Sent farväl av Ia Genberg

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 27/12 2013)

Ia Genberg debuterade med romanen Söta fredag 2012, och nu är hon aktuell med ett nytt verk. Jag känner bitvis igen mig från hennes första bok, då människorna kommer och går i varandras liv och tvingas färdas längs dunkla stigar. Nej, inte mycket är vad det ser ut att vara. Ibland flammar det snåla ljuset i labyrinten upp och då tror vi för ett ögonblick att vi vet var handlingen är på väg.

Förrädiskt, så klart, för ögonblicket senare slår Genberg ifrån strömmen och vi står kvar i ett ganska skönt dunkel. Hon gillar fortfarande sina intriger och tankeexperiment och vill nog få oss att tro att det är just historien som bär boken. Så är det inte.

Nog för att romanen lyser ovanligt stadigt, men det är utan tvekan det brusande och exakta språket som särskiljer texten. Tonen, resonansen, känslan för hur många ord som behövs.

Handlingen tar annars fart ganska enkelt. Mia och Maria var bästa vänner i slutet av åttiotalet, för mer än två decennier sedan. De unga kvinnorna reste omkring, fotograferade varandra i skumma gråskalor och levde som artonåringar med en dimsyn över resten av världen.

Fanns det andra människor, överhuvudtaget? Som tågluffande letade de också efter mer än nya destinationer och äventyr. De tog risker och provade sig fram med ungdomens obetänksamhet, men gick sedan skilda vägar. Det blev så.

När Mia nu slår upp tidningen en dag tjugo år senare faller blicken på Marias dödsannons. Tvillingsjälen är död och sorgen slår till, men görs inte särskilt märkvärdig förrän i slutet. Istället leds vi i rask takt fram till begravningen, som blir en språngbräda mot romanens övriga delar. Det finns nämligen en brottsmisstanke bakom Marias död, en del ouppklarade frågor. Hon blev påkörd av en lastbil under en joggingtur, men frågan är om hon blev puttad. Ett vittne finns, en alkoholist utan vidare trovärdighet.

Kanske är det tristessen i Mias liv som får henne att börja nysta i vad som har hänt, och som får henne att försöka förstå vad som hände Maria efter ungdomsåren.

Under sökandet inleder Mia ett förhållande med polisen som utreder vännens död, och får på så sätt tag på hennes gamla dagböcker. Författaren tecknar med hjälp av dem upp ännu en röst, när Maria sträcker sig ur graven och viskande antyder både det ena och andra.

Det ska inte stickas under stol med att språket glöder så att det står härliga till, men att det samtidigt trängs med den hårda konstruktion som håller berättelsen på plats. Även om jag hade klarat mig bra utan nämnda mysterium och de många trådarna fram och tillbaka, så hade jag haft svårare att undvara Ia Genbergs fina porträtt av de två kvinnorna. Av vänskapen, sökandet.

Den delen hade räckt för min del, för det finns överhuvudtaget ingenting platt i bilden av ungdomsåren. Det är jag tacksam för när författarens penseldrag då och då lyser igenom berättelsen och intrigen får svårt att hitta hem.

Som läsare är vi glada för en välskriven roman, med trovärdiga porträtt av människor som letade efter sig själva och förlorade varandra på vägen. Särskilt Mia blir tydlig. Den medelålders kämpen med barn, frånskild make, jobbet hon avskyr. Hon tittar sorgset fram och undrar vad som hände med de spirande drömmarna.

Många lär känna in sig i sorgen efter det som gick förlorat i skymningszonen mellan ungdomsår och resten av livet. Frågorna som dröjer kvar om människorna vi lämnat bakom oss.

Genberg förklarar, kastar små ljus.

Och hon gör det så bra.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se