Stäng inte dörren till biblioteken

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 25/8 2015)

De satt ofta och väntade på mig redan när jag kom till jobbet. En del av dem ville spela långa partier schack, andra ville bara prata en stund. Kanske hade det hänt något i skolan, eller hemma. Vissa dagar hade de läxan med sig dit, dikter de skrivit. Noveller, berättelser. Vi lirade rätt mycket UNO också, det var en bra sysselsättning när vi skulle snacka samtidigt. Gemensamt för alla de här ungdomarna var att de ofta inte hade något att göra och gillade att hänga på stadsbiblioteket – en miljö som många av dem bar med sig därifrån när de efter några år försvann igen. Då kom nästa omgång. Det finns nämligen alltid kringdrivande skuggor i staden, oavsett om vi ser dem eller inte.

Kanske är det just den insikten jag minns bäst från min tid som resursperson på Helsingborgs stadsbiblioteks barnavdelning. Mitt jobb gick ut på att ta hand om besökarna och vara behjälplig för både föräldrar och barn, även om den stora insatsen alltså var att lägga märke till de ungdomar som drev förbi varje dag.

Den vanligaste frågan jag fick av utomstående var om det ligger i bibliotekets uppdrag att ta det här ansvaret. Mitt svar var alltid detsamma: Ja, det är väl klart att biblioteket ska ta hand om sina besökare – att skapa läsare är inte en självuppfyllande verksamhet, ställd utanför tidens strömningar. Essensen av mitt jobb var ju inte bara att fånga upp de som kom utan också att erbjuda en ingång till litteraturen. Det är genom möten och samtal vi skapar gränsöverskridande människor med intresse för böcker. Så fort vi arrangerade läsecirklar eller skrivarverkstäder, så anmälde sig också många av de som aldrig tidigare hade kunnat tänka sig något sådant. Vi nådde fram.

För att gå in på hårda fakta, så ingår det här också i de svenska bibliotekens uppdrag. De ska stärka demokratiska värden och uppmuntra till förkovran i litteraturen, och särskild hänsyn ska tas till utsatta grupper i samhället. De som behöver böckerna bäst ska ha tillgång till dem.

Men det där håller inte alla med om. Det blev tydligt i den debatt som nyligen uppstod om huruvida biblioteken ska vara mötesplatser eller inte. Motargumenten bygger på att man vill behålla lugn och ro i lokalerna (den klassiska tystnaden), och bränsle hämtades från de incidentrapporter – 500 fall av våld och stölder de sista åren – som gjorts av biblioteksanställda i Stockholm. Debattörerna ställde Stockholms stadsbibliotekarie Katti Hoflins uttalande om det nya biblioteket direkt mot nyheten om att ungdomar i Hässelby Villastad levt rövare i lokalerna. Slutsats: mötesplatser skapar våld och aggressiva ungdomar.

Här blir debatten problematisk och den rör inte bara huvudstaden utan biblioteken i hela landet, också här förstås. För det första har incidentrapporterna inte något att göra med biblioteken som öppna rum med mer än böcker, och för det andra utesluter inte ett stillsamt bibliotek nytänkande och expansion av verksamheten. Personligen har jag mycket lite till övers för det fabricerade, ljudlösa rum som många i debatten tycks skydda så intensivt. Vilken tystnad är det vi försöker stjäla från dem, och varför målar de upp begreppet mötesplats som antagonist till det klassiska biblioteket?

Sanningen är att ett bra bibliotek består av flera zoner. Olika delar tillför olika saker och kanske borde det funderas på vad man vill uppnå när man protesterar mot sådant som gör litteraturens rum till forum för samtal, demokrati och kunskap.

Flera debattörer påtalar att de inte ens vågar hyscha någon på ett bibliotek, eftersom de blivit ”mötesplatser”, ”fritidsgårdar” och ”caféer”. Men vem har påstått att stök ska tillåtas bara för att det erbjuds kaffe och aktiviteter?

Stäng inte dörren för de som inte hunnit bli läsare. De flesta av dem har ingenting med de anmälda incidenterna att göra och problemen är ofta koncentrerade till vissa utsatta bibliotek i ytterområdena, där vi måste stödja och hjälpa personalen med riktade insatser. Den måste helt enkelt kunna sköta sitt jobb i lugn och ro, och det har naturligtvis lika mycket med saknade resurser att göra. Där ligger en del av ansvaret på de som fördelar kommunens pengar.

Helsingborg är och förblir den goda förebilden, trots att det också här har snålats i budgeten. Visst, det är inte en perfekt verksamhet, lokalerna är lite knöliga. Men vad vår bibliotekspersonal förstod redan för femtio år sedan kämpar de alltså fortfarande med på andra håll i landet. Biblioteket ska vara öppet för alla – alla ska få chansen.

Här i stan kastas ingen ut, om de inte stör. Nej, inte ens den sovande tjommen i stolen, som uppenbart druckit mer än juice till frukost, vräks ut i vinterstormen. Då och då såg jag honom läsa en bok, alltid samma. Jag kan tänka mig att inte alla gillar honom, eller det han representerar, men så länge han inte förstör eller bråkar är det hans rätt att sitta där han sitter.

Varken hans eller ungdomarnas närvaro förstör ett levande bibliotek, och en kreativ social miljö inbjuder till både lärande och läsande. Men framför allt är ett riktigt bibliotek en trovärdig spegling av samhället, med allt vad det innebär, där du hittar både böcker och ro, och utrymme till att plugga och träffas under sansade former. Rent krasst kan vi också säga att biblioteket kanske är den enda riktiga mötesplatsen i Helsingborg, där folk från alla stadsdelar och kulturer passerar varandra. Och vet ni vad – det fungerar utmärkt.

De flesta av oss klarar nämligen av det där – att respektera en mötesplats i litteraturens högborg. Vi slår inte brutalt sönder inredning bara för att vi får lov att dricka kaffe och diskutera viktiga frågor i samma lokaler som böckerna. Inte heller förringar vi böckernas plats och värde.

Med det sagt: debatter är för det mesta bra, men skeva diskussioner och otydliga begrepp som ”tysthetsnorm” och ”fredade gömställen för fantasin” är bara tröttsamma när de blandas in i fel kortlek. Äpplen är äpplen. Päron är päron. Eller som Keith Richards sa: ”När du växer upp finns det två institutioner som påverkar dig lite extra – kyrkan, som tillhör Gud, och det allmänna biblioteket, som tillhör dig.”