöker hålla fast vid sin adliga höghet bland förortens alla svårmodiga filurer. Och nej - modern mår inte bra. Hon påtalar ständigt sin migrän och använder den som maktmedel, vacklar psykiskt. Det mesta av barndomen ägnar Amadeus åt att tänka på att hon kan dö ifrån honom när som helst. Skräcken är oresonlig. Samtidigt låter fadern handen slinta när han blir förbannad. Scenen när han och pojken under en promenad repeterar multiplikationstabellen är isande kall, på kornet sedd ur den vettskrämde sonens vinkel. Det gäller ju att inte svara fel, då svingas näven. Varför? Pojken måste ju bli bäst, han måste anstränga sig.

Men eländet slutar inte där. När Amadeus flyttas upp en klass på Franska skolan, möter han gänget som kommer att misshandla honom under flera år. Det är drabbande läsning om hur en liten pojke försöker hitta luftfickor mellan sina föräldrars galenskap och kamraternas brutalitet. Här andas stämningen lite av Guillous ”Ondskan”. 

Det är annars mycket konstruktionens förtjänst att berättelsen rör om så mycket i oss. Redan tidigt möter vi den vuxne Amadeus parallellt med barndomshistorien, och han har då en ny familj att förhålla sig till. En flickvän. Egna barn. Av alltihop blir det en mycket fint lagd mosaik, med relevanta frågeställningar: Kan någon som vandrat genom så mycket smärta någonsin älska, och vad bär man med sig in i kärleken när man tvivlat på världen så länge? Hur frigör man sig från sin historia?

Och min inledande fråga om huruvida det här är sanning eller fiktion förblir ointressant. Mig får författaren gärna förvilla, så länge text och komposition har den här typen av spänst. Det är stilistiskt oklanderligt. Visst, berättandet är ibland väl utbroderat, och jag kommer då på mig själv med att undra om en del av materialet behållits mer för författaren än för läsarens skull, men sedan bär jag ändå med mig karaktärerna ut i världen. 

Tydligast blir den vuxne Amadeus. Hans snubblande steg när han får chansen att skaka av sig mörkret genom att blotta sina sår. Det är julafton. Han knackar på barndomens dörr i Fisksätra, håller sin fru i handen. Världar ska kollidera och läsaren dra efter andan. 

Vi är alla bara människor, tycks Erba säga. Vi gör så gott vi kan. Tillsammans kan vi resa oss ur askan.

Stäng inte dörren till biblioteken

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 25/8 2015)

De satt ofta och väntade på mig redan när jag kom till jobbet. En del av dem ville spela långa partier schack, andra ville bara prata en stund. Kanske hade det hänt något i skolan, eller hemma. Vissa dagar hade de läxan med sig dit, dikter de skrivit. Noveller, berättelser. Vi lirade rätt mycket UNO också, det var en bra sysselsättning när vi skulle snacka samtidigt. Gemensamt för alla de här ungdomarna var att de ofta inte hade något att göra och gillade att hänga på stadsbiblioteket – en miljö som många av dem bar med sig därifrån när de efter några år försvann igen. Då kom nästa omgång. Det finns nämligen alltid kringdrivande skuggor i staden, oavsett om vi ser dem eller inte.

Kanske är det just den insikten jag minns bäst från min tid som resursperson på Helsingborgs stadsbiblioteks barnavdelning. Mitt jobb gick ut på att ta hand om besökarna och vara behjälplig för både föräldrar och barn, även om den stora insatsen alltså var att lägga märke till de ungdomar som drev förbi varje dag.

Den vanligaste frågan jag fick av utomstående var om det ligger i bibliotekets uppdrag att ta det här ansvaret. Mitt svar var alltid detsamma: Ja, det är väl klart att biblioteket ska ta hand om sina besökare – att skapa läsare är inte en självuppfyllande verksamhet, ställd utanför tidens strömningar. Essensen av mitt jobb var ju inte bara att fånga upp de som kom utan också att erbjuda en ingång till litteraturen. Det är genom möten och samtal vi skapar gränsöverskridande människor med intresse för böcker. Så fort vi arrangerade läsecirklar eller skrivarverkstäder, så anmälde sig också många av de som aldrig tidigare hade kunnat tänka sig något sådant. Vi nådde fram.

För att gå in på hårda fakta, så ingår det här också i de svenska bibliotekens uppdrag. De ska stärka demokratiska värden och uppmuntra till förkovran i litteraturen, och särskild hänsyn ska tas till utsatta grupper i samhället. De som behöver böckerna bäst ska ha tillgång till dem.

Men det där håller inte alla med om. Det blev tydligt i den debatt som nyligen uppstod om huruvida biblioteken ska vara mötesplatser eller inte. Motargumenten bygger på att man vill behålla lugn och ro i lokalerna (den klassiska tystnaden), och bränsle hämtades från de incidentrapporter – 500 fall av våld och stölder de sista åren – som gjorts av biblioteksanställda i Stockholm. Debattörerna ställde Stockholms stadsbibliotekarie Katti Hoflins uttalande om det nya biblioteket direkt mot nyheten om att ungdomar i Hässelby Villastad levt rövare i lokalerna. Slutsats: mötesplatser skapar våld och aggressiva ungdomar.

Här blir debatten problematisk och den rör inte bara huvudstaden utan biblioteken i hela landet, också här förstås. För det första har incidentrapporterna inte något att göra med biblioteken som öppna rum med mer än böcker, och för det andra utesluter inte ett stillsamt bibliotek nytänkande och expansion av verksamheten. Personligen har jag mycket lite till övers för det fabricerade, ljudlösa rum som många i debatten tycks skydda så intensivt. Vilken tystnad är det vi försöker stjäla från dem, och varför målar de upp begreppet mötesplats som antagonist till det klassiska biblioteket?

Sanningen är att ett bra bibliotek består av flera zoner. Olika delar tillför olika saker och kanske borde det funderas på vad man vill uppnå när man protesterar mot sådant som gör litteraturens rum till forum för samtal, demokrati och kunskap.

Flera debattörer påtalar att de inte ens vågar hyscha någon på ett bibliotek, eftersom de blivit ”mötesplatser”, ”fritidsgårdar” och ”caféer”. Men vem har påstått att stök ska tillåtas bara för att det erbjuds kaffe och aktiviteter?

Stäng inte dörren för de som inte hunnit bli läsare. De flesta av dem har ingenting med de anmälda incidenterna att göra och problemen är ofta koncentrerade till vissa utsatta bibliotek i ytterområdena, där vi måste stödja och hjälpa personalen med riktade insatser. Den måste helt enkelt kunna sköta sitt jobb i lugn och ro, och det har naturligtvis lika mycket med saknade resurser att göra. Där ligger en del av ansvaret på de som fördelar kommunens pengar.

Helsingborg är och förblir den goda förebilden, trots att det också här har snålats i budgeten. Visst, det är inte en perfekt verksamhet, lokalerna är lite knöliga. Men vad vår bibliotekspersonal förstod redan för femtio år sedan kämpar de alltså fortfarande med på andra håll i landet. Biblioteket ska vara öppet för alla – alla ska få chansen.

Här i stan kastas ingen ut, om de inte stör. Nej, inte ens den sovande tjommen i stolen, som uppenbart druckit mer än juice till frukost, vräks ut i vinterstormen. Då och då såg jag honom läsa en bok, alltid samma. Jag kan tänka mig att inte alla gillar honom, eller det han representerar, men så länge han inte förstör eller bråkar är det hans rätt att sitta där han sitter.

Varken hans eller ungdomarnas närvaro förstör ett levande bibliotek, och en kreativ social miljö inbjuder till både lärande och läsande. Men framför allt är ett riktigt bibliotek en trovärdig spegling av samhället, med allt vad det innebär, där du hittar både böcker och ro, och utrymme till att plugga och träffas under sansade former. Rent krasst kan vi också säga att biblioteket kanske är den enda riktiga mötesplatsen i Helsingborg, där folk från alla stadsdelar och kulturer passerar varandra. Och vet ni vad – det fungerar utmärkt.

De flesta av oss klarar nämligen av det där – att respektera en mötesplats i litteraturens högborg. Vi slår inte brutalt sönder inredning bara för att vi får lov att dricka kaffe och diskutera viktiga frågor i samma lokaler som böckerna. Inte heller förringar vi böckernas plats och värde.

Med det sagt: debatter är för det mesta bra, men skeva diskussioner och otydliga begrepp som ”tysthetsnorm” och ”fredade gömställen för fantasin” är bara tröttsamma när de blandas in i fel kortlek. Äpplen är äpplen. Päron är päron. Eller som Keith Richards sa: ”När du växer upp finns det två institutioner som påverkar dig lite extra – kyrkan, som tillhör Gud, och det allmänna biblioteket, som tillhör dig.”

Tro, hopp och hälsa

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 5/ 9 2015)

Medicinhistoriska museets nya basutställning ”Tro, hopp och hälsa” kunde knappast ha installerats på en bättre plats än just i det gamla Barnsjukhuset på Bergaliden. Historien sitter i väggarna, vilket tillför utställningen ännu en dimension – det här handlar nämligen om nu och då, och om vad som skett längs vägen. Medicinhistorien är full av märkligheter, och i den här ambitiösa sammanställningen börjar man från början.

Det är lätt att ta sig för pannan när man ser tidiga behandlingsmetoder, men det står snart klart att vi alla är barn av vår tid. Vad sägs om en villarpakanon, som laddades med diverse örter och som sedan avfyrades från sin plats mellan benen på patienten? Åderlåtning? Pulveriserad skalbagge? Från sådana tossigheter kan vi följa utvecklingen fram till 1850, då det började hända saker. Man lärde sig söva och smärtlindra, och efterhand också sterilisera instrumenten. Resan fortsätter sedan in i vår tid. 

Här finns även en filosofisk aspekt, inte minst kring vårdens arkitektur, som den kommer till uttryck i byggnadens kupolformade sal. Vi får exempel från både Ramlösa brunn och Sankta Maria, men rummet i sig berättar sin egen historia. Redan när huset byggdes 1888 tänkte man på saker som god luftväxling och jämnt ljusflöde – allt för att lindra patienternas plågor. Man står mitt i historien när man placerar sig i rummet, och inte minst blir den tunna linjen mellan kropp och själ tydlig. Vad påverkar läkeprocessen? 

I en annan del av utställningen syns också chefssjuksköterskans rum, där citat visar hur starkt sammanlänkade yrkesmänniskan och privatpersonen var förr i tiden. Den uppbyggda neonatalavdelningen runt hörnet väcker andra tankar. De svåra villkoren och de personliga vittnesmålen är djupt gripande. Kuriosa: De första kuvöserna var ombyggda äggkläckningsmaskiner. 

Missa inte heller utställningens yttre del. Stanna upp vid presentationen av Elisabeth Ohlson Wallins fotografier, sammanställda av Leif Axelsson – en sorts samtidsporträtt av människor som lever med proteser. ”Vi tar oss vidare”, tycks bilderna utropa, ”vi är sådana som övervinner allt”. Det är både inspirerande och tankeväckande. 

Det är sammantaget en mycket fin utställning som lyckas förmedla att vi alla är, och har varit, fångade av vår tid och dess omständigheter. Sjukvården gör så gott den kan, och det som var sjukt för några år sedan, är nu friskt. Där bryter utställningen igenom på riktigt, när vi inser hur kort tid som gått sedan allt var annorlunda. Följande presenteras bakom en av de stängda dörrarna i korridoren: ”Homosexualitet ströks som psykisk sjukdom 1979, och fram till 1944 var det en brottslig handling”. Förra veckan hade vi ett Pride-tåg här i Helsingborg. Saker förändras – och det ska vi vara tacksamma för.

Sjukdomar kommer och går, nya tillkommer. Frågan vi tar med oss hem: Vad är hälsa nu för tiden? Och uppskattar vi den?

En stad - oändligt många historier

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 23/06 2015)

Jag har en kompis. Kristoffer. I sitt yrke som fotograf rör han sig på många olika sorters platser, och när vi började umgås för ett par år sedan upptäckte jag hur mycket jag missat av Helsingborg. Saken är ju att han arbetar med historier och livsporträtt från mer oväntade vinklar, och titt som tätt drog han ut mig på så kallade gubbrundor (en stillsam, filosofisk promenad). De här rundorna slutade gärna på rätt ovanliga platser, och inte så sällan på restauranger och pubar i stadens utkant, där mer än en tjomme satt med blicken i bordet. "Just här”, sa Kristoffer med kameran i handen, ”finns en annan sorts historier. Men du hör aldrig talas om dem. Det är därför du ska lyssna, Conny. Lägg örat mot marken. Du kan inte bara sitta på röven i centrum och tro att du vet något. Bilden blir skev.” 

Nå, det där var ett tag sedan, men jag kom att tänka på det när jag fick Bonniers "Nya Upplevelser" i knäet, med 3702 resmål. Kontrasterna mot fotograferingsuppdragen med Kristoffer var brutal. Här serverades istället landskapsbilder och texter om allt från Skåneleden till kulturens Östarp. Från Helsingborg har man valt ut fina Dunkers kulturhus och Fredriksdal, med mera. I Ängelholm pekar man på Hembygdsparken, i Landskrona på Konsthallen. 

Nå, inget fel i detta, så klart. Det är bra att vi har turistmål. Men om man för en stund återgår till det här med vad en stad egentligen innehåller och vrider perspektivet en aning, så snubblar man lätt in på frågan om identitet. Ren reklam lockar nämligen få nya besökare till en plats nu för tiden, och med det i åtanke ställer jag mig frågan om man inte kan lyfta just folket i en stad för att komplettera det statiska. 

Webbsidan Humans of New York presenterar varje dag fantastiska bilder och historier direkt från gatan. Gatuförsäljaren tar lika mycket plats som arkitekten som tränar qigong på trottoaren. Grundaren, fotografen och berättaren Brandon Stanton, stannar folk han vill prata med, och tar sedan en bild på dem och låter deras historia följa med i flödet. Vi möter staden ur varenda tänkbar vinkel och resultatet blir en skrovlig och vacker bild som dragit mycket uppmärksamhet till sig.

Min hemstad Helsingborg är precis som alla andra städer något djupt personligt för människorna som levt här. Själv suckar jag sorgset när jag åker förbi gamla AMU-center där min far jobbade och gubbarna passade mig som liten. Eller för den delen, Vikingstrand en gryning 1996, då jag stannade till och steg ur bilen. Havet framför mig, solen i dis och ett nykysst minne runt halsen. 

Vad jag menar är att vi är här allihop och våra städer bär på så oändligt många historier. Det hade varit intressant att se om vi kunde levandegöra bilden av Helsingborg, på något sätt. För all del, fråga dig själv om inte du också har något att säga - vad har du genomlevt på dessa gator? Vad har varit viktigt för just dig? 

Sanningen är att vi dränks i skit varje dag, men genuina berättelser har en tendens att fånga oss, och till slut blir de till något större i all sin anspråkslöshet. Så, ja. Jag hade gärna sett just din historia komplettera rosenträdgårdarna. Det lilla livet händer och det är vackert det också.

Sol, vind och trauman

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 19/5-2015)

Det är knappast en slump att framgångsrika människor alltid har en anekdot i beredskap, och att den plockas fram i precis rätt ögonblick. Ofta rör det sig om något som finjusteras efterhand för att uppnå en särskild effekt. Ni vet, en sak läggs till, en annan tas bort. Tårar kan fällas, men det får inte bli för sorgligt. Inte heller får skrattet bli för långt, eller för tongivande. Dramaturgin är avgörande för hur alltihop landar och det kräver sin man och kvinna att nå fram till de som lyssnar, att få det att fastna i publikens goda minne. Med det sagt, så har berättaren naturligtvis ett tacksamt uppdrag. Svenskar vill, i likhet med alla andra människor, bli berörda, vi vill känna något. Och vi gillar goda storytellers. 

När Tage Danielsson la fram idén till "Sommar i P1" för mer än 55 år sedan ville han skapa något med lättsam musik och meningsfullt prat. Goda historier, med små pauser. Och visst bar idén. Få saker har varit så tongivande för juni, juli och augusti som den här stunden mitt på dagen, och som med alla fenomen har programmet knutit en mängd attribut till sig. Den klassiska melodin av Sten Carlberg går till exempel inte alls att särskilja från konceptet längre. Melodin glittrar som en underskön sommardag vid havet, men trots det får den helt olika klanger beroende på vilka sommarprat vi som individer minns när vi hör den spelas. 

Eftersom programmet gått sedan 1959, och Sten Carlbergs klassiker spelats vid alla säsonger utom den första, så finns här en del att välja på. Nyligen råkade jag höra ett samtal mellan två unga killar på Helsingborgs stadsbibliotek. De höll på med en uppsats, och lyssnade nu på Kristian Gidlunds sommarprat från 2014 genom ett par delade hörlurar. Jag hörde inte Kristians röst när han berättade om sin sjukdom, men jag såg hur killarna blev allt tystare. De lär aldrig mer höra Carlbergs signaturmelodi utan att svälja undan en stor klump i halsen, och kanske är det i de ögonblicken som vi tydligt ser skillnaden på det som bara är historier och det som är äkta - vittnesmål så starka att vi inte kan värja oss mot dem. 

Känslan efter att ha lyssnat på programmet under så många år blir för min del annars att det är rätt spridda skurar. Även om det är välproducerat räddar en producent inte en historia helt utan substans. Förvånansvärt ofta haglar floskler och självförhärligande passager, utan någon som helst självinsikt. 

Visst, jag kan uppskatta en framgångshistoria, men när sommarvärden vägrar gå på djupet och det mest personliga vi får höra är hur de en gång snodde en femöring ur sin farmors portmonnä, så orkar man inte engagera sig. Fast det där är inte sommarpratarnas fel – snarare är det ett resultat av att man utgår från kändisskapet när platserna ska fyllas. Väl på plats ska deras rövarhistorier pressas in i ett program som kräver både starkt drama och beröringspunkter utöver det vanliga samtalet. Vad händer när de inte har något att säga, mer än att de är duktiga på vad de gör? 

Andra sommarpratare tar chansen att fördjupa bilden av sig själv och nå igenom bruset. Det är dem vi borde lyssna på. Varenda människa minns ju hur Anja Pärson hyllades för sitt mod när hon kom ut 2012, och plötsligt blev hon också en förebild för en helt ny grupp människor. Och Henrik Larsson tog oss 2011 på en svidande fin vandring genom sorgen när han delade med sig av sådant som man inte behöver dela med sig av. Det kräver hjärta att ställa sig så öppen, men det låter också många relatera till personen i fråga.

Sedan ryms förstås inte allt i formatet. Exakt hur snävt det kan blir stod klart när poeten Athena Farrokhzads anmäldes till Granskningsnämnden efter sitt sommarprat om rasism, klassfrågor och politiskt våld. Sedan anmälde förstås Farrokhzad själv ett helt annat program, av rent motsatta anledningar. Den svenska sandlådan är ibland rätt liten. Ja, och sedan har vi det där med att folk helt enkelt inte vill ta till sig andra människors åsikter. Om det vittnade Marie-Louise Ekman redan 1987, långt innan de ljusskygga trollen på internet. Hon läste upp en rad av de hatbrev hon fått efter sin första gång i programmet. Herregud, vilken sorglig läsning. Ja, och så klart, sedan har vi Jan Guillous anklagelseakt mot Per Albin Hansson, och hur den ledde till att Guillou hotades under flera år efteråt. Programmet fälldes, precis som i fallet Bodil Malmsten 1980. 

Nå, det man ändå kan slå fast är att "Sommar i P1" numera drar flera olika branschers blickar till sig, rubriker som "Årets bästa finansprat" syns. Folk väljer ut ett par program och håller sig till dessa. Vilket motverkar syftet, antar jag, eftersom vi då trevar vidare på säker mark. Själv hade jag kunnat tänka mig att blanda in fler berättelser från "vanligt folk". Det är programmet "Verkligheten" i P3 ett bra exempel på, och inte minst deras inslag "Veckans Trapphus" där programledaren ringer upp ett antal personer i samma byggnad för att höra vad som händer i deras liv. Det är fint och öppenhjärtigt, trots personernas ovana kring situationen – de hinner inte förbereda sig och spiller därför över lite ibland. Men det är just det som är charmen, eftersom det blir så naturligt, till skillnad från vissa av sommarpraten. En exakt formel skapar inte automatiskt ett bra innehåll och den mest effektiva dramaturgin blir ibland bara sökt. Tänk dig en actionfilm eller komedi som är uppbyggd på rätt sätt, men bara innehåller fluff. Vad hjälper då kunskapen om spänningskurvor och andningspauser? En sann historia bär ofta på en alldeles egen, särskild kraft, eftersom den låter oss relatera till skörheten som berättaren delar med sig av. Äktheten i det som sägs är för mig viktigare än hur orden läggs fram.

De tre program jag själv kommer att tänka på när jag hör Carlbergs signaturmelodi är Kristian Gidlund, Morgan Alling och Nour El-Refai. 

Deras rapporter ur livet behöver man höra minst en gång om året för att känna sig som en människa.