Pojke med cyklop av Magnus Utvik

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 15 april 2010)

Min uppfattning har alltid varit att Magnus Utvik vilat som i ett motljus hos den breda läsekretsen, undantaget den självbiografiska boken ”Anna, min älskade”. Förklaringen är självklart att det är poeternas öde att hålla lågan vid liv också när de vackert får stå i skuggan av mer lättsåld litteratur.

Trots detta hoppas jag att det är mer än bara några få som följt Utvik genom karriären, för här finns en tydlig linje att sätta fingret på. Själva kurvan fungerar ypperligt som typexempel på hur ett författarskap sakta men säkert stramas upp, eller om man så vill, förändras.

När det gäller lyriken hände något mellan den första diktsamlingen, ”Jorden”, och den fjärde, ”Genom mörker går jag med dig tillsammans med ditt mörker”, som kom tio år senare. Blicken vändes inåt, scenerna antog en drömsk dimension. Och för mig känns det nu tydligt att det är ifrån den sistnämnda boken Utvik tar steget in i den nu aktuella berättelsen Pojken med cyklop om ett barn som slungas ut i mörkret. Vad vi har är hårt skurna kapitel, högst en sida långa, och en återhållen text som förser läsaren med bara nödvändig information.

Pojken heter Mattias och när han fyller nio år går rakt han ut i en sommar av skarp sol och märkliga funderingar. På huvudet bär han ett cyklop som tycks filtrera hans blick och på så sätt förändra världen. Ibland är cyklopen en vanlig kikare, ibland något större som låter honom skönja de fritt flytande döda i molnen. Pojken transcenderar otvunget gränserna eftersom han måste hitta ett sätt att greppa vad han inte kan sätta ord på. Vi upplever genom honom beskedet att farbror Ove gått bort, och det är också genom den händelsen vi förs in i historien om att förlora en människa.

Tematiskt är det en berättelse om sorg och vad den gör med oss, eller, som i det här fallet, vad den gör med en ung människa utan preferenser. Han stiger som i förtvivlan ner i ett avskiljt universum och dit släps läsaren, men inte föräldrarna och de två systrarna.

Ett distanserat fokus sätt också på hur otydliga banden mellan oss människor ibland kan vara, och på hur en liten pojke av någon anledning verkar ha tytt sig mer till en avliden farbroder än till sin pappa. Pojken Mattias konstaterar inför sig själv att farbror Ove var tystlåten, precis som han själv, och att de därför hade mycket gemensamt.

Vi står inför föräldrarnas ängslan, deras handfallenhet inför att bemöta ett barn som tycks ha stigit ur verkligheten och nu inte bryr sig om något mer än vad han anar i cyklopet. De diskuterar pojkens brustna hjärta och de famlar i blindo efter lösningar. Hur länge ska Mattias få sörja en farbror han bara träffade sporadiskt varje år?

Då och då anar jag en knarrande glipa i pojkens språk, i hans unga tankevärld, men faktum är att Magnus Utvik håller sin text om livets gränsland befriande exakt nästan hela vägen. Det är visserligen en liten bok, men det är just det begränsade uttrycket som gör att boken får en viss enslig skönhet. Och trots att de korta scenerna mest är blixtbelysta rum i en pojkes barndom bär åtminstone ett par av dem livets stora frågor med sig. Sorgen finns mitt ibland oss, och vi vandrar alla med den på olika sätt. Ibland innebär det att vi trär ett begagnat cyklop på huvudet och dyker rakt ner i en avlägsen sommarnatt.

På så sätt förstår vi något mer av tillvaron.