Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)

När Zinat Pirzadeh nu romandebuterar visar hon att steget mellan roman och släktkrönika inte behöver vara så långt, om än linjen mellan de båda är aningen luddig. Men kanske är det inte bara författarens ansvar att tydliggöra strukturer och verkets tillhörighet.

Förlagen envisas ofta med att inom parentes förklara att händelserna som ryms i den här typen av bok är baserade på en verklig bakgrund. Frågan är då hur man drar gränsen mellan genrerna. Det som är viktigt för berättaren är nödvändigtvis inte viktigt för läsaren, men behåller man det trots detta, så har vi nog snarare en biografi i våra händer.

En roman bör, enligt min mening, däremot strömlinjeformas utan nåd, eller åtminstone serveras med relevanta scener.

I boken Fjäril i koppel får vi en välskriven text som lägger ett flertal personporträtt ovanpå på varandra och däremellan håller oss sysselsatta med flickan Shirins uppväxt. Jag får dock känslan av att vi rör oss någonstans mellan halvsanningar och dagboksanteckningar. Men förstå mig då rätt. Hon skriver väl om sitt Iran, Zinat Pirzadeh, och tonen är lagom dramatisk. En del klyschor blir det men bitvis är stilen väl sammanhållen och hyfsat fräsch.

Flickan, som är vår berättare, talar om släktingar och människor hon mött, men här finns också en lite för vag koppling till nutiden som jag inte alls förstår vitsen med. Den är för snålt tilltagen för att verkligen tillföra något, utan känns snarare lite påtvingad.

Det stora värdet finns istället i flickans berättelse om sina föräldrar och syskon och om de vänner hon förlorar på vägen. Vi får en sällsynt fin bild av ett land fjärran från Sverige. Det handlar lika mycket om denna fina familj som om en kulturs mest våldsamma inslag. Här finns en tydlig markering gentemot de män som systematiskt utnyttjar religionen för nöjes skull.

Och det är just här det bränner till, när vi mot bokens slut tillåts stanna lite längre i varje enskild scen. Texten får då vila i det manliga svineri som vräks över läsaren. Man blir både förbannad och berörd, rent av ledsen.

Sällan får man läsa en så närgången och naken redogörelse över ett lands tillstånd, färgad av lika delar kärlek och avsky. Visst, det är bitvis ostrukturerat, och ibland är det svårt att hämta andan mellan alla fakta, men det förändrar inte den beundran jag känner när jag lägger boken ifrån mig. Man blir glad över det faktum att en riktig människa reser sig ur ruinerna.

Samtidigt förstår jag nu än bättre att en god historia kanske inte alltid behöver en helt färdig författare för att ta fart och brinna.

Och Zinat Pirzadeh lär återkomma, och då får hon gärna syna Sverige i sömmarna.

Vi är trots allt bara en annan plats på jorden. Med allt vad det innebär.