Jag tror att Palmkvist håller på att muta in ett alldeles särskilt område i den svenska romanen. Det handlar om hans ovanliga känslighet för textens resonans, hans förmåga att avlyssna.
— Göteborgs Posten
 1976. Platsen är okänd.

1976. Platsen är okänd.

Om Conny Palmkvist

Det finns en kort version ...

Hårda fakta är enkla att förmedla: Jag är född 1973, och uppväxt i den lilla byn Jonstorp. Fram till sommaren 2018 har jag skrivit åtta romaner och en konst- och intervjubok om folk i Helsingborg. Under samma tid har jag tilldelats en del priser och stipendier, som Helsingborgs Dagblads kulturpris, Umeå novellpris och Selmapriset [mer om det längre ner på sidan].

Mina böcker är utgivna på flera olika förlag, varav av fina Brombergs bokförlag (2009), Bokförlaget Forum (2005/2007) och Bokförlaget Mormor (2016) är de mest kända. 

När jag inte skriver mina egna böcker arbetar jag som redaktör, litteraturkritiker, spökskrivare och copy. Jag bokas av förlag och företag, men även av privatpersoner som tagit sina författarambitioner ett steg vidare. De skickas till mig på rekommendation, eller så har de läst mina romaner. Sedan ett år tillbaka är jag också stolt redaktionsmedlem på boktugg.se, som är Sveriges mest helgjutna nättidning om bokbranschen. 

"Jag hör rytmen i Palmkvist böcker", sa en journalist en gång. "Det är som om varje ord är vägt på en våg."

En bra sammanfattning, som jag håller med om. Även om det så klart känns väl ... förenklat

På senare tid har jag arbetat lite med dokumentärfilm, och sålde precis rättigheterna till min film till dansk tv. Det lär bli mer sånt framöver, om jag själv får bestämma. 

Det är den korta versionen. 

... men kanske borde du veta det här också

Vägen fram till min första bok var inte den vanliga. Jag tror jag hade orden inom mig från början, och när de väl kom fram i tolvårsåldern var de redan uppklädda och hade sin klangbotten. En klyscha, så klart, det här med att författaren alltid har skrivit. Men nej, inte med Palmkvist. Inte den här gången. Det finns förklaringar.

Så här var det: Min far drack. Min mor var en ängel. Han gjorde på sitt sätt, hon på ett annat. Och ja- hon räddade mig, men kanske går allt inte att rädda hos ett barn när en far är som han är. 

En gång satt jag i baksätet på vår bil när polisen stannade mig och min far på väg ner till byns ishall. Efter att han fått blåsa och kontrollen visade på alkohol fick vi vända hem. Då satt jag istället i baksätet på en polisbil. Jag minns grannarna som tittade när vi eskorterades tillbaka. Jag tror jag vinkade, där jag satt i polisbilen med min rätt obekymrade far. 

Jag var sju år gammal, redan färgad av händelserna. Ställd till svars för vad min far åstadkom.

Men jag vinkade, som sagt, och jag tror man vinkade tillbaka. 

Där kommer Palmkvist, stor och liten. 

Där kommer polisen. 

Jag har hundra sådana historier till och allt sånt landar i själen och till slut får det inte plats. Skulle det sedan vara så att du som läser också haft en alkoholist till förälder, så vet du att man utvecklar en särskild radar inför livet och människorna man möter. Man lägger märke till fler detaljer. Känner mer. 

I vilket fall som helst - det var så det gick till när jag började skriva. Dikter och låttexter. Korta berättelser. 

När åren sedan gick förföll den där fadern som borde varit min närmsta vän. Strax innan min femtonårsdag dog han. Min mor kom ut i garaget och sa att han var borta. Jag och Johan (en vän), hade precis skruvat ihop min moped igen. Trimmat den. Jag kickade igång motorn och körde ner till Skäldervikens strand. En resa som tog mig tio minuter, men den har varat en livstid.

Vinden i ansiktet, sotet på mopedens avgasrör. Fåglarna som skrek. Havet. Iskylan i luften.

Jag var faderlös. Så klart skrev jag en dikt som fick titeln När jag var fjorton år dog min unga far, och ett par veckor senare tog min uppmärksamme högstadielärare mig åt sidan och sa: Jag har aldrig sett någon skriva som dig, vid den här åldern. Eller någon ålder. Det är ... Anade han avgrunden i mina ord? Jo, kanske.

Jag minns fortfarande hans noggranna läsningar av mina texter. Hur han lyfte mig. 

Sven Folkesson satte vackra spår i den unga skribenten.

Sådana lärare borde alla ha. 

Särskilt när man är femton år och ens far plötslig är borta. Död. En del av skammen jag bar med mig bestod av att livet nu var enkelt. Jag behövde inte skämmas över honom. Behövde inte undra vad han gjorde, skulle göra. I den unge grabbens hjärta gjorde det ont att känna lugn och ro på grund av att en människa dött. 

Fast sedan blev det som det blev. Lugnet bestod inte länge. Året jag fyllde sjutton fick min mor diagnosen bröstcancer och jag förlorade återigen mig själv i avståndet till en förälder som måste slåss mot livet.

Åren mellan 1990 och 2003 fick hon se sig själv bli friskförklarad och sjukförklarad om vartannat, tills dess att jag satt med hennes hand i min och såg det sista andetaget tona ut.

Hon öppnade ögonen, såg rakt på mig precis när det tog slut. Exakt då. 

Sedan var det över.

Jag lämnade hennes dödsbädd och åkte hem och satte mig i en garderob på två kvadratmeter, där jag sedan stannade under sex månader. Jag blev den jag skulle vara när jag nedtecknade boken om henne och mig. Ur mig kom ett trettioårigt liv av skrivande, men också ett ämne som inte gick att undfly.

När jag skickade in manuset våren 2004 fick jag svar efter tre dagar, kontraktet kom med posten veckan efter.

Alla dessa händelser har en plats i mitt liv som människa. Som skribent. Känsligheten och tonsäkerheten är två saker man brukar nämna när man talar om mig som författare. Nu vet du var det kommer ifrån. Knappast något att avundas, så klart. Och varför skulle du göra det? Vi var ju alla våra ok, våra egna vägar.

Men att vara personlig är min stil. Likväl som att jag vänder på orden lika noggrant vid varje tillfälle.

Jag hör dem. Känner dem. Vilar i dem. 

Det var så jag gjorde från början, och det är så jag gör nu.

Om det finns någon att tacka, så är det min gode mor, som gav mig utrymme att hitta orden, och min fulle far, som jag har försökt skriva hel ända sedan barndomen. 

Priser & stipendier

Helsingborgs Dagblads kulturpris 2007

“För ett författarskap i spännande utveckling, krönt av årets roman Två hus vid slutet av en väg, en berättelse i den magiska realismens anda om våld och utsatthet.”

Ur artikeln i Helsingborgs Dagblad: HD:s kulturpris 2007 gick till en författare som lever på hoppet. På söndagskvällen fick en tacksam Conny Palmkvist ta emot blommor, konstverk, diplom samt 50 000 kronor. Priset delades ut under en ceremoni på Helsingborgs konserthus under söndagskvällen, bara minuter innan symfoniorkesterns årliga julkonsert. 

 

Umeå Novellpris 2009

“Umeå Novellpris 2009 går till författaren Conny Palmkvist som med föredömlig konsekvens, lokal tonträff och personlig språkkänsla gestaltar en grupp unga pojkars handgripliga möte med vuxenvärlden.”

Fler än 1044 skribenter deltog och prissumman var 100.000 kr. Juryn bestod av Per Olov Enquist, Svante Weyler, Gunnar Balgård, Peter Kihlgård, Kerstin Wixe och Elin Claeson.

 

Selmapriset 2015

"En sådan roman är ”De flyende skyldiga”, med vilken Conny Palmkvist lyckats skapa en skakande berättelse om det fulaste och det vackraste i den mänskliga naturen, som stannar kvar i läsaren för evigt.”

Hela motiveringen löd: ”Det finns ingen brist på böcker som utspelar sig under andra världskriget, och ofta upplever man som läsare att miljövalet är närmast opportunistiskt. Som om författaren använder fasan som en energikälla, och därmed tar en genväg. Men då och då dyker det upp en roman som tar med läsaren till de där hemska åren, av en författare som gjort sin läxa, som vägrar sentimentalisera eller dramaturgisera i onödan, och man befinner sig som läsare plötsligt DÄR – mitt i stormens öga – utan att veta hur kriget ska sluta, utan att hitta någon väg ut, öga mot öga med både ondskan och sig själv. En sådan roman är ”De flyende skyldiga”, med vilken Conny Palmkvist lyckats skapa en skakande berättelse om det fulaste och det vackraste i den mänskliga naturen, som stannar kvar i läsaren för evigt.” / Sigge Eklund, juryordförande

Selmapriset delas ut av Lava förlag och Tidningen Skriva.  År 2015 utsågs Conny Palmkvist till vinnare med sin roman De flyende skyldiga. 

Prissumman var 20.000 kronor och ordförande i jurygruppen var Sigge Eklund. 

 

Författarfondens arbetsstipendium

Författarfondens arbetsstipendium erhölls 2005, 2007, 2009, 2011 och 2016.

 

Fotokopieringsfondens stipendium

Conny Palmkvist fick stipendium från Fotokopieringsfonden 2013 och 2017.

 

Stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse 2018

Conny Palmkvist har år 2018 tilldelats stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse om 20.000 kr, för sitt arbete med filmen Flykten över sundet. 
 

Årets Jon 2009

"Conny Palmkvist har med sina texter gett vår by en plats på den svenska litteraturkartan. Hans författarskap bidrar till att ge röst åt ett Sverige som lätt kommer bort i ett samhälle som i stigande grad belönar storskalighet."

Utmärkelsen Årets Jon utdelas av Jonstorps Byalag till en person som på ett föredömligt sätt verkat för Jonstorp.
 

Helsingborgs stads kulturstipendium 2006

“I år har kulturnämnden beslutat lämna kulturstipendium till en författare. Det var nästan tio år sedan det senast hände, att kulturstipendiet gavs till området litteratur." 

Kulturnämnden i Helsingborg delar ut kulturstipendium för att stödja och uppmuntra till fortsatt konstnärligt skapande för unga personer. Prissumman var 30 000 kr.

Hela omdömet löd : 

"Helsingborgs stads kulturstipendier har delats ut sedan 1959 till sammanlagt 182 stipendiater. 15 av dessa stipendier har gått till litteraturområdet. I år har kulturnämnden beslutat lämna kulturstipendium till en författare. Det var nästan tio år sedan det senast hände, att kulturstipendiet gavs till området litteratur.

Många skriver på kammaren, betydligt färre blir publicerade och cirka en promille av de manus som sänds in till de svenska förlagen blir utgivna. Litteraturupplevelsen är en personlig och för andra en osynlig händelse. Läsupplevelsen är tyst, och utspelar sig rakt igenom, i vårt inre.

Litteraturen har pga av sin karaktär och av tradition inte haft tillgång till lika många arenor som tex musiken och konsten, för att möta sin publik och för att få kommentarer och respons. Under senare år har dock en ny arena för publicering av text utvecklats på Internet, genom bloggar och sajter. Det var också här årets kulturstipendiat Conny Palmqvist först mötte sina läsare.

År 2003 insjuknade och avled Connys mor. Den sorg, ångest, ilska och frustration som då väcktes i Conny lyckades han fånga och formulera i korta texter som lades ut på Internet. Responsen från läsarna var omedelbar och stark. Det uppmuntrade Conny att bearbeta och sammanföra sina dagboksliknande anteckningar till det som blev debutromanen, Hej då allihopa.

Boken utspelar sig i nordvästra Skåne och Helsingborg. Vi får följa moderns sjukdomsförlopp, möten med sjukvården, de ångestladdade resorna mellan hemmet och lasarettet. Framförallt är det Connys egen inre resa som naket och ärligt skildras, med total uppriktighet och fullkomlig närvaro. Det krävs mod att skriva så.

Och boken har fått många läsare. Originalupplagan såldes i 6000 exemplar, som pocket i 8000 exemplar, och svenska bokhandlare röstade fram Hej då allihomt som månadens bästa bok i januari 2005. 

Det är en glädje för Helsingborgs kulturnämnd att så här i början av Conny Palmkvist författarväg belöna honom med ett av årets kulturstipendium."



Det som är lika i alla hans berättelser, och orsaken till att man ska läsa Vintern, är Conny Palmkvists fantastiska språk. Han skriver en svenska som är helt underbar, och som är glasklar, genomlyst och utan ett ord för mycket. Det är poetisk lyster, en sorts minimalistisk prosa. Och det är väldigt styvt gjort. Det finns nästan ingen annan i Sverige som kan skriva så här.
— Gomorron Sverige (SVT)