Vattnet i mars av Mikael Fant

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 13 mars 2013)

Författaren Mikael Fant debuterade med "Grundläggande genetik" 2008 och vann andrapris i Umeå novelltävling 2010. Trots detta tycks jag ha missat honom. Bokfloden växer, så kanske är det inte mitt fel. Hur som helst får jag nu en ny chans med Vattnet i mars.

Och det är lika bra att fastslå det på en gång: det här är en bok som skiljer sig från den traditionella romanen. Vi följer inte bara en utan flera personer i en stafett som leder oss genom en släktkrönika med de sedvanliga svarta fåren, ett par krossade hjärtan och tillhörande mörka hemligheter.

Det som skiljer ut romanen är att karaktärerna bara ges röst i varsitt kapitel innan vi går vidare. Scener blixtbelyses och en människa tillkommer medan en annan försvinner bara för att skymta förbi som en skugga längre fram.

Det är ett sorts spegeltrick och den korsklippta handlingen ger historien en konstruktion som aldrig låter oss sätta fötterna på säker mark. Vi vet aldrig vart vi är på väg, med vilken tråd berättelsen ska fortsätta. Det intressanta är hur texten då också berikas med den för novellen karaktäristiska efterklangen.

Navet i boken är annars en viss dikt och Edvins fru Inga, som nyligen dött. Edvin själv placeras på hemmet, där han lever i förvirring. Porträttet av honom är ett av bokens starkaste, där ålderdomen ges ett sårigt och trovärdigt ansikte.

Tillsammans hade paret tre döttrar, och de träder fram i en syskonrivalitet där det mesta har samlats under ytan. Av de tre fastnar jag vid Maja, som gift sig med en man som förlorat sig i dunkla affärer. Men också delen om en av systrarnas män, Jerker, bortschasad från både hem och barn, fångar mig. Med honom förvrids stämningen och vi får bilder av en stark och tillbakahållen vrede, i den anda Carver kunde smyga på läsaren. Det oväntade våldet, anspänningen.

Också språket fungerar bra. Influenserna är prydligt inbundna i Fants säregna flöde och jag häpnar och ler gott åt de tvära kasten.

Det som bitvis tar emot är dialogen, då den övergår i mindre föreläsningar. Det handlar om undantag, men när det sker så berövas vi lite av atmosfären. Ett bra exempel är när de unga tu talar med röster som är långt myndigare än porträttet av dem. Förklaringarna blir då konstruerade och alltför avancerade.

Jag kan också uppleva att den unge Fredrik inte får fäste. Han sätter spår, på mer än ett sätt, men i sällskap av övriga karaktärer förblir han tunn. Istället är det fonden i hans berättelse som tillför värme och djup till människorna vi mött tidigare i boken. Så det är väl som det ska med den saken.

Sammanfattningsvis presenteras vi för en skara människor som gör så gott de kan. De trilskas av nödvändighet. Älskar och lever och dör. Gråter och skrattar. Inte minst tycker jag om de fint skildrade relationerna, där vi ges mer än klyschorna. Porträtten går under ytan och visar upp människan bakom sexualiteten.

Så romanen brinner med en klar och trotsig låga och när mosaiken läggs på plats berörs vi på djupet. Jag kan bara konstatera att jag borde ha läst Mikael Fant långt tidigare. "Vattnet i mars" forsar fram med en säregen kraft.

Conny Palmkvist