Pappan av Kristian Petri

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)

Kristian Petri skrev en text i Dagens Nyheter efter att hans pappa dött, som för att klargöra inför sig själv och Sverige att samhället till sist hade lyckats riva det sista skyddsnätet mellan mänsklig värdighet och ekonomiska intressen. Vad jag menar är att han i desperat vanmakt tvingades se fadern genomlida sin sista tid i livet på ett vårdhem där man stal gnista och själ genom okunskap och besparingar. En sådan händelse går inte att befatta sig med, inte att förstå. Man gör vad man kan och nedtecknar ett vittnesmål som varvas med djupt personliga funderingar kring sitt liv. Där börjar alltså boken Pappan.

Petri fortsätter på nämnda text och låter oss följa med när han upplever den sjuke faderns förvirring och smärta. Det är en intim skildring av en människa, inte minst eftersom far och son försöker nå varandra innan det är för sent.

Vårt första möte med dem sker strax innan faderns död och därifrån leds vi in i det efterföljande mörkret, med allt vad det innebär. Kristian Petri råkar hitta faderns gamla dagböcker och anteckningar och bland dessa eftersöker han något som kan belysa de bra sakerna som måste funnits mellan dem. Det är en ömsint jakt på försonande drag när alla andra dörrar stängts och döden kommit dem emellan.

Det krävs stort mod att utlämna sin sorg på det här sättet. Men just tack vare att texten är så fint genomlyst skapar den också starka kopplingar till läsaren. Vi ser vår egen avbild, omtolkar materialet. Applicerar det på oss själva. Det blir så eftersom Petri ställer sig helt blottad inför publiken, utan skyddsnät, och då blir mötet med oss också närgånget.

Med det sagt, porträttet av fadern i boken är inte bara välvilligt. Författaren plockar upp de skarpa skärvorna en efter en, bara för att nervöst sammanfoga dem. Bilden av två liv växer sakta fram och ingenting tillrättaläggs eller döljs.

Jag upptäcker att jag väntar mig en fortsättning på ilskan mot vårdhemmet, mot samhället som svek. En djupare grävd källa, ledd vidare och utvecklad. Istället lämnas vi med nästan samma ord som i den tidigare tidningsartikeln. Men visst förstår jag svårigheten. I vilket fall som helst tål Petris brev till ansvarig läkare att läsas flera gånger, för den bitande ilskan kommer att få många att reagera mot liknande behandling. Det är inte lätt att ställas in för en bristande sjukvård när någon man älskar ligger och dör längre ner i korridoren. Vilka krav kan man ställa, vad ska man vänta sig?

Jag vill också vara helt ärlig; det är nästan omöjligt att skriva om ett verk som det här. Boken är så djupt personlig att varje uns av kritik blir ett övertramp, som skulle jag bedöma Petris relation till sin far och hur han sedan hanterar det mörka efterspelet.

Hellre får jag då utgå ifrån mig själv, och mitt eget ramverk, och säga att jag omfamnar den här lilla boken med hela hjärtat. Inte minst på grund av den välformulerade prosan som gör texten till något vackert att bära med sig för de som förlorat någon.

"Pappan" är ett finstämt verk som med poetisk enkelhet ger oss ett vackert porträtt av en människa, samtidigt som vi ser oss själva återspeglade på vår väg genom livet.

Conny Palmkvist