Man måste inte alltid tala om det av Åsa Foster

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 20 februari 2014)

Det är något alldeles särskilt med novellen som genre. Länge var den märkligt förbisedd och utkastad i kylan av den breda läsargruppen, men på senare år tycks den ha vunnit mark. Kanske beror uppsvinget på böckerna vi fått serverade.

Jag tänker förstås på Nobelpristagaren Alice Munros verk, men även på Nam Les fina bok "Båten". Språket gnistrade, miljöerna andades skit och skimmer och berättelserna rörde sig runt hela världen utan ett enda felsteg.

Därför är jag nyfiken på Åsa Fosters debut Man måste inte alltid tala om det, en novellsamling som utspelar sig i Sydafrika. Författaren har pendlat fram och tillbaka under en längre tid och det märks att hon har god kännedom om förhållandena.

Jag fastnar för flera av människoödena som spelas upp, och hur maktförhållanden ibland förskjuts och abrupt kastas om. Novellen om en man som drabbats av cancer och plötsligt närmar sig en för ung flicka på ett café är storartad litteratur, med både subtila referenser till Carver och skickligt uppbyggd dramaturgi. Tyvärr tappar den lite av gnistan i slutet och det stumma vrål som man vill ska hänga kvar efter textens slut blir snopet avhugget.

Men det är förstås en detalj i sammanhanget, när man skriver som Foster gör här. Hon kör på med pondus och stilsäkerhet, och lika bra är hon i "Giftormen", när hon spänner bågen och låter de unga pojkarna smyga fram i djungeln.

Nu blir inte ormen de letar efter den största överraskningen, utan istället gör Foster finstämd dramatik av de vuxnas hemligheter.

Jag tycker också mycket om porträttet av kvinnan i "Semester vid kusten". Hon åker iväg med sin otrogne man och mycket ska komma att förändras. De vilda aporna rör sig runt huset, spänningen mellan makarna stramas åt och grannarna är galna.

Här finns mycket att imponeras av, även om jag emellanåt känner att stämningen svajar till. Kanske blir orden för många, scenerna också. Ströspår får helt enkelt inte störa den röda linjen i en novell med sådan styrka.

Under läsningen återvänder jag ett par gånger till Ivan Vladislavics senaste bok "Sprängskissen", också den förlagd till Sydafrika. Men där Vladislavic alltid hittar hem med sina träffande skildringar av ett sargat land i apartheids efterdyningar, är somliga av Fosters försök aningen mer osäkra. Ett par av novellerna är inte självklara.

I en av de första, "Innanför stängslet", bjuder en vit kvinna varje dag en passerande svart man på dricksvatten, trots varningar från sin man. Och ja. Saker händer, så vidare, men scenerna får inte den högspänning som vi behöver i en kort text och sedan är det över. Jag förstår poängen, men råheten känns inte och det ödesavgörande blir märkligt vardagligt och förloras.

Nu är de mindre starka ögonblicken ingenting att hänga upp sig på i en bok som det här.

Tro mig. Åsa Foster har skrivit en fascinerande och stark debut med många fina stunder. Ja. I ärlighetens namn är ett par av novellerna något av det bästa jag läst i genren från en svensk författare.

När hon lyckas renskala och koncentrera berättelsen på det sätt hon gör i "Det afrikanska namnet" är hon snuddande nära att hamna på världskartan. Då är det så bra att jag förstummas.

Åsa Foster är således årets första helgjutna tips.

Läs och upptäck novellens kraft.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se