Blodsbunden av Augustin Erba

(Publicerad i Sydsvenskan & Helsingborgs Dagblad 13 oktober 2015)

Den dokumentära romanen fick en nytändning efter Karl Ove Knausgårds svit ”Min Kamp”. Innan dess betraktades genren rätt surmulet av kritiker, men det bör vi förstås helt ignorera: en roman är okränkbar och måste få stå fri från förklaringar om sant eller falskt. Författaren har inget ansvar att klargöra vad som är vad för oss. 

Detsamma gäller Augustin Erba. I ”Blodsbunden”, som är hans andra verk, balanserar han på en lina spänd mellan sitt eget liv och fiktionens dunkla rum. Här har vi en karaktär (Amadeus Innocentius Augustinus Osiris Mina) som heter nästan exakt som upphovsmannen (Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi) och har en liknande historia, men trots detta står det roman på omslaget. Vilket ger oss anledning att inte tro alltför blint på det som påstås. Eller?

Amadeus växer upp i Fisksätra tillsammans med två syskon, en blåblodig mamma och en hårdhänt pappa. Moderns familj är av det habsburgska släktet, vilka flydde Ungern under kriget. I Sverige mötte hon senare sin man, den kortväxte gästforskaren från Egypten. Den här konstellationen har sedan inordnat sig som i en egen värld, ett mikrokosmos där de försöker hålla fast vid sin adliga höghet bland förortens alla svårmodiga filurer. Och nej - modern mår inte bra. Hon påtalar ständigt sin migrän och använder den som maktmedel, vacklar psykiskt. Det mesta av barndomen ägnar Amadeus åt att tänka på att hon kan dö ifrån honom när som helst. Skräcken är oresonlig. Samtidigt låter fadern handen slinta när han blir förbannad. Scenen när han och pojken under en promenad repeterar multiplikationstabellen är isande kall, på kornet sedd ur den vettskrämde sonens vinkel. Det gäller ju att inte svara fel, då svingas näven. Varför? Pojken måste ju bli bäst, han måste anstränga sig.

Men eländet slutar inte där. När Amadeus flyttas upp en klass på Franska skolan, möter han gänget som kommer att misshandla honom under flera år. Det är drabbande läsning om hur en liten pojke försöker hitta luftfickor mellan sina föräldrars galenskap och kamraternas brutalitet. Här andas stämningen lite av Guillous ”Ondskan”. 

Det är annars mycket konstruktionens förtjänst att berättelsen rör om så mycket i oss. Redan tidigt möter vi den vuxne Amadeus parallellt med barndomshistorien, och han har då en ny familj att förhålla sig till. En flickvän. Egna barn. Av alltihop blir det en mycket fint lagd mosaik, med relevanta frågeställningar: Kan någon som vandrat genom så mycket smärta någonsin älska, och vad bär man med sig in i kärleken när man tvivlat på världen så länge? Hur frigör man sig från sin historia?

Och min inledande fråga om huruvida det här är sanning eller fiktion förblir ointressant. Mig får författaren gärna förvilla, så länge text och komposition har den här typen av spänst. Det är stilistiskt oklanderligt. Visst, berättandet är ibland väl utbroderat, och jag kommer då på mig själv med att undra om en del av materialet behållits mer för författaren än för läsarens skull, men sedan bär jag ändå med mig karaktärerna ut i världen. 

Tydligast blir den vuxne Amadeus. Hans snubblande steg när han får chansen att skaka av sig mörkret genom att blotta sina sår. Det är julafton. Han knackar på barndomens dörr i Fisksätra, håller sin fru i handen. Världar ska kollidera och läsaren dra efter andan. 

Vi är alla bara människor, tycks Erba säga. Vi gör så gott vi kan. Tillsammans kan vi resa oss ur askan.