Tro, hopp och hälsa

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 5/ 9 2015)

Medicinhistoriska museets nya basutställning ”Tro, hopp och hälsa” kunde knappast ha installerats på en bättre plats än just i det gamla Barnsjukhuset på Bergaliden. Historien sitter i väggarna, vilket tillför utställningen ännu en dimension – det här handlar nämligen om nu och då, och om vad som skett längs vägen. Medicinhistorien är full av märkligheter, och i den här ambitiösa sammanställningen börjar man från början.

Det är lätt att ta sig för pannan när man ser tidiga behandlingsmetoder, men det står snart klart att vi alla är barn av vår tid. Vad sägs om en villarpakanon, som laddades med diverse örter och som sedan avfyrades från sin plats mellan benen på patienten? Åderlåtning? Pulveriserad skalbagge? Från sådana tossigheter kan vi följa utvecklingen fram till 1850, då det började hända saker. Man lärde sig söva och smärtlindra, och efterhand också sterilisera instrumenten. Resan fortsätter sedan in i vår tid. 

Här finns även en filosofisk aspekt, inte minst kring vårdens arkitektur, som den kommer till uttryck i byggnadens kupolformade sal. Vi får exempel från både Ramlösa brunn och Sankta Maria, men rummet i sig berättar sin egen historia. Redan när huset byggdes 1888 tänkte man på saker som god luftväxling och jämnt ljusflöde – allt för att lindra patienternas plågor. Man står mitt i historien när man placerar sig i rummet, och inte minst blir den tunna linjen mellan kropp och själ tydlig. Vad påverkar läkeprocessen? 

I en annan del av utställningen syns också chefssjuksköterskans rum, där citat visar hur starkt sammanlänkade yrkesmänniskan och privatpersonen var förr i tiden. Den uppbyggda neonatalavdelningen runt hörnet väcker andra tankar. De svåra villkoren och de personliga vittnesmålen är djupt gripande. Kuriosa: De första kuvöserna var ombyggda äggkläckningsmaskiner. 

Missa inte heller utställningens yttre del. Stanna upp vid presentationen av Elisabeth Ohlson Wallins fotografier, sammanställda av Leif Axelsson – en sorts samtidsporträtt av människor som lever med proteser. ”Vi tar oss vidare”, tycks bilderna utropa, ”vi är sådana som övervinner allt”. Det är både inspirerande och tankeväckande. 

Det är sammantaget en mycket fin utställning som lyckas förmedla att vi alla är, och har varit, fångade av vår tid och dess omständigheter. Sjukvården gör så gott den kan, och det som var sjukt för några år sedan, är nu friskt. Där bryter utställningen igenom på riktigt, när vi inser hur kort tid som gått sedan allt var annorlunda. Följande presenteras bakom en av de stängda dörrarna i korridoren: ”Homosexualitet ströks som psykisk sjukdom 1979, och fram till 1944 var det en brottslig handling”. Förra veckan hade vi ett Pride-tåg här i Helsingborg. Saker förändras – och det ska vi vara tacksamma för.

Sjukdomar kommer och går, nya tillkommer. Frågan vi tar med oss hem: Vad är hälsa nu för tiden? Och uppskattar vi den?