Sprängskissen Ivan Vladislavic

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 8/12 - 2012)

Medan bokförlaget Tranan firar årets Nobelpristagare fortsätter de att smyga ut romaner på den svenska marknaden. På hyllorna hittar vi nu Sprängskissen (2006) av den sydafrikanske författaren Ivan Vladislavic, en bok som tar avstamp i bilder av Joachim Schönfeldt.

Vladislavic tydliggör sitt Sydafrika, efter apartheid, och korsförhör sina karaktärer om deras mål och plats i det nya samhället. De återkommande frågorna rör just svårigheterna med att försonas när folket bär på en historia av rasvåld. Apartheid ska i realiteten vara ett minne blott, men var står svarta och vita i relation till varandra när de ramar som så länge höll de fruktansvärda övergreppen på plats är borta?

I berättelsen om Budlender, som dagligen arbetar med att ta fram formulär för statistik och nationell folkräkning, syns en annan sorts skiljelinje. De flyktingar som rör sig i Sydafrika, bland annat zimbabwier och nigerianer, utmålas med särdrag och förskjuts på det sättet längre ner i hierarkin. Genom ett drömskt landskap anar vi ett Sydafrika med inte bara apartheids diskrimineringar, utan också med fördomar mellan folkslag som har samma hudfärg.

Den tanken leder oss till texten om Egan, en sanitetstekniker som möter de som drabbats hårdast när landet gör ett försök att fuskbygga sig ur fattigdomen. Då anar vi att ett socialt sönderfall har ersatt det förtryck som tidigare riktades mot svarta som grupp.

Nu är motpolerna samhällsklasser, rik mot fattig. Sedan är det förstås fortfarande så att de flesta av de sämst lottade är just svarta. Ett förtryck har bytt namn och utseende, men i praktiken har mycket lite förändrats.

Under en sen kväll på en restaurang vibrerar luften av frågor som aldrig ställs mellan de som nu ska kunna umgås, oavsett tillhörighet. Egan försöker tolka signalerna, men hittar inte orden. Korruption och maktmissbruk anas, vem leder i dansen?

Senare möter vi en konstnär som gör installationer inspirerade av folkmord, ofta med ett för publiken osynligt lager. Han smyger in detaljer som hämtats från faktiska platser, som om han sträckt sig ner i döden för att hämta material. En fest blir händelsernas mittpunkt, och vi får en märklig insikt i hur ett konstnärskap växt fram, som genom en slump.

Ännu ett öde presenteras, och kanske är det bokens höjdpunkt, när dammet svävar över motorvägen och oron hänger som åskmoln över staden i skymningen. En affischerare har slarvat bort sin telefon, allt förändras. Våld och tillfälligheter drar bokens komposition till sin spets. Smutsen, svärtan, det obotliga hoppet.

Då ser vi Johannesburg som plats, som ett fenomen i världen, där människorna kämpar tröstlöst mot omständigheterna. Historierna serveras rakt av och tonen är lekfull men realistisk. Och framför allt – texten är så vackert mångbottnad att den tål att återvända till flera gånger, likt ett konstverk som tycks skifta utseende beroende på dagsljus och infallsvinklar.

Den betungande språkfetisch Vladislavic påstår sig lida av är en styrka – metaforerna är lika självklara som originella, och blixtrar till som sporadiska solkatter mot läsaren genom hela boken.

Översättarna Julian Birbrajer och Jan Ristarp har hittat helt rätt med en imponerande tonsäkerhet från första till sista sidan.

"Sprängskissen" är en våldsamt snygg skildring av de delar som skaver mot varandra i ett pånyttfött Sydafrika.