Innan vi faller av Håkan Bravinger

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/9 2014)

Tänk dig tre människor som står på en avsats. De tar ett kliv rakt ut i tomheten. Under dem skymtar klipporna. Jag tänker att det hade varit något alldeles särskilt om man kunde få dem att sväva i den scenen; om man kunde frysa bilden där och få studera den uppgivna blicken i deras ögon. Vi skulle ställas inför dem i ett ögonblick av onåd, strax innan katastrofen. resa genom livets mörker.

Mariett är gift med Bengt Sund, en psykiatriker som hatar sitt namn, men som gillar att vara otrogen. Bokens inledning är ett så kraftigt avstamp att jag glömmer andas och plötsligt ser luftballongen i Ian McEwans mästerverk "Kärlekens raseri" i backspegeln en lång stund efteråt. Hantverket och anspänningen i de inledande sidorna här är av samma paritet. Oron som planteras i oss när modern står och stirrar mot karusellen som håller på att välta är precis så förtvivlat stark.

Från en sådan punkt går man inte enkelt vidare och ruskar om läsaren. Ändå är det precis vad som sker. Vi återkommer till den lilla familjen flera år senare, strax innan Bengt ska med ett plan till Sydafrika. Där ska han hålla en föreläsning, men också i hemlighet träffa sin tidigare patient Anna. När han stiger på planet har han förväxlat sin platsreservation och börjar diskutera med mannen som redan sitter i sätet, Christian. Det slutar med att de byter med varandra. I den stunden sker också något som sätter starka krafter i rörelse.

Vid ett tillfälle plockar Christian upp ett tappat fotografi på golvet, och när han stoppar det i fickan är det som om han likt en kameleont adapterar allt som är Bengts. Han vill ha vad Bengt har. Är Bengts hustru Mariett inte hänförande? Och pojken, deras son, är han inte en gud av något slag? Christian känner törsten efter något han aldrig tidigare insett att han saknar. Han vill vara en del av något; återupprätta sig själv.

När de två männen skiljs åt kontaktar Christian omedelbart Bengts familj, som naturligtvis aldrig träffat honom tidigare. Han ursäktar sig med att han är Bengts okända kollega och nu behöver ett USB-minne, som ska finnas på deras hemmakontor.

Ett klassiskt skräckscenario, förvisso, där en okänd människa nästlar sig in i ont anande människors liv med hjälp av obehindrade lögner och falskspel.

Vad Bravinger gör är att sätta fyr på vardagen och belysa människor som missbrukat varandra eller som missbrukats av livet, på ett eller annat sätt, och sedan låter dem återupptäcka varandra när de misslyckas eller förlorat sin flyktväg. Men kanske säger författaren också att de som väntar för länge också kan förlora allt i ett enda slag. Ja, och dessutom: skuld är en tung börda, oavsett i vilken form den kommer.

Bokens tidsrymd är knapp, bara ett par dagar, och texten har samma intensiva efterklang som en väl utförd novell. Som jag sa inledningsvis: tänk dig tre människor som står på en avsats, som kliver rakt ut i ingenting. Mardrömmen sveper över läsaren som en tät dimma, så verklig att den lämnar tydliga spår omkring oss. Vi får ett radband av scener som inte alltid verkar ha med saken att göra, men som till slut blåser ytterligare fart på glöden.

Håkan Bravinger har komponerat en bok som är så stilistiskt oantastlig att jag vill sluta skriva, och han vägrar dessutom förse oss med publikfriande passager och enkla lösningar. Livet springer ifrån människorna; kärleken också. Luften är kvav, det blir svårare att andas. Vart flyr man? Hur banal är inte människan?

Kvar står till sist litteraturen som vinnare, när karaktärerna och läsaren smälter samman, när allt som fanns inuti börjar klia här utanför. Vi faller tillsammans genom ett blodrött drama vi inte väntade oss.

Jag är tagen och skakad av årets bästa bok.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se