Jimmy på tåget

Klockan är 15.35 och jag stiger på tåget, hittar plats nummer 18. Ett säte vid ett bord där resten av stolarna är tomma förutom den rakt över mig. 

Tåget kör vidare och jag ser ut genom fönstret. Molnen är grå, luften grå. Det mesta är som vanligt. Invant och aningen tröttsamt. 

Efter ett tag lägger jag upp min väska på hyllan och sätter mig ner och nickar åt killen på andra sidan bordet. 

”Fan, så kallt det var här inne”, säger jag och skrattar och han blinkar åt mig, håller med. Det drar rätt kyligt, med tanke på att det fortfarande ska vara sommar ute. 

Killen och jag fortsätter prata och han berättar om sitt jobb, som går ut på att han åker över hela Europa för att reparera maskiner som trycker plastförpackningar. Rätt vad det är nämner han också att han är biodlare. 

”Herregud”, säger jag och ryser. ”Blir du inte stucken?” 

”Jodå, visst blir jag det”, förklarar han och berättar om hur han tog över sin frus morfars bikupor för att testa hur det var. Sedan drar han de mest fantastiska historier om varför bina gör som de gör, om hur vissa sorter liksom kramar ihjäl sina fiender genom att värma upp dem tills de dör. Bidrottningar, kvalster, honung.

Tiden går, vi har tre gemensamma timmar där på tåget innan han ska stiga av i Linköping. Vi börjar prata om livet och då suckar han. Suckar och börjar förklara. Inte använder han några omskrivningar heller. 

”Jo, alltså … jag hade cancer för några år sedan”, säger han och fortsätter berättelsen om hur han hade ont i magen och gick till läkaren efter några veckor. Det onda släppte inte. Eftersom det var en ung AT-läkare, som kände sig osäker, gick hon helt in för att inte missa något och tack vare en kontraströntgen hittade man en tumör på ena njuren. Fast inte på den sidan killen hade ont, utan på den andra. Det visade sig att hans magont inte hade det minsta att göra med tumören. 

”Fattar du?” säger han, ”det var bara tur. Tack vare att jag hade ont i magen och att jag fick en så ung och oerfaren läkare hittade man den. Det var en ren slump.” 

Han pratar högt och engagerat, och folk runt om i vagnen är nu lite irriterade märker jag. Det struntar jag i och återgår till killens berättelse. Jag kan inte sluta lyssna på honom, inte slita mig från den närgångna och berörande livshistoria som han delar med sig av. 

Hur läkaren kom in och gav honom beskedet, hur hans fru började gråta, hur han höll i bilnycklarna och sedan körde hem, men bröt ihop bara några meter från uppfarten till huset. 

Han berättar om själva ingreppet. Reser sig upp och visar mig ärret på magen. Där vi är, mitt på tåget, och han gör det ursäktande, och säger att så gör man väl inte egentligen, visar upp sådana saker …

Jag rycker på axlarna och säger tack. Tack för att du delar med dig. 

Hans uppenbarelse är som en gåva och han pratar vidare, leder mig genom operationen, uppvaknandet och tiden på sjukhuset. Han förklarar hur han träffade andra människor när han var inlagd, människor som han sedan inte kunde sluta oroa sig för. Som han följde en tid efteråt.

Han … ja, han brinner av värme. Mänsklighet. Han är själva motsatsen till det mesta jag möter i vårt stressade samhälle. Och hans historia fortsätter lite till. Han pratar på Och så klart. Folk skruvar på sig. Är ännu mer besvärade. Själv är jag helt betagen av den här personen. Nästan gråtfärdigt tacksam över att han hamnat rakt över mig ... över få följa med honom genom allt det han upplevt och få hans historia så ärligt framställd.

Från en främling till en annan. När de ropar upp Linköping i högtalarna sväljer jag tungt. Han ska av här. När han rest sig upp sträcker jag fram handen och hälsar på honom. Det hade vi helt glömt göra. 

”Conny”, säger jag. 

Han skrattar till. 

”Jimmy”, säger han, och fortsätter: ”De namnen finns det nog rätt nedslående statistik på.” 

Jag ser honom gå av och skynda sig vidare. 

Jag stirrar ut på världen igen när vi åker mot nästa anhalt. Men nej. Ingenting är vad det har varit, och den grå himlen som rusar förbi är nu något helt annat. 

Ja, från en främling till en annan, en gåva som ställer livet i ett annat ljus. Jag tänker på min sambo, på mina barn, på vart jag är på väg den här kvällen. Jag har nog en tår i ögat, för det är fan i mig inte något att ta lätt på, att få komma så tätt inpå någon man just träffat och få känna sig så drabbad av deras personlighet och story. 

Jimmy gick av tåget, men sitter på något sätt ändå kvar där på sätet. 

Mina tankar skvalar, som en melodi jag inte kan släppa. 

Glöm inte varför du lever, tänker jag. Nej, du ska inte glömma varför du lever.

Det är två timmar till Stockholm. Vid nästa stopp sätter sig en annan man rakt över mig och drar stora lurar på huvudet och lyfter upp tidningen framför sig. 

Vi är alla olika. Det får vi lov att vara.

#anteckningar#allaharenstory#sj#boosthbg