De ensamma av Håkan Nesser

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 21 maj 2010)

Inte många svenska berättare har lyckats röra sig över gränserna på samma friktionsfria sätt som Håkan Nesser. Han har med märklig lätthet nått den eftertraktade vägen mellan den breda massan och kritikerna utan att ha gjort några tydliga eftergifter på något håll.

Samtidigt har han hunnit med en hel del: sedan debuten för tjugo år sedan har han avverkat både den långa sviten om Van Veeteren, och de många fristående uppväxtskildringarna kring unga, otursdrabbade män som snubblar över mord i fiktiv landsortsstad. ”Skuggorna och regnet”, och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” hör väl till spänningslitteraturens bättre ögonblick.

Dock är det inte mycket som förändras: efter en tids bekantskap känner man sin Nesser ganska väl, oavsett hur han vänder och vrider på dramats lösa delar. Någon måste dö, texten är skriven med lika delar melankoli och pojkaktig charm, ständigt möts vi av förvridna ordspråk med glimten i ögat, gärna upprepade med jämna mellanrum. Om det finns en klar linje i hans katalog består den av en förkärlek till språket. Han har ett flyt som är få förunnat, så också här i den fjärde delen om kriminalinspektör Barbarotti.

I de två första böckerna i serien hölls vi länge undan huvudpersonerna, och själva polisarbetet tog inte vid förrän en bit in i berättelsen. Här har han skiftat fokus, och skickar redan tidigt in Eva Backman i händelserna. Hon tillåts också växa och ta en större del i utredningen, samtidigt som vi förs aningen närmre henne som människa. Livet har förändrats.

Barbarotti själv tycks befinna sig på säker mark med sin Marianne, men här dras mattan undan och vi inser snart att det vi läser handlar lika mycket om mänskliga rela- tioner, som de två dödsfallen i bokens inledning.

Nesser är bra på att måla upp livshistorier på bara några få sidor, och här matar han oss med fler sorgliga öden än vanligt. Bokens centrala del består av ett par vänner i början av sjuttiotalet, hur de träffar varandra och senare utvecklar en viss vänskap. De splittras när en av dem trillar, eller blir puttad, utför ett stup. De sörjer, men livet går vidare. Eller?

Nej, riktigt så enkelt blir det inte när det många år senare visar sig att mer än bara det skenbart lyckliga stöttes mellan de där vännerna, och ännu en av dem dör på exakt samma plats, långt där ute i skogen. Vi serveras minimalt av arbetet på polisstationen, och mer av Barbarotti och Backman, deras jargongartade gnabb när utredningsarbetet tar fart.

Jag frestas att skriva att Nesser alltid är bra, och det är kanske så nära sanningen man kan komma en författare som inte lämnar ifrån sig annat än genomarbetade verk. Samtidigt har han lagt sig till med en särpräglad ton som visserligen är snygg och roande, men som ibland inte släpper oss nära människorna: sorg och glädje filtreras långt in i boken genom samma muntra virvlar. Inte förrän i den sista tredjedelen smäller det till ordentligt, och därmed slås också Barabarottis poänglek med Gud ur spel. Vi skymtar ett mer hårddraget allvar, och det behövs för att balansera den munterhet som envisas med att blänka till även i karaktärernas värsta stunder.

Det är kanske en ynklig invändning när jag trots allt har så trevligt i Barbarottis sällskap, men kanske har min fladdrande känsla i magen inte bara med tonen att göra. På ett par håll i texten trampas det onödigt mycket vatten när de två kommissarierna begrundar händelserna genom utdragna inre monologer.

Nåja. De många stundande semesterfirarna kommer hur som helst att införskaffa boken inför sommaren, och det gör de ju helt rätt i. Håkan Nesser är fortfarande ett av landets starkaste kort på deckarfronten och jag har svårt att se någon toppa den sprudlande och välskrivna berättarglädjen i De ensamma innan värmen är över oss.

Ett gott tips för hängmattan, således.

Om man nu är på det humöret.