Tusen tranor av Ann Lagerhammar

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/03-2014)

Som författare flätar Ann Lagerhammar samman människoöden, gärna oväntade sådana.

Hon gjorde det i "Olyckan", så också i nya Tusen tranor. Alltihop börjar med att Eva är på väg hem till sin far någonstans i södra Sverige. Det är mörkt och plötsligt kör hon på någon som verkar ha stigit rakt ut i gatan. Hon lyckas få in den skadade mannen i baksätet och kör i panik vidare till en lägenhet där han kan få vila och läka skadorna. Hon har druckit ett par glas whisky, och vill inte blanda in polisen.

Under de kommande dagarna dyker hon sedan sporadiskt upp för att betrakta den sovande mannen på avstånd. Vem är han? Och varför ger han sig inte av? Pratar han ens svenska?

Hon förblir ambivalent och skrämd över hur mötet påverkar henne. Som person är hon hård och nervös och bär de tydliga märkena efter en frånvarande pappa. Vi möter också hennes dotter som ser på Eva på precis samma sätt. Ensamheten tycks ha förskjutits genom generationerna och de når inte fram till varandra. Roller och sociala normer befäster avståndet.

Men när Amos väl piggnar till i lägenheten och hon ska köra iväg honom blir det inte som hon har tänkt sig. Istället förtrollas hon av hans berättelse, som han broderar ut för att hon ska låta honom stanna ännu en natt.

Sakta överlämnas vi till Amos livsöde och då stiger boken uppåt i ett smärtsamt vackert, blått ljus.

Han talar om sig själv och flykten, i en klarsynt redogörelse för de olika förutsättningar människan får beroende på var hon föds. Han ville studera när han var ung, men pengarna saknades. I hemlighet sålde hans syster sin ena njure för att hålla honom kvar i skolan.

Hjälpte hennes uppoffring? Nej. Den unge mannen kämpade på, men tappade fotfästet och insåg till slut att han festat upp det mesta av pengarna. Han hade så att säga slarvat bort en del av sin systers kropp, och utbildningen gick förlorad. Efter det vågar han inte återvända hem, och flykten tar sin början.

Alltihop är välbalanserat, hudnära och briljant återgivet. Amos flackar omkring mellan de afrikanska länderna och varje detalj blir tydlig, varje tanke tycks autentisk. Samtidigt planterar Lagerhammar små frön och låter läsaren dra sina egna slutsatser kring moralen i händelserna. Här finns inga enkla svar. Vem ska döma vem?

Invändningen skulle kunna vara att Eva blir aningen tunn i jämförelse med Amos, då hennes sorger mest består av I-landsproblem. Hennes livsfrågor tycks fjäderlätta när man ställer dem mot Amos dödsvandring genom öknen.

Sammanfattningsvis är "Tusen tranor" ett poetiskt aktstycke som alltså får extra kraft när Amos historia lyfter och svävar som en osalig ande över oss innan den landar hos Eva i Sverige. Vad vågar man som människa göra när ingen runt omkring oss skulle förstå? Vad kan man ge av sig själv när konventionerna sliter i en från alla håll?

Inte årets storsäljare, kanske. Det är den helt enkelt för bra för. Men nog kan det vara årets pärla, så beslöjad av verkligheten att man får ont i hjärtat.

Lagerhammar är en fin stilist och hon har hittat rätt historia. Det är omtumlande och trovärdigt när hon ställer upp sina motpoler till karaktärer och spelar ut dem mot varandra. Och jag kommer aldrig mer att kunna läsa om flyende, namnlösa människor utan att tänka på Amos färd genom livet och den mänsklighet han avspeglar i sina val och handlingar.

Och om jag ska hårdra? Då behöver kanske svenska läsare Amos mer än han behöver oss, särskilt i kylans år 2014.

Han vet ju att det inte finns något vi och dem. Det finns ingen skiljelinje. Det finns bara människor från olika platser och ibland möts dem.

Tänk om det vore så enkelt.

Conny Palmkvist
info@connypalmkvist.se