Kvicksand av Henning Mankell

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 09 oktober 2014)

Vi har våra författare. En del av dem skriver deckare, en del hemfaller åt minnen från en svunnen tid, medan andra bryter loss bitar ur samtiden för att sätta nuet på pränt.

Hur som helst är det ett monstruöst arbete att skriva en roman. Med det sagt, så undrar jag om det inte är ännu svårare att närma sig det egna mörkret, och placera akten om sig själv i ett sammanhang, som ger läsaren något av värde.

Modet som krävs för att skriva en personlig bok är ju en komplicerad historia – ofta hämmas författaren av en sorts misstro mot publiken, då man inte riktigt litar på att de ska förstå. Vilket oftast är fel – om något skapar den råbarkade ärligheten ett sällsynt förtroende för avsändaren.

Henning Mankell debuterade 1973, och skrev en mängd böcker innan den första boken om Wallander kom. Han har låtit tala om sig lika mycket för sin skönlitterära gärning, och sin roll som dramatiker och konstnärlig ledare på Teatro Avenida i Maputo, som för sitt starka rättspatos. Sextiosex år gammal får han efter en bilolycka reda på att han har cancer – en elakartad tumör har framträtt som en skugga i den röntgade lungan. Har den spritt sig?

Det är alltså ingen roman vi ställs inför, snarare en bok skapad med biografisk vidvinkel. Hellre än att bara säga att jag har gjort de här sakerna, berättar Mankell om det som ligger honom närmst om hjärtat och om hur det har påverkat honom.

Summan av delarna blir mannen, så att säga. Han väver med andra ord ihop sig själv med världshistorien, och växlar mellan närgångna bilder av en kropp med cellgifter i blodet och urtidens konstnärer, som fångade sina tankar på en grottvägg. Finns något av dessa urdjur kvar i oss och vad lämnar vi åt våra barn att gräva omkring i när kärnbränslet inte kan hanteras på 100 000 år?

Miljön har sin självklara plats, precis som konstens roll i våra liv, och kanske använder han ibland det här fågelperspektivet för att hålla distans till berättelsen om sig själv. Vilket är bra. Pauserna skapar öar i oron, en stunds respit innan tyngden från hans känslosamma penna åter kommer över oss.

I minnesbilderna finns nämligen ingenting tillrättalagt. Ingenting.

Snarare är de bokens starkaste och mest direkta partier, då de bränner huden på läsaren och ibland får mig att lyfta blicken, bara för att kontrollera att min dotter vilar tryggt där hon är. Det som berättas från författarens liv är både obarmhärtigt och på kornet, och säger lika mycket om världens snedfördelning, som om Henning.

Som liten vaknar han en natt av ett ljud. Han hör en tunn röst och hittar sin far blödande på golvet. Barnets panik följer honom genom åren. Långt senare möter han servitören i Salamanca, vars liv kanske förändras just den kvällen författaren besöker restaurangen, och under ett helt annat år sitter han hos den 17-åriga flickan som ligger döende i aids utanför Maputo, med hennes familj i rummet utanför. Ett par dagar senare gråter han.

På en annan plats, i en annan tid möter vi de två tiggarpojkarna som en dag bara är borta. En annan gång tvingas han ner på knä under ett rån med pistolen hårt tryckt mot tinningen; han ser döden i ögonvrån redan då, men var kommer det märkliga lugnet ifrån?

Här ryms mycket, och berättelsen är både långsam och eftertänksam. En av frågorna som dyker upp med jämna mellanrum är om också historien förändras av ett cancerbesked? Finns det händelser som är så omvälvande att det som redan lagts till handlingarna virvlar upp i luften och omkullkastas?

Mankells bok placerar honom som en prick på jordens yta, i århundradenas passager, men de personliga berättelserna ställer honom också tätt intill oss. Som en vän, en artfrände, en författare på jakt.

Och han reser sig igen när han skymtar hoppet, och får ett svårtolkat, men positivt besked. Läkaren kallar det ett andrum inför sjukdomen. Själv drömmer Mankell sig bort, omgiven av levande och döda som passerat honom genom åren och nu återvänder för att diskutera sitt sammanhang.

Som läsare har vi att förhålla oss till hans filosofi, som ibland blir ogripbar, eller om man vill kalla den slingrig, men vi påminns också om att vår tid är utmätt. Vi är här i dag. Var vi är i morgon kan vi inte veta.

Så vad kan jag säga?

Den här bokens glöd, dess spirande kärlek till människan, till alla människor, till vår historia och framtid, gör mig för en stund mer hoppfull angående världen.

Den sätter tankarna i rullning och tvingar oss att ta ställning, åtminstone inför oss själva. Den vågar ju vara mänsklig.

Och ja. Mod är vackert. Inte minst eftersom så många av oss saknar det.

Conny Palmkvist