Den tjugotredje dikten av Stewe Claeson

(Publicerad Helsingborgs Dagblad)

Det finns något rörande med svenska författare som dröjer sig kvar i glesorternas fadda romantik. Bilderna de ger oss är lika ofta kantade av gemytligt utanförskap som av en bitter kamp för den lilla ortens allt sämre villkor. Jag skulle vilja skriva att den typen av litteratur ibland också dröjer vid schablonbilder av hårda och tysta män, men då skulle jag bli tvungen att lämna Stewe Claesonsroman Den tjugotredje dikten därhän.

Vi befinner oss visserligen i en svensk avkrok som människor hellre flyttar ifrån än närmar sig, verk och affärer läggs ner, men här vilar fokus mer på den oväntade vänskapen mellan två män som tiden sprungit ifrån.

Krister har i många år arbetat vid Posten med att spåra upp adressater som försvunnit, han är expert på dialekter, de små nyanserna i texter, och jagar rätt på nästan vem som helst. Nu ska allt förändras. Han erbjuds en ny tjänst av ett europeiskt organ med märkliga förgreningar, men frågor om den personliga integriteten bekymrar honom. Han lever med sin fru Siv, som har ledproblem, och till vardags åker han upp till den nerlagda sågen för att få vara för sig själv. Där sitter han och försöker begripa omgivningen, naturens skönhet, fåglarnas kvitter. Han ser alltihop, men kan inte förklara det. Istället benämner han underverket som här. Här. Just nu.

En dag upptäcker han att han inte är ensam på platsen. En man vid namn Flisa Erik sitter på det övergivna kontoret med sin kaffekokare och staplar av böcker. I beskrivningen av det som följer finns något som gör mig både lycklig och full av avund, för här möter vi en manlighet som brutits ner utan att författaren gör narr av karaktärerna.

Flisa Erik har förlorat sin fru, ett timmerlass krossade henne, och deras unga dotter föddes med ett begåvningshandikapp och håller på att dö. När Krister närmar sig möts de i uråldriga texter, skrivna av en gammal kines, och i poesin försöker de hitta förklaringar. De mäter olika översättningar av samma dikt, jämför tolkningarna. Hur kan de applicera vad de hittar i lyriken på sina egna liv, kan den vägleda dem?

Och nu ser jag att jag fumlar med bokens fina stämning, att berättelsen låter så mycket banalare här än i romanen, men det är väl ursäktat. Stewe Claeson rör sig i ett ödesmättat gränsland som han beskriver med en exakt och välbalanserad prosa. Texten slingrar sig framåt, rad efter rad, tanke för tanke, ibland utan att vi förstår hur han lyckas avsluta ett resonemang och bjuda in oss till ett annat. Samhället förändras, familjen också, men livet?

Frågan om vad det fysiska avståndet mellan människor betyder hänger kvar genom hela boken och även om skogens mörker sluter sig kring karaktärerna betvingar de våra fördomar på ett skönt sätt. Ljuset kommer ju inifrån. Förvisso blir dialogerna på ett par ställen väl långdragna, för att inte säga konstruerade, men det stör inte nämnvärt helheten.

Således monterar författaren ner de två männen och skjuter på samma gång lysraketer över den lilla orten, och med det träder vi in i handlingen och skymtar något så ovanligt som riktiga människor med kärlek och död vid armen. Må hända är det också en tidsskildring, en tudelad bild av vad som sänker sig över glesbygden, det där mörkret. Ja, och självklart. Den kloka poesin, poeternas plats vid bordet. Här slår jag mig ner och njuter av en lika vemodig som vacker resa.