Gimokrönikan av Patrik Godin

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 16/08 2013)

Det finns böcker som tar tid på sig och sedan finns det böcker som slår rot utan några som helst krusiduller. I fallet Gimokrönikan möter jag en sorts motstånd inledningsvis, ja, jag känner mig nästan bortstött under de första femtio sidorna av Patrik Godins fina debut.

Texten glider liksom undan och förbryllar med rökridåer och konster. Det är givetvis författarens poäng, men emellanåt känner jag mig ignorerad som läsare.

Huvudpersonen Patrik återvänder till Gimo som lärarvikarie efter en skilsmässa, och bakom sig har han lämnat frun Sara och förväntningarna han tog med sig ut i världen.

Något har hänt med barndomsorten, en jämngrå miljö som tycks hålla andan inför framtiden och förändringarna. För visst är det en ny tid, med nya villkor för glesbygden. Den lilla bruksorten bleknar och till och med Vallonskolan står inför en omstart. Samtidigt får vi veta mer om den gamle vännen Jussi, vars skugga framträder i korsklippta scener. Trots att han är borta, så förblir han närvarande.

Patriks gamla flickvän Camilla har stannat kvar, och även hon trevar runt i oklara minnesbilder av den försvunne Jussi. Han lämnade dem allihop en natt på Gimodammens is, försvann i den singlande snön. Det handlar om personer som förenades av utanförskap i ung ålder och sedan drevs ifrån varandra, om ungdomens förvirrade experiment och tankar om var man hör hemma. Det bubblar av svårtydd sexualitet, kärlekens plågor.

I romanens betraktelser av människor ligger fokus på vad vi tror oss veta om varandra, vilket ofta är långt ifrån sanningen.

Och egentligen – varför flydde Patrik hålan Gimo?

Jag håller fast vid att boken till en början har aningen svårt att få luft under vingarna, vilket kanske beror på att det finns mycket att leva upp till. Man skymtar referenser till Per-Gunnar Evander och Anders Paulrud. Dialogen är välskriven, och poesin som kommer och går skapar fina avbrott. På sina håll levererar Godin så påträngande fina textrader att jag vill sitta en stund och fundera på hur han lyckas destillera ner resonemangen till så vackra stycken. Och när berättelsen mot slutet glider ut i en skingrad mosaik, då är jag både förlorad och invigd.

Så det måste sägas. Visst är det här en uppväxtskildring som vi bitvis läst förr, men det är också en stark och originell början på ett svenskt författarskap. Språket gnistrar och brinner – vi har med en riktig skön stilist att göra. Det är bara att tacka och ta emot när man serveras en så pass levande bild av människorna i Gimo. De ler ju ibland, trots att drömmarna falnat och hemligheternas fula tryne oväntat blickar tillbaka mot dem.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se