Systerland av Curtis Sittenfeld

(Publicerad i  Helsingborgs Dagblad 14/08 2014)

I recensioner i amerikanska och brittiska tidningar haglar lovorden överCurtis Sittenfeld. Hon har rönt framgångar med sina tidigare böcker och när det gäller hennes nya roman Systerland återfinns begrepp som mästerligt och genialt på flera av de utländska kultursidorna. Nåja.

Här har författaren satt två vuxna tvillingsystrar i blickfånget, Kate och Vi, och vi följer dem under drygt 500 sidor. Temat är syskonskap och deras gemensamma synskhet, något de burit med sig sedan barnsben.

De har dock valt helt olika vägar. Kate, som är berättaren i boken, vill helst vara osynlig och smälta in, medan hennes syster Vi bryskt trampar rakt in i vilken folksamling som helst utan att ägna ett ögonblick åt att fundera kring vad andra tycker och tänker

Nu är inte samspelet mellan dem bokens katalysator, även om de också i vuxen ålder valt helt olika banor. (Kate är gift och har två barn, medan Vi är singel och nyutkommen som lesbisk.) I stället bygger mycket av dramaturgin på att Vi i vuxen ålder får en sorts varseblivning. Så vad gör hon? Hon går oduschad ut i direktsänd tv och berättar att en jordbävning kommer att ske – hon vill varna folk i god tid. På det följer en mediecirkus som drar fram systrarna i offentligheten, och medan Vi älskar det våndas Kate dygnet runt. Kamerorna blixtrar, världen väntar. Stämmer spådomen eller inte?

Växelvis med allt det där spelas deras barndom upp i vartannat kapitel, i ett försök att ge oss bakgrunden till sorgen som är tydlig hos dem båda.

Tyvärr går spänningen förlorad i blöjbyten, pubertala syskonbråk, märkliga äkta män, otroheter och en utdragen, inre monolog som spinner runt, runt hos den lätt neurotiska huvudpersonen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan använda så många ord för att beskriva sakers tillstånd. Visserligen är meningarna perfekta, men ibland undrar jag om inte författarens talang motarbetar berättelsens syfte. Händelser vänds och vrids på med så mycket detaljrikedom att jag tröttnar halvvägs. Resultatet blir inte fördjupade personporträtt, bara oändliga rader text utan tydlig poäng.

Med det sagt, jag är väl på mitt sämsta humör. Sittenfeld kan nog sitt hantverk, för som story betraktat är det habilt konstruerat, på samma sätt som ett hyfsat tv-drama har sina tillbakablickar och vändningar. Det stora problemet för mig blir istället de irriterande människorna som befolkar boken. Kanske är det inte deras personligheter som skaver; det är hur de så uppenbart anpassas efter handlingen, och vad den kräver. Marionettrådarna som styr karaktärerna rasslar högt.

När boken är som bäst glider de unga systrarna fram genom natten tillsammans, unga och förundrade, med hela världen framför sig. De är sårbara, tystlåtna. Ensamma. Stjärnorna blinkar ovanför dem, allt och inget är möjligt. Då sparar Sittenfeld också på orden, och låter oss tänka själva.

För att återvända till de där internationella tidningarna, så kan jag bara konstatera att om det här är mästerligt i deras ögon, så bör de nog vända blicken mot resten av världens litteraturskatt. Visst, boken har sina goda stunder, men det är enerverande för läsaren att hela tiden vänta på en fördjupning av den amerikanska kultur som tränger in systrarna i olika hörn. Någon sådan fördjupning kommer aldrig.

Boken hamnar således mitt emellan; den fungerar inte särskilt bra som fantasyroman och realismen är för glättig för att gripa tag.

Men nej, det var alltså ingenting jag förutspådde.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se