En egen strand av Aino Trosell

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 02/09 2013)

Av någon anledning var "Hjärtblad" från 2010 min första bekantskap med Aino Trosell, trots hennes långa bana och många framgångar inom vitt skilda genrer. Den fina berättelsen om Hulda, och hennes liv i 1800-talets Sverige var lika mycket en välformulerad text om ett svunnet sekel som en berörande roman om en kvinna.

När Trosell nu sätter ner foten i vår nutid märker jag redan inledningsvis att hennes kontrollerade prosa drabbats av ett litet uppror. Hon får mig att tänka på P.O. Enquist motsträvighet och förnyelse; regellösa texter som får liv och förvånar oss på nästan varenda sida. Att man kan göra på det viset. Skriva upp och ner.

Trosell har luckrat upp tonen och laddar nu bössan med oväntade avbrott och provocerande infall, inte sällan med utropstecken som knorr på drivet. Och det är bra! Det fungerar! Vi är på väg! Det ger boken en skön nerv, och texten blir allt vildare ju närmre sammanbrottet vi kommer. Då händer det också att samtliga skiljetecken ibland försvinner.

De två systrarna Judit och Hanna har bestämt sig för att överge Sverige. De säljer allt, flyr för att överleva. Mot Indonesien! Mot den räddande ön! Judit är konstnären som har drabbats av vanmakt inför konsten och livet. Hanna är socialsekreteraren som gift sig och skaffat barn, som nu lämnar familjen bakom sig. De har båda gått in i väggen. Om allt detta får vi i början inte veta mycket, äventyret börjar istället på sätt och vis lika mycket inuti som utanför dem. De ska bosätta sig på den här öde platsen, på en liten ö. De har bestämt sig. De ska bli hela människor efter att ha varit utbrända skal; de ska återta sig själva. Genom dessa händelser rör sig texten följsamt mot stämningen och förändras således efterhand. Kaos, lugn, uppror.

Jag skäms inte det minsta för att jag inte vill nysta för mycket i nätet som kastas över läsaren. Jag vill inte förstöra upplevelsen, även om dramaturgin skenbart bygger på de vanliga grundstenarna. Rucka på den osäkra tryggheten, frånta dessa strandsatta kvinnor en sak i taget. Konflikterna växer efterhand som veckorna går och ölivet framskrider. Smått lyfter Trosell på den täckande filten och låter oss glutta på historierna de burit med sig söderut. Uppgörelsen blir oundviklig och det vilda hjärtat suddar ut gränserna, tar över. Sanningen ska fram.

En del av de inskjutna samhällsbetraktelserna har säkert sin plats, men ibland irriterar de bara. De tycks inte höra hemma här. Kanske är de för prydliga, för genomtänkta. Särskilt när så mycket annat i boken hela tiden balanserar på en knivsegg. Två kvinnor på en öde ö. Robinson Crusoe och moderna kvinnoporträtt. Judit och Hannas rasande skri mot människorna som trampat på dem. Det vi får är lika oresonligt våldsamt som förvirrande och insiktsfullt. Vackert som träskmarkerna inom oss.

Jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig kring denna märkliga och fascinerande roman, som fullkomligt vräker omkull mig som läsare. Starkare och intelligentare bok lär du inte ta del av på länge.

Om du vågar, vill säga. Ingen går säker! Inte på den här ön! I den här världen!

Conny Palmkvist