Min historia - från början

Jag tror jag hade orden inom mig från början. När de väl kom fram i tolvårsåldern var de redan uppklädda och klara, med klangbotten och allt.

En klyscha, så klart. Men ändå. En sanning förblir en sanning, även om den är sliten.

Min far drack. Min mor var en ängel. Han gjorde på sitt sätt, hon på ett annat. Och ja- hon räddade mig, men kanske gick allt inte att rädda hos ett barn när en far var som han var. 

En gång satt jag i baksätet på vår bil när polisen stannade mig och min far på väg ner till byns ishall. Efter att han fått blåsa och kontrollen visade på alkohol fick vi vända hem. Då satt jag istället i baksätet på en polisbil. Jag minns grannarna som tittade när vi eskorterades tillbaka. Jag tror jag vinkade, där jag satt i polisbilen med min rätt obekymrade far. 

Jag var sju år gammal, redan färgad av händelserna. Ställd till svars för vad min far åstadkom.

Men jag vinkade, som sagt, och jag tror man vinkade tillbaka. 

Där kommer Palmkvist, stor och liten. 

Där kommer polisen. 

Jag har hundra sådana historier till och allt sånt landar i själen. Till slut får det inte plats. Skulle det sedan vara så att du som läser det här också haft en alkoholist till förälder, så vet du att man utvecklar en särskild radar inför livet och människorna man möter. Man lägger märke till fler detaljer. Känner mer. 

Det är hela förklaringen. Det var så det gick till när jag började skriva. Dikter, låttexter. Korta berättelser. 

När åren sedan gick förföll den där fadern som borde varit min närmsta vän. Strax innan min femtonårsdag dog han. Min mor kom ut i garaget och sa att han var borta. Jag och Johan (en vän), hade precis skruvat ihop min moped igen. Trimmat den. Jag kickade igång motorn och körde ner till Skäldervikens strand. En resa som tog mig tio minuter, men som varat en livstid.

Vinden i ansiktet, sotet på mopedens avgasrör. Fåglarna som skrek. Havet. Iskylan i luften.

Jag var faderlös. Så klart skrev jag en dikt som fick titeln När jag var fjorton år dog min unga far, och ett par veckor senare tog min uppmärksamme högstadielärare mig åt sidan och sa: Jag har aldrig sett någon skriva som dig, vid den här åldern. Eller någon ålder. Det är ... Anade han avgrunden i mina ord? Jo, kanske.

Jag minns fortfarande hans noggranna läsningar av mina texter. Hur han lyfte mig. 

Sven Folkesson satte vackra spår i den unga skribenten.

Sådana lärare borde alla ha. 

Särskilt när man är femton år och ens far plötslig är borta. Död. En del av skammen jag bar med mig bestod av att livet nu var enkelt. Jag behövde inte skämmas över honom. Behövde inte undra vad han gjorde, skulle göra. I den unge grabbens hjärta gjorde det ont att känna lugn och ro på grund av att en människa dött. 

Fast sedan blev det som det blev. Lugnet bestod inte länge. Året jag fyllde sjutton fick min mor diagnosen bröstcancer och jag förlorade återigen mig själv i avståndet till en förälder som måste slåss mot livet.

Åren mellan 1990 och 2003 fick hon se sig själv bli friskförklarad och sjukförklarad om vartannat, tills dess att jag satt med hennes hand i min och såg det sista andetaget tona ut.

Hon öppnade ögonen, såg rakt på mig precis när det tog slut. Exakt då. 

Sedan var det över.

Jag lämnade hennes dödsbädd och åkte hem och satte mig i en garderob på två kvadratmeter, där jag sedan stannade under sex månader. Jag blev den jag skulle vara när jag nedtecknade boken om henne och mig. Ur mig kom ett trettioårigt liv av skrivande, men också ett ämne som inte gick att undfly.

När jag skickade in manuset våren 2004 fick jag svar efter tre dagar, kontraktet kom med posten veckan efter.

Alla dessa händelser har en plats i mitt liv som människa. Som skribent. Känsligheten och tonsäkerheten är två saker man brukar nämna när man talar om mig som författare. Nu vet du var det kommer ifrån. Knappast något att avundas, så klart. Och varför skulle du göra det? Vi var ju alla våra ok, våra egna vägar.

Men att vara personlig är min stil. Likväl som att jag vänder på orden lika noggrant vid varje tillfälle.

Jag hör dem. Känner dem. Vilar i dem. 

Det var så jag gjorde från början.

Det är så jag gör nu.

Om det finns någon att tacka, så är det min gode mor, som gav mig utrymme att hitta orden, och min fulle far, som jag har försökt skriva hel ända sedan barndomen.