Sent farväl av Ia Genberg

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 27/12 2013)

Ia Genberg debuterade med romanen Söta fredag 2012, och nu är hon aktuell med ett nytt verk. Jag känner bitvis igen mig från hennes första bok, då människorna kommer och går i varandras liv och tvingas färdas längs dunkla stigar. Nej, inte mycket är vad det ser ut att vara. Ibland flammar det snåla ljuset i labyrinten upp och då tror vi för ett ögonblick att vi vet var handlingen är på väg.

Förrädiskt, så klart, för ögonblicket senare slår Genberg ifrån strömmen och vi står kvar i ett ganska skönt dunkel. Hon gillar fortfarande sina intriger och tankeexperiment och vill nog få oss att tro att det är just historien som bär boken. Så är det inte.

Nog för att romanen lyser ovanligt stadigt, men det är utan tvekan det brusande och exakta språket som särskiljer texten. Tonen, resonansen, känslan för hur många ord som behövs.

Handlingen tar annars fart ganska enkelt. Mia och Maria var bästa vänner i slutet av åttiotalet, för mer än två decennier sedan. De unga kvinnorna reste omkring, fotograferade varandra i skumma gråskalor och levde som artonåringar med en dimsyn över resten av världen.

Fanns det andra människor, överhuvudtaget? Som tågluffande letade de också efter mer än nya destinationer och äventyr. De tog risker och provade sig fram med ungdomens obetänksamhet, men gick sedan skilda vägar. Det blev så.

När Mia nu slår upp tidningen en dag tjugo år senare faller blicken på Marias dödsannons. Tvillingsjälen är död och sorgen slår till, men görs inte särskilt märkvärdig förrän i slutet. Istället leds vi i rask takt fram till begravningen, som blir en språngbräda mot romanens övriga delar. Det finns nämligen en brottsmisstanke bakom Marias död, en del ouppklarade frågor. Hon blev påkörd av en lastbil under en joggingtur, men frågan är om hon blev puttad. Ett vittne finns, en alkoholist utan vidare trovärdighet.

Kanske är det tristessen i Mias liv som får henne att börja nysta i vad som har hänt, och som får henne att försöka förstå vad som hände Maria efter ungdomsåren.

Under sökandet inleder Mia ett förhållande med polisen som utreder vännens död, och får på så sätt tag på hennes gamla dagböcker. Författaren tecknar med hjälp av dem upp ännu en röst, när Maria sträcker sig ur graven och viskande antyder både det ena och andra.

Det ska inte stickas under stol med att språket glöder så att det står härliga till, men att det samtidigt trängs med den hårda konstruktion som håller berättelsen på plats. Även om jag hade klarat mig bra utan nämnda mysterium och de många trådarna fram och tillbaka, så hade jag haft svårare att undvara Ia Genbergs fina porträtt av de två kvinnorna. Av vänskapen, sökandet.

Den delen hade räckt för min del, för det finns överhuvudtaget ingenting platt i bilden av ungdomsåren. Det är jag tacksam för när författarens penseldrag då och då lyser igenom berättelsen och intrigen får svårt att hitta hem.

Som läsare är vi glada för en välskriven roman, med trovärdiga porträtt av människor som letade efter sig själva och förlorade varandra på vägen. Särskilt Mia blir tydlig. Den medelålders kämpen med barn, frånskild make, jobbet hon avskyr. Hon tittar sorgset fram och undrar vad som hände med de spirande drömmarna.

Många lär känna in sig i sorgen efter det som gick förlorat i skymningszonen mellan ungdomsår och resten av livet. Frågorna som dröjer kvar om människorna vi lämnat bakom oss.

Genberg förklarar, kastar små ljus.

Och hon gör det så bra.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se

Gimokrönikan av Patrik Godin

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 16/08 2013)

Det finns böcker som tar tid på sig och sedan finns det böcker som slår rot utan några som helst krusiduller. I fallet Gimokrönikan möter jag en sorts motstånd inledningsvis, ja, jag känner mig nästan bortstött under de första femtio sidorna av Patrik Godins fina debut.

Texten glider liksom undan och förbryllar med rökridåer och konster. Det är givetvis författarens poäng, men emellanåt känner jag mig ignorerad som läsare.

Huvudpersonen Patrik återvänder till Gimo som lärarvikarie efter en skilsmässa, och bakom sig har han lämnat frun Sara och förväntningarna han tog med sig ut i världen.

Något har hänt med barndomsorten, en jämngrå miljö som tycks hålla andan inför framtiden och förändringarna. För visst är det en ny tid, med nya villkor för glesbygden. Den lilla bruksorten bleknar och till och med Vallonskolan står inför en omstart. Samtidigt får vi veta mer om den gamle vännen Jussi, vars skugga framträder i korsklippta scener. Trots att han är borta, så förblir han närvarande.

Patriks gamla flickvän Camilla har stannat kvar, och även hon trevar runt i oklara minnesbilder av den försvunne Jussi. Han lämnade dem allihop en natt på Gimodammens is, försvann i den singlande snön. Det handlar om personer som förenades av utanförskap i ung ålder och sedan drevs ifrån varandra, om ungdomens förvirrade experiment och tankar om var man hör hemma. Det bubblar av svårtydd sexualitet, kärlekens plågor.

I romanens betraktelser av människor ligger fokus på vad vi tror oss veta om varandra, vilket ofta är långt ifrån sanningen.

Och egentligen – varför flydde Patrik hålan Gimo?

Jag håller fast vid att boken till en början har aningen svårt att få luft under vingarna, vilket kanske beror på att det finns mycket att leva upp till. Man skymtar referenser till Per-Gunnar Evander och Anders Paulrud. Dialogen är välskriven, och poesin som kommer och går skapar fina avbrott. På sina håll levererar Godin så påträngande fina textrader att jag vill sitta en stund och fundera på hur han lyckas destillera ner resonemangen till så vackra stycken. Och när berättelsen mot slutet glider ut i en skingrad mosaik, då är jag både förlorad och invigd.

Så det måste sägas. Visst är det här en uppväxtskildring som vi bitvis läst förr, men det är också en stark och originell början på ett svenskt författarskap. Språket gnistrar och brinner – vi har med en riktig skön stilist att göra. Det är bara att tacka och ta emot när man serveras en så pass levande bild av människorna i Gimo. De ler ju ibland, trots att drömmarna falnat och hemligheternas fula tryne oväntat blickar tillbaka mot dem.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se

I kroppen min – Vägsjäl av Kristian Gidlund

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 07/12 2013)

Kvar finns texterna. Och ekot. Känslan av att döden är omöjlig att förstå sig på, ens när man kommer nära den. Journalisten, musikern och författaren Kristian Gidlund gick ur tiden en eftermiddag i september, och samtidigt lade sig den stora tystnaden över hans blogg. Det sista inlägget, publicerat av hans familj, förkunnar stillsamt att han inte längre finns ibland oss.

Han fick sin cancerdiagnos 2011, och skrev om kampen. Vem som helst kunde följa hans väg mot det oundvikliga, och för bara några månader sedan kom en första bok baserad på blogginläggen.

När resterande texter nu publiceras i en andra bok får vi bland annat följa med Kristian och hans vänner till USA. Resan var en punkt på listan över saker att göra innan det blev för sent. I de passagerna blir det också tydligt att han kunde vara en annan sorts berättare, med blicken stadigt utåt. Jag hade velat läsa hans romaner. Historierna.

Efter hemkomsten tänkte han mycket på de intervjuer som gjordes med honom, då han talade om sin död. De motstridiga känslorna över uppmärksamheten. Motsatsen med långa dagar i en mörk lägenhet, vilande ensam i dunklet. Ja, och sorgen. Tröttheten. Sommarkvällarna i trädgården, nattviol och linneor. Ett flygplan som drog streck över himlen och förundrade.

Livets alla små ting, där han hittade kraft för stunden.

Och det är i detaljerna han går oss till mötes. I beskrivningarna av hur han tidigare hade oskuldsfulla sekunder då han glömde att han skulle dö, men att de stunderna inte längre finns kvar. Dygnet runt vet han vad som väntar, i varje vaket ögonblick. Texterna kortas. Han orkar inte.

Med i boken finns bilder från Emma Svenssons utställning. Det är svartvita porträtt av Kristian. Från USA, från behandlingen här hemma. Från Kvarnsveden. Med hästar på en äng, med glödande fyrbloss i händerna. Jag måste erkänna att jag inte har några ord för det som kommer över mig när jag lämnar den sista textsidan, och möter de fina fotografierna.

Litteratur kan vara många saker och ibland berör den på ett så enkelt och fascinerande sätt. Upplevelsen blir fysiskt kännbar.

Så jag stannar upp en stund extra på vägen hem, för att dra ett andetag. Och tänka på nattviolerna. Blommorna omkring oss.

Kristian skrev om att dö, men kastade sken över livet.

Och som han gjorde det.

Det är hela sanningen.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se

En egen strand av Aino Trosell

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 02/09 2013)

Av någon anledning var "Hjärtblad" från 2010 min första bekantskap med Aino Trosell, trots hennes långa bana och många framgångar inom vitt skilda genrer. Den fina berättelsen om Hulda, och hennes liv i 1800-talets Sverige var lika mycket en välformulerad text om ett svunnet sekel som en berörande roman om en kvinna.

När Trosell nu sätter ner foten i vår nutid märker jag redan inledningsvis att hennes kontrollerade prosa drabbats av ett litet uppror. Hon får mig att tänka på P.O. Enquist motsträvighet och förnyelse; regellösa texter som får liv och förvånar oss på nästan varenda sida. Att man kan göra på det viset. Skriva upp och ner.

Trosell har luckrat upp tonen och laddar nu bössan med oväntade avbrott och provocerande infall, inte sällan med utropstecken som knorr på drivet. Och det är bra! Det fungerar! Vi är på väg! Det ger boken en skön nerv, och texten blir allt vildare ju närmre sammanbrottet vi kommer. Då händer det också att samtliga skiljetecken ibland försvinner.

De två systrarna Judit och Hanna har bestämt sig för att överge Sverige. De säljer allt, flyr för att överleva. Mot Indonesien! Mot den räddande ön! Judit är konstnären som har drabbats av vanmakt inför konsten och livet. Hanna är socialsekreteraren som gift sig och skaffat barn, som nu lämnar familjen bakom sig. De har båda gått in i väggen. Om allt detta får vi i början inte veta mycket, äventyret börjar istället på sätt och vis lika mycket inuti som utanför dem. De ska bosätta sig på den här öde platsen, på en liten ö. De har bestämt sig. De ska bli hela människor efter att ha varit utbrända skal; de ska återta sig själva. Genom dessa händelser rör sig texten följsamt mot stämningen och förändras således efterhand. Kaos, lugn, uppror.

Jag skäms inte det minsta för att jag inte vill nysta för mycket i nätet som kastas över läsaren. Jag vill inte förstöra upplevelsen, även om dramaturgin skenbart bygger på de vanliga grundstenarna. Rucka på den osäkra tryggheten, frånta dessa strandsatta kvinnor en sak i taget. Konflikterna växer efterhand som veckorna går och ölivet framskrider. Smått lyfter Trosell på den täckande filten och låter oss glutta på historierna de burit med sig söderut. Uppgörelsen blir oundviklig och det vilda hjärtat suddar ut gränserna, tar över. Sanningen ska fram.

En del av de inskjutna samhällsbetraktelserna har säkert sin plats, men ibland irriterar de bara. De tycks inte höra hemma här. Kanske är de för prydliga, för genomtänkta. Särskilt när så mycket annat i boken hela tiden balanserar på en knivsegg. Två kvinnor på en öde ö. Robinson Crusoe och moderna kvinnoporträtt. Judit och Hannas rasande skri mot människorna som trampat på dem. Det vi får är lika oresonligt våldsamt som förvirrande och insiktsfullt. Vackert som träskmarkerna inom oss.

Jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig kring denna märkliga och fascinerande roman, som fullkomligt vräker omkull mig som läsare. Starkare och intelligentare bok lär du inte ta del av på länge.

Om du vågar, vill säga. Ingen går säker! Inte på den här ön! I den här världen!

Conny Palmkvist

 

I kroppen min av Kristian Gidlund

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 4/5 2013)

Det är inte märkligt. Du ropar mot mörkret och mörkret svarar. Du drömmer att du beskjuts med granater och vaknar i ruiner. En dag framträder en scen från barndomen och du minns exakt var du satt när du introducerades för storviltsjägaren Denys Finch Hatton. Du minns också Kvarnsveden och regnet som föll när du och din bäste vän bestämde att David Bowie var bättre än Limp Bizkit. Du minns en hel del annat också och det är ibland de stunderna som nu kommer tillbaka till dig när en hårtuss lossnar i duschen. Du hittar även hårstrå på kudden, varje morgon, innan du stiger upp och spegelbilden förvrider sitt grymma fokus.

Allt har förändrats och varje dag är en gåva.

Bindeln har lyfts av, din blick är skarp.

Det har blivit så nu.

Författaren och musikern Kristian Gidlund fick sitt cancerbesked i mars 2011 och startade strax därefter sin omtalade blogg "I kroppen min". Han steg helt enkelt ur sin hud, satte sig till allmän beskådan och bloggen har sedan dess fått nästan sju miljoner besök. De många återkommande läsarna dröjer på hans axel och ser händelseförloppet i realtid, upplever skräcken från första parkett.

Och nu har alltså texterna blivit en bok med samma namn. Vi möts av en svart och sorgesam prosa om de långa nätterna som jagar honom från en punkt till en annan; vi får utan omskrivningar veta hur det känns när en okänd läkare drar sina fingrar längs hans kropp för att leta svullna lymfkörtlar. Vad kommer han att hitta? Kommer allt att bli bra den här gången? Nej, det blir ju inte det.

Kristian är tjugonio år gammal och måste leva inte bara med tanken på att han ska dö, utan med vetskapen om att det kommer att ske långt tidigare än väntat. Kameraundersökningar, cellgiftsbehandlingar. Sköterskor som blir vänner, de täta besöken på avdelningen. Det ofattbara i att varje dag föreställa sig vad ens anhöriga ska göra när man är borta. Samtal med läkare och kirurger som inte kan ge något hopp.

Framtidens skugga har krympt, men vardagen finns kvar. Hur är det möjligt? Sjukdomen kom ur det blå och nu står han inför en kamp mot klockan. Det är en uppgörelse med det som inte kommer att hinnas med. Barn, familj, liv.

Han har frusit in sin sperma, men får inte testamentera den. Där säger byråkratin stopp. Försäkringskassan strular vid flera tillfällen. Övermakten visar sitt fula tryne.

I kroppen min är skriven av en ung författare som gör det han måste för att stå ut med vetskapen. Gamla drömmar förbyts mot nya, perspektiven vidgas. Livet har blivit en paus i väntan på slutet och han skriver för sin egen skull, men ger oss chansen att följa med.

Och jag upptäcker att jag funderar mycket på boken och rollen den får. Kanske hör det till dagens kultur att riva muren mellan sig själv och verket.

Olika sorters böcker spelar på skilda villkor, naturligtvis, men det är likväl sant att tidsandan förändrar litteraturen och färgar innehållet. I dag, i denna tid, stiger vi ibland ner i den blottade människans själ och väl där döljs varken tanke eller svaghet. Då hör det tyvärr också till att man som bloggande cancersjuk får ta emot både ovett och obskyra tips på botemedel i kommentarsfältet.

För oss andra är Kristians bok en gåva och en påminnelse. Och även om tankarna ibland kommer som ett rasande och osorterat flöde är de lika ofta knivskarpa och hjärtskärande viktiga. Hur kan man någonsin veta för mycket om att vara människa?

Flera gånger tänker jag att den här sortens text kommer att fortsätta växa eftersom kraften i det som sägs vilar på en knivsegg. Ingenting går att vifta bort i en bok som handlar om det otänkbara i att vidröra sin egen död.

Till slut inser vi förgängligheten, ser oss själva. Vad det egentligen är vi gör när vi går omkring och lever som om det vore helt naturligt. Det är det ju inte.

Det finns ett alternativ, ett skuggland.

Det finns en plats vi inte vill tänka på.

Det är där du ropar mot mörkret, när mörkret svarar. Du lyssnar till Sweet Black Angel och tar på dig peruken och säger att en av oss kommer att dö ung. Du berättar om det vilda spökgräset du en gång vidrörde. Det får mig att tänka på scenen med de glittrande björkarna som passerade utanför ditt tågfönster. Diset och gårdarna i horisonten, skiftande i grått. Du var på väg hem. Du hade lämnat Dalarna.

Den frusna älven och solen som gick ner, bergskammarna som hävde sig mot molnen. Den lugna dalen, det ömtåliga ljuset. Som en helt annan värld.

Du såg allt det där. Nu ser vi det också.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se