Jag brukade drömma om dig av Petra Holst

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 05 november 2010)

Ibland blir man lite misstänksam när en ny roman inte omedelbart låter sig kategoriseras enligt gängse mallar. Trådar löper ur fiktionen och man ser tydligt att de är förankrade i något utanför berättelsen, men trots det blir materialet inte helt dokumentärt. Författaren låter förstoringsglaset svepa över en dold sorg, kanske för att låta förklara den eller krympa den, och till slut levereras en brutal diskbänksrealism med blygsamt poetiska inslag.

När Petra Holst debuterar med Jag brukade drömma om dig blir jag först ordentligt tagen av den vackra inledning och sedan besviken över att den trollbindande stilen på de första sidorna inte följer med in i berättelsen. Den reaktionen är dock kanske mitt eget förhastade misstag; vad vi har är ett ämnesval som är så känsligt och påträngande att allt annat än en okonstlad prosa skulle förringa både känslor och stämning hos de människor vi möter.

Tess och Pontus ska ha sitt första barn och glider genom graviditeten med den sprudlande glädje vi nu för tiden nästan tar för given. Eventuella problem är sådana som drabbar andra människor. De med otur. När ett barn ska till världen vill det till att stjärnor tindrar och solen lyser lite klarare över de lyckliga. Nu blir det inte alltid så. Pojken som föds bryter snart mönstret, även om det från början är på ett otydligt sätt.

Love slutar inte skrika. Det gälla skriet är också ett par toner högre än normalt. Med ens innebär nätterna ständiga uppvaknanden, medan dagarna förvandlas till en ständig rädsla över att något ska utlösa pojkens raseri. Drömmen om det lugna familjelivet är raserad och när tiden går bryts de två föräldrarna ner trots en välsignad förskoleplats och kompetenta pedagoger som ger sig i kast med barnet.

Det är befriande hur osminkat Holst skildrar den nyblivna mamman i det här dramat, för det är i sanningen kvinnan som står utelämnad i ljuset.

Pontus glider iväg på arbete runt hela världen och jobbar långa dagar också när han är hemma. Vi talar om mannens redan sönderanalyserade ok, och ibland förvånas jag över hur förmildrande författaren lägger fram hans långt gående val mellan jobb och ansvar under pojkens första år. Man kan naturligtvis förstå dilemmat, pengar behövs ju alltid, men när man ser hur Tess lämnas kvar i den isolerade världen och där drivs mot avgrunden bränner det till i hjärtat.

På boksidorna blir de olika förutsättningarna för en kvinna och man med ett diagnostiserat barn tydliga på många plan. Och det som inte förenar söndrar, kärleken är inte okrossbar.

Vi har en stillsam och fin skildring av att få en annorlunda pojke, men också av hur det är att få barn i en nerkyld storstad. Tveklöst behärskar Petra Holst sitt språk, om än det blir lite uddlöst på sina håll.

Romanen kommer att ligga tryggt på nattduksbordet hos alla de som annars inte skulle ha något att söka tröst vid när den nyfödda vägrar tystna i rummet bredvid. De kommer att välsigna den här boken. Att inte vara ensam om det svåra är ovärderligt.

Varje tanke som inte får tänkas blir lättare att bära när man vet att det finns fle r som gått igenom tunneln och sedan funnit ett ljus på andra sidan. Både angående barnet som växer upp, och i en sorts nyfunnen kärlek till människan de valt att dela livet med.