Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta av Monica Wilderoth

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 april 2010)

När skådespelaren och dramatikern Monica Wilderoth nu debuterar som romanförfattare tar hon omedelbart steget in i en genre där prosan och stilgreppet upptar minst lika stor plats som handlingen och dess karaktärer. Allt är avgrundsdjupt och minerat, varje litet steg är ett steg i mörker. Vad kan sägas om livet några få dagar efter en nära anhörigs död?

Resan är nästan outhärdligt svår redan från första sidan och Wilderoth förstärker sedan svärtan ytterligare genom löst sammansatta fragment som talar till oss i ett trasigt flöde. Orden hamnar lite hur som helst, inte ett enda kommatecken har satts ut, meningarna förlorar sin givna form. Jag antar att det ska återspegla en sorts nervositet hos berättaren, en febrighet, och genom den förs vi in i ett lika dunkelt som skrämmande efterspel där en syster avlidit efter flera års sjukdom. Det oerhörda har redan inträffat och vi måste följa de som är kvar när de nu åter möter varandra i väntan på den kommande begravningen.

Fadern med sin nya fru, sin gamla fru, den överlevande systern som nu står i vårt blickfång. Hon blöder i både kropp och själ, tömmer ölflaskorna bara för att ta sällskap med en helt okänd man och sedan gråta sig igenom akten. Hon tvivlar och sörjer, faller igenom, och när realiteten av vad som händer når läsaren, hur hon liksom vrider sig som i vansinnig gråt i sängen under den förvånade mannen som bjudit hem henne, då bränner det till på riktigt. Den passagen kvarlämnar bara aska över boksidorna, och jag sitter en lång stund med andan i halsen. Och för all del, sådana scener finns det fler av. Det är tveklöst både en karg och drabbande bok.

Lite mer tveksam är jag emellanåt till textens sammansättning. Ett språkexperiment kan höja en bok över mängden, men det kan likväl alienera läsaren om det inte utförs med en mycket exakt känsla för klangerna. Självklart är meningarnas samlade massa inte alltid en tydlig bild av ett förlopp eller en situation, och bör inte heller vara det, men någonstans vill vi kanske ana varför en författare lagt ner så mycket extra kraft på att bryta ny mark när historiens grundtema redan lyser igenom på egen hand.

I Wilderoths roman hamnar vi därför någonstans mellan det fulländade och det lite mer haltande när hon inte riktigt lyckas övertyga mig om att det hackande flöde som är karaktärens tankar egentligen gör boken bättre. Ibland stannar jag upp och imponeras över stilmedvetenheten, men ibland surar jag lite över den där överdrivna spretigheten som ska påskina mörkret. För det är väl sorgens otydlighet som hon vill komma åt och lyfta ut likt ett odjur i nattlampans sken. Här är döden. Titta på den. Se kaoset.

Nåväl. Trots invändningarna håller hon en hög nivå, och slutresultatet är en bok där nästan varje enskild sida ber oss stiga ner till de sörjande för att ta del av ett skeende som egentligen inte låter sig beskrivas.

Guldkornen är många, och det här kan visa sig vara en av årets bästa debuter. Wilderoth har målat avgrunden som genom en rasande urladdning och hon har språket med sig. Jag kan bara vara nyfiken på en fortsättning där hon mer precist tyglar krafterna.