Bokrecension

Bokrecension: Dunkel skog av Nicole Krauss

Författaren Nicole Krauss. Foto: Goni Riskin

Författaren Nicole Krauss. Foto: Goni Riskin

Romanen Dunkel skogär precis som namnet antyder mångfacetterad och till bredden fylld av dimma, men det är en vandring vi gärna går vilse under. Inte minst när det görs på det här stilsäkra sättet - alla ramar går att upplösa, tycks Krauss säga, och världen är bara en plats vi önskar att vi visste något om.

Nicole Krauss
Dunkel skog
Översättare: Inger Johansson
Förlag: Brombergs

Nicole Krauss förändrade mitt liv. Åtminstone är det så jag minns det. Jag hade skrivit två böcker och hade inte mycket aning om hur jag skulle gå vidare. Litteraturen kändes rätt tröttsam hur jag än vände och vred på böckerna som kom ut, och plötsligt hade magin gått förlorad. Men så läste jag Kärlekens historiaoch knockades till marken, tog upp pennan igen och skrev mig tillbaka till livet. Tydligt för just den boken var lättsamhetens sorger - alltså, hur hon lät melankolin väva sig nere i de mjuka, humoristiska och vackra porträtten som hon målade upp av karaktärerna, och på ett nästan osynligt vis lyckades samla ihop trådarna och ge oss en historia som växte för varje sida.

Och i ärlighetens namn - det handlade lika mycket om hur hon bröt mot reglerna, både kring själva handlingen och textens format. Boken var full av små finurligheter, och så komplext uppbyggd att man hade svårt att se slutet, och vad slutet skulle leda till, men när det väl kom så var det så storslaget och bedårande att man bokstavligen kände boken vibrera i händerna. Det är mitt fulla allvar – jag kände bokens slut i kroppen, som en sensation.

Hon hade innan dess skrivit Mannen utan minne, och senare den svävande Det stora huset. Två böcker som satte spår i den fåra som världslitteraturen härjar i, och som blev en framgång för henne hos kritikerna.

När hon nu fortsätter sprida ringar på vattnet är det med en bok som tycks tidlös, i ordets rätta bemärkelse, och som verkar utforska osäkerheten vi människor försöker lämna bakom oss när teknik och kunskap växer ihop till en sorts allvetande önskan. Det är i just detta som romanen Dunkel skogtar avstamp, och Krauss ställer själv frågan om vad vi ger upp när vi tycks vilja radera livets osäkerhet. Till vilket pris gör vi det i så fall? Vad förlorar vi?

Boken är delad i två spår, och vi följer två människor från New York, som ger sig ut på jakt efter frågor de egentligen inte har så klara för sig, men som ändå hemsöker dem i form av en formlös gudsbild där religionen filtreras både genom historien och deras egna liv. Den äldre mannen Jules Epstein har redan gått i pension och satt sina barn till världen och sett dem försvinna ut i livet, och den yngre kvinnan Nicole kämpar med att ta sig vidare i sitt författarskap. Av olika händelser hamnar de båda i Israel, där deras ankare blir hotellet Tel Aviv Hilton som de båda sedan många år besökt av olika anledningar.

Jules, som har arbetat som advokat under hela livet, försvinner och vi följer honom när han liksom går mot ljuset och skänker bort sin väl tilltagna förmögenhet, när han letar sig tillbaka mot något som bäst kan beskrivas som barndomens enkla tillvaro och skönhet. Han lämnar New York, beger sig mot Israel, och mer än så behöver vi nog inte säga för att inte förstöra mer av hans vindlande resa framåt och bakåt i livet. Han planterar 400 000 träd, råkar på en entusiastisk rabbin och involverar sig i ett filmprojekt, men alltihop förskjuts långsamt in i bakgrunden när han finner mer och mer av sig själv, och bestämmer sig för vad han kan och måste göra. Återuppfinner han sig själv? Kanske.

Kvinnan Nicole, som alltså delar både namn och yrke med författaren, befinner sig i ett äktenskap som tappat allt utom den tillfälliga och förrädiska stabilitet som makarnas två barn skänker samvaron. Barnen förankrar föräldrarna på platsen där de är, men inte mycket mer håller ihop dem, och till slut måste hon därifrån för att hitta gnistan till sin nya bok. Därav resan till Tel Aviv och Hilton, där hon en gång blev till och där hon numera är en firad författare, som hyllas för böcker som ”spottar på Hitlers grav”. Här famlar hon och drabbas av en viss Eliezer Friedman, som återför Kafka till hennes liv på det mest omtumlande vis man kan tänka sig, och vi får leka med tanken på att den firade författaren fejkade sin egen död 1924 (Kafka var då 40 år gammal) och istället begav sig till Palestina för att arbeta som trädgårdsmästare (och kanske skriva).

Och även om de båda huvudkaraktärerna inte möts på vägen, så delar de upplevelserna som inträffar under deras vistelser där nere. De speglar varandra, på många sätt, och deras storylines löper parallellt innan de upplöses i ett dimlandskap där då och nu och litteraturens värld förenas i ett fascinerande crescendo. Hon kan sina slut, Nicole Krauss, och det är så snyggt att man undrar hur hon gör när hon låter vår verklighet liksom sugas in i boken, och samtidigt låter bokens verklighet sippra ut i vår värld, och nudda vid verkliga händelser. På vägen har hon skrivit ihop sin kvinnliga protagonist liv med Kafkas böcker, och till slut smälter alltihop ner till en formlös dimma vi älskar att vandra genom.

Det är storslagen litteratur, som ibland är så ogenomtränglig att man måste påminna sig själv om dess storhet för att ta sig vidare. Ingenting är enkelt med den här boken, men enkelt är inte nödvändigtvis detsamma som bra, särskilt inte när vi leds inåt i den här lager på lager-baserade historien som vidrör själva livets uppkomst så väl som de existentiella svårigheter vi moderna människor kan drabbas av när allt ska förklaras och få ett namn. Jag kan eventuellt sakna den mer lekfulla och direkta ton som Krauss gav oss i Kärlekens historia, men på samma sätt kan vi knappast be henne upprepa samma formel gång på gång, även om hon också här spelar ett spel där de två karaktärerna är en gammal man och en ung kvinna.

Vi får en bedårande roman, stilsäkert översatt av Inger Johansson, som i varje liten vrå lyckas hitta Krauss språk och förvalta det i transformationen. Både handlingen och stilistiken hos Krauss är storslagna ting, som kräver detaljrikedom och känsla för att nå igenom språkbarriärerna. Få hade kunnat ro översättningen i land så här fint.

Men visst är det en bok som bjuder motstånd och lockar på oss, och tycks antyda att vi ska hålla ögonen öppna för det spår våra liv kunde ha tagit, eller kanske tog, utan att vi märkte det, för att kunna stanna upp och andas in det förgångna, framtiden och de osynliga dimensionerna omkring oss. Inget är vad det ser ut att vara. Inget blir vad det skulle vara.

Och kanske är vi alla egentligen bara karaktärer i en bok. Sämre kunde vi i så fall ha det. Bit tag i storverket Dunkel skognär du känner dig redo och har många timmar över. Här finns ingenting att ångra.

Ingenting är perfekt och borde inte heller vara det.

Bokrecension: Vem finns? av Stina Wirsén

Stina Wirsén. Foto Maria Annas.

Stina Wirsén. Foto Maria Annas.

Den vackraste sortens litteratur når alla åldrar och monterar ner även de svåraste ämnen - och det är stort att Stina Wirsén gång på gång lyckas skapa en bro som även de små kan korsa för att möta livets svårigheter. Vem finns? är en bok att ta till sitt hjärta. 

Vem finns?
Författare: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen

Barnlitteraturen är en underskattad och ibland missförstådd genre. Ofta hör man felaktigheter uttalas i diskussioner, och det är inte sällan författare som skrivit för vuxna får för sig att det är enklare att skriva för barn, eller att de kan skriva samma historia som för vuxna, men med färre ord.

Sanningen är så klart en annan, och duktiga barnboksförfattare är giganter när det kommer till att förvalta materialet och presentera det på ett sätt som går förbi alla sådana förenklingar av deras verk. De bemästrar både den där nästan osynliga och vackra lekfullheten som verkligen når fram, och konsten att göra sig jämställd med barnet och tala rakt till det, istället för ner till det, eller via en vuxen medlare.

Och av de som lyckats allra bäst är Sina Wirsén kanske en av de mer kända. Som småbarnsförälder råkar jag på henne dagligen, och då främst via Vem-böckerna, som är så väsensskilda och fina att man efter några veckors läsande till slut inser att man själv och barnet, i det här fallet två och ett halvt år gammalt, läser historierna med lika stor behållning och längtar lika mycket efter att plocka upp dem. Min son har önskat sig alla i serien, och därmed läser vi också alla i serien varje vecka. Ibland varje dag. Allihop.

Den senaste boken i den serien är Vem finns? och den tar precis som de tidigare böckerna upp stora ämnen och frågor som man kanske inte alltid förknippar med barn. Exempel på tidigare verk i serien är Vem bestämmer?Vem är arg?Vem är stor? och Vem stör? Genom böckerna sätter Wirsén ord på saker som människor i alla åldrar kämpar med och funderar på i sin vardag. Orden är få, men skurna med en poetisk lyster som på ett exakt och lättförståeligt sätt fångar det ibland oförståeliga, oavsett kön, ålder eller kontinent.

Nya Vem finns?närmar sig även den en mycket svår passage i människans liv, nämligen döden, och då det ofödda barnets död. Varför blev det inte någon bebis av barnet i mammas mage och går det ens att diskutera en sådan sak med lilla Mjau och Pip, de två syskonen som bor tillsammans med sina föräldrar och älskar att höra historien om hur det gick till när de skulle kläckas.

Duvmamman och Kattpappan berättar gärna, och långsamt får vi den typiskt stilsäkra berättelse som Wirsén gjort till sitt signum. Byggd av motsägelser och kontraster (Kattpappan och Duvmamman), och oväntade grepp som både roar och oroar och tar sig tätt inpå betraktaren utan att vi egentligen förstår hur det går till.

De får tre ägg och en dag ska de kläckas. Det blir bråttom till sjukhuset. Doktorn lyssnar och pratar. Men så konstigt. Ett av äggen är tyst. Flera doktorer kommer in i rummet och vi ser de två syskonen kläckas. När det sista ägget öppnas ligger det bara en ensam fjäder inuti, och därifrån svävar historien vackert mellan den oerhörda sorgen som den vuxna läsaren känner och de många frågorna som uppkommer hos barnet i knäet, som undrar varför bebisen inte kom. Sorgen får ta plats på ett sätt som även små barn klarar av, och även om Duvmamman gråter så får vi på något sätt ändå förstå att livet går vidare. Det ledsna syns, men är också abstrakt och ibland mer en känsla i bilden, än vad som sägs rakt ut. Som det ska vara.

När vinden tar tag i fjunet som legat ensamt i det tomma ägget och lyfter det mot himlen så kompletteras de sparsmakade orden av ett uppslag som kanske är det finaste jag sett på många år: fjädern i vinden, och föräldrarna och barnvagnen på väg hem från BB, vinkandes efter det svävande fjunet som lyfter över hustaken och landar hos stjärnorna där det stannar.

Och frågorna från barnen blir fler, de vuxna nickar.

För oss har hon funnits, så svarar dom stora. Först som en liten gåta i ett ägg. Sen som en dröm om hur det hade kunnat vara. Om ni hade varit tre.” 

Genom historien får vi möta döden i fler former, och det görs balanserat och finstämt, med styrkan hos en världsförfattare som inte väjer för svåra ämnen ens när målgruppen är så ung. Att det även finns en sorts allmännytta med böckerna, som samtalsämne för de som behöver, är egentligen bara en bonus, för till skillnad från genreböcker som oftast sätter ämnet före kvaliteten är det här precis tvärtom. Svårigheterna har kokats ner till sin essens och når vart hjärta som kommer i vägen, och just därför hamnar Wirséns böcker i favorithyllan gång på gång.

Det är på riktigt, presenterat med den kreativa och strålande fantasi som få författare når upp till, när bild och ord möts på samma planhalva och får betraktare i alla åldrar att vilja ta upp böckerna igen och igen, trots att de inte är varken lättsinniga eller glättiga.

Och från min son, den lilla pallevanten, kan jag bara säga tack till Wirsén, även om han inte skulle formulera det just så. Han skulle snarare säga: Igen, pappa. En gång till.

Barnlitteraturen i Sverige lever, och är ibland bäst i världen.

Bokrecension: Call me by your name av André Aciman

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Boktuggs recensent känner bokstavligen marken skälva under fötterna när André Aciman fångar två mäns möte i romanen Call me by your name. 

I André Acimans roman Call me by your name, förlorar man sig nästan omedelbart i allt som ryms mellan det stillsamt vackra som kärleken kan vara, och den fullständigt burdust hjärtskärande smärta som kan uppstå både i väntan på det första mötet, och efteråt, när dimman lättar och två människor går åt varsitt håll. Och, i värsta fall, när den ena av dem går bortåt till ljudet av ett lättvindigt ”senare”, som i amerikanskans slarviga ”later”, där senare kan antyda att man ses om en timme eller om trettio år, och den andra står kvar under ett nästan trollbindande månsken och försöker att inte falla i bitar på grund av den livslånga saknad som redan gör sig tydlig. Later kan nämligen också betyda: "Vi ses kanske aldrig någonsin igen". I en bok som Call me by your nameanalyseras varje rörelse, varje ord och uttryck, så att varje dubbeltydighet och bakomliggande orsak satts på pränt när vi kommer till slutet av passionen.

Inte gör Aciman det lätt för sig heller när han väljer terräng. Den sjuttonårige Elio Perlman bor med sina föräldrar i ett hus i Toscana, och allt som finns runt omkring dem är så italienskt att man känner dammet från den lantliga grusvägen i näsan mellan bladvändningarna. Rivierans stilla värme bultar som ett helt eget hjärta, och miljön blir så ur-italiensk att man börjar leta reseguider långt innan sista sidan. Men så ter sig kanske inte platsen för Elio - det är hans liv, det är där han lever. Hans pappa är forskare med lingvistik som specialitet, och varje sommar bjuder han in en doktorand som får bo gratis i huset mot att han hjälper till med en del administration.

Och den här sommaren har precis börjat, varje steg genom gräset framför villan känns som fördröjt av hettan och det nästan eviga sommarlovet väntar på Elio, men under bråkdelen av en sekund förändras allt på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Årets doktorand stiger ur bilen, och tar sina väskor, lutar sig fram mot en medpassagerare och kastar ur sig sitt ständiga ”Senare!” och börjar gå mot huset med den lätthet som bara gudar kan tillåta sig, eller de som är typiskt överdådiga i sitt sätt att dölja den osäkra kärnan de bär inom sig. I vilket fack hör den här amerikanen hemma? Elio är osäker. Mannen heter Oliver, och är i trettioårsåldern.

Mötet mellan honom och Elio Perlman blir författarens katalysator för allt som ryms i romansernas och erotikens rum, och han monterar ner de stora känslorna skruv för skruv tills han blottlagt det allra innersta i oss alla: människans verkstadsgolv, där allt är hudlöst och beroende av kärlekens framgångar och förluster, där allt kan göra förrädiskt ont och varje nick, ovarsam blick eller omedveten beröring kan vara på liv och död. Men Elio vet först inte vad han ska tro om den nyanlända amerikanen, och inledningsvis drivs han mellan hopp och förtvivlan i den omedelbara passion han kände så fort han såg Oliver gå upp för trapporna i huset.

Vi får se varenda sten lyftas på när texten flödar fram i nästan drömskt tillstånd, när den unge Elios tankar och begär blir till lika delar sorg och glädje. Tiden tycks ju stå nästan stilla den här sommaren, över tennisbanan vibrerar luften av hettan. Nattliga bad, möten på puberna inne i stan. Frukostarna hemma i huset, tillsammans med resten av familjen, och de långa samtalen om kvällarna när vinet tycks serveras i en aldrig sinande mängd. Men kärleksaffären kommer inte genast över de två unga männen, det dröjer. Det väntas. Och väntas. Bågen spänns.

Mellan dem kommer kvinnor, som de dras till och som de spenderar de ljumma nätterna med, och mellan dem kommer även det försiktiga tvivlet i vilket Elio nästan går under i den våldsamma åtrå han känner till Oliver. Han har så svårt att tro på att han snart ska få kyssa de där läpparna han studerat in i minsta detalj, och han har svårt att uppbringa det där slutgiltiga modet som krävs för att ta steget från sina drömmar till den hårda verkligheten.

Så ja, han väntar. Bara lite till. Bara en kväll, en natt, en morgon till, snart så sker det, om han bara hittar rätt stund … I all denna väntan torterar han sig själv med kärlekens mest plågsamma attribut, med svartsjuka och döende hopp, tanken på att det aldrig kommer att bli de två. Men så fort hoppet släcks, så tänder Oliver det igen, genom att ägna honom en gnutta uppmärksamhet, genom att fråga om de ska bada, spela tennis, gå på bio eller bara snacka om något intressant i solens stilla kvällsljus. En ung grabb, en något äldre man, som drivs allt närmre varandra och långsamt förvandlas till en metafor för kärlekens dubbla ansikten; de lever mellan avgrundsdjupa plågor och förtrollade ögonblick. Böljar där i osäkerheten. Och de accepterar ambivalensen de måste bära - risken att bli lämnad är något man måste ta för att komma åt kärlekens innersta väsen.

Det är en fantastisk roman, så överrumplande att det inte går att värja sig mot hur Aciman förmedlar historien om två vilsna män, en sommar i Toscana där alla regler satts ur spel och kärleken kan få vinna mark under ett par ödesdigra veckor, men sedan får återgå till att bli en önskan eller dröm hos åtminstone Elio. Man kunde förstås gjort det enkelt för sig och sagt att det bara handlar om sexuella uppvaknanden, men även om passionen är ramen som rymmer tavlan, så handlar det om storslagen kärlek, som den ser ut när varje mekanism och känsla plockats ner och analyserats, på samma sätt som Ian McEwans gjorde i På Chesil Beach. Det är detaljerna som leder väg, som blir den där historien om den allra första kärleken, minnen som kan färga av sig på ett helt liv.

Solen steker och vattnet i den lilla poolen är alldeles orörligt när vinden lagt sig för dagen, och Elio sitter med sin gitarr och spelar bara enstaka toner medan Oliver vilar en bit bort med kepsen över huvudet och den brunbrända kroppen utslagen i sommarens onådiga hetta, allt är tyst, kanske en fågel gör sig hörd och försvinner, men allt annat hör till den sortens tystnad som bara kan finnas en riktigt vacker sommar när vad som helst kan ske. Elio sneglar mot amerikanen, har lärt sig hans kropp utantill, betraktat honom i smyg i timme efter timme, och när han sluter ögonen upptäcker han att det han ser är så upphetsande att han måste fortsätta spela på gitarren och hålla blicken på sina fötter i poolen. Hjärtat slår, kroppen protesterar.

Och stämningen runt poolen vibrerar, så som hela boken vibrerar, och det är vackert och tvunget, och du ska läsa den här romanen. Om du ändå vrider på dig och protesterar, så säger jag att Peter Samuelssons översättning är värd läsningen bara den, fullständigt övertygande ner till varje kommatecken. Där har du då något att förhålla dig till, det vackra språket, som fångar det vackra innehållet.

André Aciman har skrivit en roman som handlar om passionen mellan två män, i början av livet, och han gör det så skickligt att det blir en spegel av vilken kärlek som helst, vart den än uppstår eller vart den än lever vidare, och det är ett betyg som är det högsta möjliga. Vi drunknar i glädje, i sorg, i förtvivlan och otyglad passionerad närhet. Ja, hur hjärtat än går i sönder, och hur åren än passerar, och ensamheten försöker säga oss att det är för sent, nu är det till slut för sent för den kärlek som varit, så säger det här mästerverket oss att så är det kanske inte alls, kanske lever fröet där inne i hjärtat bara för att till slut blomma ut igen.

Kanske behöver det inte ens blomma ut, kanske räcker bara tanken på att det kan hända. Den kärlek som har varit slutar nämligen inte finnas till, den är fortfarande vacker och full av gnistor och minnesbilder som kommer att flamma upp tills dagen då vi säger farväl till jorden och det heliga omkring oss. I all min ärlighet: Jag saknar redan karaktärerna och boken, som vore de mina bröder eller vänner. Det kan bara bli full pott för den här boken som är tillägnad alla som älskar den sortens litteratur som får själva marken skälva under fötterna på oss.

Bokrecension: Skintown av Ciarán McMenamin

CIARÁN MCMENAMIN Pressbild från Modernista. Foto: Michael Shelford

CIARÁN MCMENAMIN Pressbild från Modernista. Foto: Michael Shelford

Smuts, kärlek, väpnade konflikter och så mycket droger att polisens knarkhundar börjar yla bara de får syn på boken. Ciarán McMenamins Skintownär som en klart brinnande nödraket, som ingjuter hopp och grusar det igen, när unge Vinny beger sig mot ett rejv för att sälja 300 ecstasytabletter. 

Skintown
Författare: Ciarán McMenamin
Förlag: Modernista
Översättare: Erik MacQueen

Det är ibland nästan omöjligt att sätta ord på vad man ser under ytan i en roman, men man läser trots det vidare. Man känner en sorts ömhet. Man förundras.

Och när man sedan är klar sitter man där i den ljusblå fåtöljen och funderar över varför man plötsligt känner som en vag saknad längst ner i magen, och genast vill återbesöka alla de där människorna man precis spenderat en förhållandevis lång stund tillsammans med.

Man undrar vad det blev av dem sedan, vad som hände med deras liv, man undrar vad som sker när de reser sig upp från den där gräsmattan där de ligger och stirrar upp mot stjärnorna och precis har överlevt sig själva och en av de värsta konflikterna världen skådat. Man undrar, även om författaren som mest kan tänka sig att putta lätt på kistlocket för att släppa in bara ett stråk av ljus, av hopp, av förtröstan, av framtid, av försoning.

För det är en bok om unga män som går vilse, och de gör det mitt under den brinnande konflikten i Nordirland, och det mesta av samtiden är grå och tung, som den värsta novemberhimmel du någonsin sett, och de kämpar för att hålla sig på rätt köl och till sin hjälp har de bara sprit och piller i så många olika varianter att vem som helst skulle gå under vid bara anblicken.

Debuterande författaren Ciarán McMenamin sätter med andra ord allt på spel när han talar från djupet av den unge och rastlöse Vincent Patrick Duffy, som seglar genom sin artonåriga tillvaro på ett nästan slumpartat sätt sedan han blivit utslängd från skolan och nu spenderar dagarna som hjälpreda på en sunkig kinarestaurang, som han och kompisen Jonty gör sitt bästa för att köra i botten medan de sjunker allt längre ner i underjorden, tyngda, eller upplyfta, av diverse stimulantia. McMenamin har dessutom placerat de två killarna i närheten av sin egen uppväxt, och mitt under konflikten i Nordirland (The Troubles). Sammandrabbningar sker nästan dagligen och terrorgrupperna smäller bomber lite varhelst det passar dem och människor dör på löpande band.

Men konflikten har också nedmonterats här, och speglas i unga mäns vardag. Unga män som ser motståndare och medlöpare i alla de möter, och när vi redan inledningsvis får se hur ett gäng huliganer sparkar ner en ung grabb och hoppar på hans huvud har författaren snabbt etablerat tyngden i sin historia, en svärta som ligger tät runt Vinny från början till slut, om än det är en svärta som luckras upp av samma typ av humor vi såg hos Irvine Welsh och hans Trainspotting– ett mörker som ibland luckras upp, och där sparkar och slag och snedtändningar passerar lika lättvindigt som dråpligheterna de utsätter sig för. Och ja, på något märkligt vis får blandningen oss att må rätt okej.

Vi tyr oss till Vinny och Jonty, genom allt som sker, och allt skit de sprider omkring sig, och ursäktar dem nästan galenskaperna vi ser dem klampa fram igenom. De når oss genom texten, som människor av kött och blod.

De är bästa vänner, och när de i mitt röran som konflikten i Nordirland rör upp omkring dem får ett erbjudande om att sälja 300 ecstasytabletter åt två ljusskygga individer (som stulit dem från protestantiska motståndsrörelsen), ser de genast silverkanten på molnen och börjar drömma sig bort till ett annat liv, åtminstone Vinny. Han ser en fortsättning på sig själv i Belfast, långt ifrån den stad de kämpar i och som hotar att dra ner dem i underjorden. Klart som fan de ska sälja tabletter! Det är väl bara att göra det?

I sällskap med ett gäng kompisar beger de sig mot ett rejv, där de ska lyckas göra sig av med hela lagret, och sedan försvinner både läsare och Vinny in en drogdimma som blir allt tjockare innan vi kommer ut på andra sidan hundratalet sidor senare, och under bråkdelen av en sekund får dra ett andetag igen. Men då har våra unga protagonister vandrat genom lera och varit nära döden och samtidigt tagit vart enda uppåt- och nedåttjack de kommit över, och kanske också sett passion och förälskelse le tillbaka mot dem, alltihop under en fullständigt blixtrande resa av rus, slagsmål och drömmar.

Som ni förstår är det hårt, rått och roligt. Boken biter ifrån, vägrar att rucka på sina premisser ens en millimeter, och naturligtvis blir min inledande jämförelse med Trainspottingomöjlig att inte återkomma till. Men det är en jämförelse som måste förtydligas, för McMenamin står nämligen stadigt på egna ben.

Efter en lång karriär som skådespelare har han här fångat upp något som det slår gnistor om, inte minst eftersom språket skuttar omkring hejvilt över sidorna, och liksom införlivar sig med handlingen, följer händelserna med varsam hand, och förvånar i var och varannan passage. Här möter vi två unga män på samhällets botten, som försöker hålla sig fast vid varandra i en broderlig pakt, trots att deras tillvaro egentligen omintetgjort alla chanser till räddning.

Min enda invändning är att han gräver ner sig lite väl djupt i stilistiken ibland, något som rättar upp sig ju längre in i boken vi kommer, och slutsidorna är varken mer eller mindre än fantastiska. Erik MacQueen har säkert slitit sitt hår flera gånger under översättningen, men ingenstans glipar det råa och roliga språket, och han har lyckats behålla närheten till både karaktärerna och historien på ett fantastiskt sätt.

Hurra, vill jag spontant skriva. För det finns ju passion i det obändiga – i författare som vägrar vika sig för trycket, som vägrar fria till publiken. Och när Vinny tagit sig från himmel till helvete och tillbaka igen, så ligger han kanske med ryggen mot marken och räknar molnen som driver förbi ovanför honom i en stad långt ifrån platsen där han växte upp, och som han trodde tyngde ner honom, och kanske märker han att livet och omgivningen har förändrats sedan han tog sig milen mot framtiden, men Vinny, människan, mannen och själen, är fortfarande en rostig och skramlande rishög, och allt han hoppades att en resa skulle kunna göra för honom går om intet om han inte lyckas förändra något hos sig själv också. Men nej? Eller ja?

Jag ger dig ett fasligt gott betyg, McMenamin, trots att du slösar lite med orden här och var, och jag gör det för du lyckas få mig att vilja hålla Vinny i handen, trots att han står med en näve ecstasy i den andra och har blod långt upp till knäna när han inbillar sig att livet är en kanna guld vid regnbågens slut, och inte en hägring han förlorat sig i.

Bokrecension: Floden av Markus Lutteman

Lutteman.jpg

Det finns en svart värld dit syndare skickas, och den är inte långt ifrån vår. När Markus Lutteman låter en medelålders man möta sina värsta handlingar under resan längs en nattsvart flod tar han ett steg i helt ny riktning och får med sig läsaren. Välskriven skräck, filosofiska frågeställningar. Betyget för Flodenblir högt.

Som författare är det idag inte enkelt att ta sig an en bok och hoppas kunna skapa något nytt och oväntat, inte när det ges ut tusentals romaner om året bara i lilla Sverige. Många debutanter satsar på en god kriminalhistoria, eller något som kan marknadsföras i genren feelgood - de två facken som säljer mest, tillsammans med biografier av kända och okända människor. Nu är inte Markus Lutteman på något sätt en novis, och har en lång rad erkända och fina böcker bakom sig, både ensam och tillsammans med andra författare. Han är till exempel medskapare till både Patrik Sjöbergs och Per Holknekts böcker om sig själva, och har varit med och röjt i Kallentofts Herkulesserie.

Jag har läst ett par av hans tidigare verk, och blev rätt förvånad när jag förstod var han tog läsaren med nya Floden, en skräckinjagande berättelse om en människas resa inom sig själv och tillika en mer renodlad mardrömsskildring av vad som händer med de som inte spelar rent spel här i jordelivet.

Men att genrebestämma den mer konkret är svårt. Lutteman själv nämner i boken Dante, kanske självklart med tanke på ämnet och vindlingarna ner som i en underjordisk värld där inget går att förstå eller förutspå. Själv tänkte jag en hel del på Stephen Kings klassiker Flickan som älskade Tom Gordon, där han låter en ung flicka famla dag och natt genom en skräckfabel där människans yttersta gräns testas - i gränslandet mellan ödslig skog och platsen där en fabel ur helvetet skulle kunna utspela sig.

Luttemans huvudperson får vi först bara lära känna ytligt och spåren bakåt strös bara försiktigt ut och ger oss knappt mer än ledtrådar till vem vi har att göra med. Den unga mannen Jonathan Berg är på väg hem efter en resa. Men han är nervös inför hemkomsten av anledningar vi bara får ana - något har hänt innan han begav sig av. När han nu öppnar dörren känner han både sorg och tvivel och varken hans lilla son eller hustrun verkar se honom där han står och försöker möta dem.

Känslorna blir för mycket och han hamnar i bilen, planlöst körande i hög hastighet. På vägen blir han stannad av vad han först tror är poliser, men efter att de tagit blodprov och lett in honom i en liten husvagn och sedan försvunnit börjar Jonathan tvivla. Han blir tvingad att stiga ut på baksidan av vagnen, och hamnar i en värld som gränsar till vår egen, där var man är sin egen räddning och våra dåliga handlingar kommer tillbaka för att hemsöka oss. I det spelet står kanske, men kanske inte, livet på spel, och när han rusat genom en skog i skymningen hamnar han vid en flotte som precis är på väg att lägga ut vid en flod. Han kastar sig på den, övertygad om att han är jagad av något i skuggorna bakom sig.

Men han är inte ensam på flotten. Tre män till finns ombord, och de har alla som svarta sorgmantlar på sig där de nu långsamt färdas tillsammans längs en okänd flod ingen av dem har bett om att få komma till. Gemensamt har de ouppklarade händelser ur livet med sig - felsteg som ibland är oförlåtliga.

Efterhand som flotten glider vidare kämpar de för att hålla sig vid liv (om de ens är vid liv, fortfarande) och samtidigt försöka förstå vad de kan göra för att komma till vägs ände. På båda sidor passerar prövningar, och som ett monstruöst landskap vi lika gärna kunde hittat i McCarthys Vägen, eller samtida litteratur i de mer moderna dystopierna. Dimma, ödsliga stigar, en stilla flod med fler dimensioner än vad man först förstår.

För det är väl lite nyckeln till den här sorgens obestämbara roman, där människan färdas lika långt utanför sig själv som inuti. Tyngderna kring deras fötter består av minnen och händelser ur livet, men kampen de måste ta görs i själen, och med själens vågskålar som brickor i spelet. Här möter de sina svåraste stunder och får försöka finna någon sorts ljus i en svart värld där ingen vill dem gott och bara de små marginalerna står på deras sida.

Han vill ju skrämma oss, Lutteman, och det gör han bra nästan hela vägen. Boken är både inspirerande skräck och tankeväckande när han sätter karaktärerna öga mot öga med sina värsta stunder. Om jag fick önska mig bara en sak, så hade det varit att han sållat bland förklaringarna kring var huvudpersonerna befinner sig och varför de är där.

Lite som att han tvivlar på att bygget håller av egen kraft och kan fånga läsaren bara genom det goda hantverket. Det hade han inte behövt göra, för det här är bra och vi får en sorts genomskärning av vad det innebär att vara en människa med synder skrivna i ödets block. Finns det en räddning bakåt, ens för de värsta av oss?

Jag tar med mig den övergivne Jonathans gestalt, och sorgen han känner inför sig själv och sina handlingar, och imponeras över hur Lutteman lyckas handha djupt mänskliga frågeställningar i en bok som med all säkerhet kommer att bli en av årets finaste skräckromaner. Han hittar en rätt originell stig bortom det mest givna och förvånar mig mer än en gång när stormen drar in över en flod utan namn, och låter fyra män slåss för sin själ på mer än ett sätt.

Det är en välskriven och medryckande bok som lockade på mig varje kväll. Och då har han gjort sitt jobb med bravur.

Bokrecension: Mödrarnas söndag av Graham Swift

Graham Swift. Foto: Janus van der Ejinden

Graham Swift. Foto: Janus van der Ejinden

Kort är vackert och förtrollande, åtminstone i händerna på Graham Swift. Ur en liten berättelse om klasstillhörighet och kärlek föds något verkligt berörande, när de två unga älskande i Mödrarnas söndag får se ödet, eller om det är tidsandan, skilja dem åt. 

Det är något med de där kompakta böckerna som lyckas få själva formatet att tala för sig. När författaren lyckas fånga upp något hos läsaren redan på de första sidorna och förvalta varje bokstav, varje sida. De korta meningarna, finliret. Prosan som lätt går att förväxla med lyrik, som hade författaren skrivit om, och skrivit om, för att hitta precis rätt ord, och framförallt, rätt mängd ord inför varje stycke. Allt tycks vägt på en gyllene våg, så sparsmakat och ömtåligt som bara riktigt vackra ting är.

I Graham Swifts Mödrarnas söndag möts allt det bästa hos just kortromanen med en författare som har den där finkänsliga ådran som krävs för att verkligen skildra mötet mellan två människor, den där nästan overkliga intimiteten som kan uppstå, och samtidigt kan gestalta det som händer utan att säga det rakt ut. Det får finnas mellan raderna istället, som små antydningar läsaren kan göra vad hen vill med, precis som det ska vara i en roman på bara 150 sidor.

Vi kastas rakt in i handlingen, och det är 1924, en stekhet sommardag i England. På orten kallas just den här dagen för Mödrarnas söndag. Det är en dag då de anställda på godsen fått ledigt för att åka hem och hälsa på sina familjer. Men den unga kvinnan Jane Fairchild kom från ett barnhem, och har ingenstans att ta vägen, inga föräldrar eller släktingar. Fast kanske hade hon inte ens åkt hem, även om hon haft en familj. Hon har valt att åka hem till sin älskare, sonen i en rik familj i gården en bit bort, och när vi möter dem ligger hon naken på hans säng och studerar hur den unge mannen långsamt klär på sig, plagg efter plagg. Hon älskar honom, om det råder det inget tvivel, och han hyser stora känslor för henne också. Inte för att det hjälper, då det är en tid av herrskap och tjänstefolk, och hans tilltänkta brud ur överklassen sitter redan på ett café och väntar på honom, omedveten om att han planterat både sitt hjärta och kropp hos en annan kvinna. Gifta sig ska de förstås ändå, och det vet Jane där hon ligger i sängen hos honom. Hon vet också att det är deras sista möte, för sedan ska bröllopet ske, och efter det är den här typen av möten i skuggorna inte längre möjliga. Hon kan aldrig få honom.

Till deras hemliga möte har hon kommit på cykel, längs dammiga landsortsvägar i ett tidigt 1920-tal, med solen högt på himlen. Det hon försöker göra är att ta sig samman, att ta sig genom den här sista stunden med mannen hon älskar. När han till sist går, får hon stanna kvar då resten av huset är tomt, bara hon låser efter sig när hon tar sin cykel och beger sig av.

Där är hon sedan, ensam. En tjänsteflicka, i ett främmande hus. Och alltihop är så vackert återgivet, så känsligt, när Swift låter Janes timmar efter mötet spegla hennes relation till både världen och den unge mannen som satt sig i bilen och kört därifrån. Hon går naken runt i rummen, går långsamt, som vill hon spara stunden för alltid inom sig. Och i detaljerna som passerar skildras vem Jane är, och vad hon ska bli, för även om boken bara utspelar sig under denna enda soliga eftermiddag, så lyckas Swift få in resten av hennes liv i berättelsen, med tillbakablickar från yngre dagar och språng in i framtiden där hon som gammal kvinna intervjuas och tittar tillbaka på åren som gått. Förvånad inser att hon lyckats bli författare och skapa sig ett namn. Att hon gjort resan från hembiträde till att bli någon, en människa med språk och historier, beundrad av en publik i hela världen. I vilket ögonblick skedde det? När kom orden till henne? Och varför? Berodde det på något särskilt?

Det hon vet är att hon fortsatt leva efter den där sista stunden med sin älskade, men att hon också för alltid stannat kvar i den, genomlidit den igen och igen. För alltid strövar hon genom det grunda gräset framför godset den där eftermiddagen, med solen speglandes i husets fönster, i stunden då hon sagt farväl till sitt livs kärlek utan att veta vad som ska ske bara timmar senare. Åskmoln, tårar, förtvivlan. Ja. I Graham Swifts hantering får vi i en bok på hundrafemtio sidor så mycket innehåll att man behöver dra efter andan, sätta sig tillrätta och kanske börja från första sidan igen, bara för att utröna vad den stora efterklangen egentligen vill säga oss. För boken vibrerar, fortsätter göra något med oss trots att den tar slut.

Graham Swift har skrivit något mästerligt. Genom ett filter av klasstillhörighet fångar han två älskande som ödet skiljer åt, lika burdust som dödens hantlangare.

En enda söndag, denna Mödrarnas söndag, stannas tiden och fåglarnas sång fryses mellan träden, och dammet över landsvägen vilar förstenat i sin rörelse. Som en tavla, tänker jag sedan, han har skrivit en tavla som fångar en dag och ett helt liv i samma ram, och han gör det så vackert att vi inte ens ifrågasätter resan genom tiden.

Bokrecension: Bränn alla mina brev Alex Schulman

Alex Schulman går på djupet när han i Bränn alla mina brev skapar vacker litteratur av sin mormors korrespondens, och den förlorade kärleken till en svensk poet. Mycket vackert och berörande, tycker Boktuggs Conny Palmkvist. 

Det är skillnad på författare och författare. Och då menar jag inte kvaliteten på deras texter, eller hur deras böcker mäter samtiden. Nej, jag tänker istället på hur författarens roll har förändrats i det här snabba samhället och de plötsligt står på samma offentliga arena som andra kändisar. Kanske har författaren till och med olika roller. Ena dagen upphovsman till en serie böcker, den andra programledare på tv. Sångare, skådespelare. Den moderna författaren har helt enkelt många strängar på sin lyra. Gott så.

Men det innebär också ett ställningstagande för läsaren. Nu står vi inför att blanda in författarens personliga liv och leverne i själva läsningen, eftersom det blir svårt att separera de två. Kritikern har inte samma problem, då vi ska kunna stå över sådant och ändå göra oss objektiva bedömningar. Ibland är det dock svårare än annars. För mig har Alex Schulman varit ett sådant fall, och jag har undvikit hans böcker under flera år, mest på grund av min egen undfallenhet - jag orkade inte konfrontera den bild jag fått av honom i början av hans karriär. Som bloggare, och skämtare, levde han rövare i det offentliga Sverige och gjorde sig rolig på rätt många människors bekostnad. Problemet var att han inte var rolig. Han var elak och han använde sin offentliga sittplats till att förnedra människor utan att verka fundera två gånger över det.

Måhända borde jag sett förbi det. Men det gjorde jag inte. Inte förrän nu, när han kommer med romanen Bränn alla mina brev, och morfar Sven Stolpe ska avhandlas på längden och på tvären. Och ja, vad ska jag säga?

Jag får redan under de första sidorna ont i magen, för jag inser att jag har missat något när jag gått förbi Schulmans böcker. Det är snyggt, stilistiskt fullbordat och väldigt drabbande. Som svensk man har huvudpersonen växt upp i en tudelad värld, där den ena sidan varit trygg och harmonisk, och den andra turbulent av konflikter. Att det varit så inser Alex först efter att ha insett att han bär på en vrede, en inneboende ilska, som tär på hans familj. Han ser sina barn backa och försöka göra allt för att han ska hålla sig lugn. Samma sak med sambon. När blev det så här? Efter ett besök hos en terapeut inser han att vreden är något som följt hans släkt på moderns sida, och nu står han där, mitt i livet, som en man som inte insett tyngden på sina axlar förrän det nästan är för sent.

När han nystar vidare hamnar han i släktträdet, och står öga mot öga med morfar Sven Stolpe, svensk produktiv författare med en lång bana i offentligheten. Också känd för sitt humör, sina krig. Hur han gått i klinch med både kritiker och samtida författare under hela 1900-talet. När Alex gräver djupare gör han det för att han, som han själv skriver, vill nå fram till vredens kärna i sig själv. För att göra något åt den. Blidka den.

Föga anar han att han snart ska se en bild av sina morföräldrar som varken han eller någon annan känt till. I Sven Stolpes arkiv finner han en ledtråd, en andemening som gått de flesta förbi. Han verkar ha skrivit om ett och samma tema under hela livet: en kvinnas otrohet. Förvirrad inser Alex efter hand att kvinnan måste ha varit hans mormor och det fortsatta sökandet är både vackert och omtumlande för läsaren.

Sven Stolpe var gift med duktiga översättaren Karin Stolpe, och när vi följer alla spåren bakåt i tiden finner vi en punkt i början av 1930-talet. Det verkar vara då någonting har hänt. Karin möter diktaren Olof Lagercrantz, som befann sig tidigt i karriären, och en gnista mellan dem tänds och verkar inte gå att släcka. Ett triangeldrama påbörjas under sommaren, tillika en katt och råtta-lek där Sven Stolpe sakta närmar sig sanningen om sin frus affär. Vi möter dem sedan allihop via upphittade brev och Sven Stolpes arkiv, vars innehåll Alex blandar med sina egna minnen av mormor och morfar. Besök i deras hem, scener från högtider. Känslor han minns från släktmiddagarna.

Utifrån detta går vi sida vid sida med Karin Stolpe, som är snärjd i äktenskapet med den redan då sjuklige Sven Stolpe, en man som träder fram ur skuggorna som en nattsvart själ med hela världen och varenda människa i den som föremål för sin vrede. Han korsar gränser, träder över dem gång på gång, och som han säger: Är du otrogen mot mig, så skjuter jag först honom, sedan dig. Sist mig själv. När hon kommer in i rummet på pensionatet ligger hans revolver öppet framme på sängen, för att skrämma henne. Han förnedrar henne offentligt, och ägnar det mesta av sitt författarskap åt att hämnas på henne för snedsteget. Låta henne gå? Nej. Hon ska stanna - hon ska betala.

Men Svens aktioner stannar inte vid att hämnas på frun. Han förnedrar släktingar också. Trycker ner dem i ett avgrundsdjupt mörker och när de väl når botten fortsätter han pressa på, för att markera sin poäng. Det är ingen vacker bild vi får, och tendenserna han uppvisar hade idag varit enkla att sätta diagnos på.

Men inte heller slutar han när det blir riktigt illa. Då trycker han gasen i botten och låter bilen flyga rakt igenom ett räcke och ner för en brant där den börjar brinna med både honom själv och hustrun i. De hamnar på sjukhus, får ligga i samma rum. Sida vid sida. Karin får livslånga skador, men svär på att aldrig tala om vad som hänt.

Bakom sig ser hon Olof Lagercrantz, vars fina brev utgör en del av boken, men hon ska aldrig vända om, trots att de svurit på att börja ett nytt liv tillsammans. Kärlekshistorien får ett slut lika hastigt som den börjar, men förföljer dem till ålderdomen flera årtionden senare och Olof försöker skriva sig fri. Försöker skriva Karin tillbaka i sitt liv.

Kvar efter kärleksaffären är två själar som driver åt varsitt håll. Olof fortsätter sitt liv och blir en respekterad författare, litteraturkritiker och chefredaktör för Dagens Nyheter. Karin är kvar hos Stolpe, kedjad vid hans hämnd. Äktenskapet fortgår, precis som sorgen. Och det känns att betrakta. Och sättet som han sammanställer allt det här på, Alex Schulman, är fullt av medkänsla och hans formuleringar fångar skeendet på ett sårigt och exakt sätt. Texten är stark, utan ett ord för mycket. Han matchar författarskapen han skriver om, och mer därtill, när han gräver ner sig i sina morföräldrars öden.

Om något skaver, så är det väl att den inledande tesen om vreden och huruvida den går att ärva eller inte. Inte för att jag inte tror på den. Jag tror, för att Alex Schulman får mig att göra det, och för att jag ser vad han ser när han tittar på sig själv och släktträdet.

Men han lämnar tesen nästan helt därhän, friskriver sig från hur han ska dra nytta av allt detta han kommit fram till. Jag vill veta vart han är på väg. Hur han ska stiga ur vreden. Och han tillägger på sista sidan, ännu en gång, att källorna han använt är sanna, men att boken är en roman. Vad det betyder? Att han fyllt i luckorna så logiskt han kan? Det spelar kanske ingen roll. Som författare har han inget ansvar gentemot sanningen. Inte egentligen. Ansvaret som författare ligger i att hålla sig sann mot sin egen berättelse, och det gör han. Vi tror på honom och då har han också lyckats.

Sedan gör det mig ledsen att jag missat hans andra böcker under så många år, bara för att han dribblade bort mig genom de svinaktigheter han började sitt yrkesliv med. Då fick han mig snarare att tänka på … Sven Stolpe, än på en gryende stor svensk författare.

Jag förhåller mig hellre till författaren han är nu. Den personen respekterar jag. Till och med gillar. Det är ju en sådan kille man vill snacka med och som har hjärtat blottat, och som står för det. Och hans Bränn alla mina brev måste vara tillägnad varenda människa som någonsin älskat och förlorat på vägen. Poesi för drömmare och de som störtat i kärlekens floder. Jag ser fram emot var Schulman går härnäst med sina romaner.

Bokrecension: Mordet på kommendören av Haruki Murakami

Murakami levererar igen. Fotograf: Murdos

Murakami levererar igen. Fotograf: Murdos

Haruki Murakami både går på bekanta stigar och plöjer upp helt nya vägar i romanen Mordet på kommendören. Conny Palmkvist förbluffas över att ännu en Murakami-historia om människans många dimensioner lyckas trollbinda honom genom händelser som tycks stå nästan stilla rakt igenom boken. Betyget blir: underbart.

Mordet på kommendören
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts

Den japanske författaren Haruki Murakami har under många år varit det västerländska folkets favorit till Nobelpriset i litteratur, men när han i fjol blev nominerad till det alternativa priset som instiftats till följd av de många bråken i den sedvanliga akademien, valde han att tacka nej och stiga tillbaka. Om det var för att Murakami själv hoppas på det riktiga priset någon gång i framtiden förtäljer inte historien, då han inte gav några fler kommentarer utan lät det hela bero. Precis som han brukar göra. Han är och förblir för många ett lika stort mysterium som böckerna han skriver. Trots det klyver han på ett märkligt sätt opinionen - inte minst på hemmaplan, där han anses kontroversiell på flera plan.

Tematiskt har han liksom mutat in ett område i romankonsten, som ligger någonstans mellan dröm och verklighet, och där han spelar ut sina karaktärer i scener som placerats i dimensioner vi människor sällan tror på eller kan se med blotta ögat. I en bok av Murakami kan katterna tala, och det kan regna sniglar från himlen. Och ja, folk tycker om att kliva ner för stegar och sitta på botten av brunnar för att där upptäcka att ingenting är vad de trott här i livet. Han har specialiserat sig på en rätt stillsam magisk realism, som aldrig vrider upp sig själv till mer än samma lågmälda nivå. Själv har jag alltid älskat hans böcker, och Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen förblir topplaceringar på listan över de bästa romanerna jag läst. De är romantiska, mystiska och vackra skildringar av människor som dras in i händelser de inte kan påverka, och framförallt skapar han i dem spänning av nästan ingenting i ett långsamt tempo.

Det som annars är typiskt för Murakami är att han återvinner sina teman. Katterna återkommer allt som oftast, med eller utan röst, precis som de där brunnarna och portalerna som plötsligt framträder i karaktärernas rätt vanliga liv och sedan drar in dem till platser bortom oss vanliga människor. Kanske är det en sorts nyupptäckt känslighet som drabbar dem, där omgivningen inte alls förvandlas utan det snarare är de själva som ser vad som alltid funnits där. På samma trogna manér lyckas han sällan introducera en kvinna i sina böcker utan att hänvisa till hur hennes bröst, eller någon annan del av hennes kropp, ser ut. Jag vill tänka att det är typiskt japanskt, för att ursäkta honom, men snarare är det nog typiskt för Murakami.

Nya romanen Mordet på kommendörenär den första i en ny ambitiös serie, som tar avstamp i en ung mans liv. Han är strax över trettio (i vanlig ordning), och blir inledningsvis lämnad av sin hustru, som sedan ett par månader har träffat en annan man bakom ryggen på honom. Förstummad och nerbruten av händelsen lämnar han huset och sätter sig i bilen och börjar köra. Den resan fortsätter i månader, och tar honom runt ett regnigt och molnigt landskap utan något egentligt mål. Hans karriär som porträttmålare överger han, då han knappt kan företa sig dagen som ligger framför honom.

Resan är både en inledning och en katalysator för att vi ska lära känna mannen och hans liv, och när han en dag bestämmer sig för att det är nog med resandet med bilen kontaktar han en gammal vän som låter honom bo i huset som tillhör vännens far, en gammal känd konstnär som på ålderns höst hamnat på ett boende för senila. Här hittar han ro, och börjar undervisa konstintresserade på den lokala skolan, allt medan livet börjar återfå sina former. Men ja, som sagt - det hade inte varit Murakami om han inte kastat in lite unga kvinnor som mannen har sex med också, och som hela tiden finns där i bakgrunden för stillsamma samtal och långa sessioner i sängkammaren.

Ungefär här landar boken innan den tar fart mot sin egentliga handling (vi är fortfarande i inledningen). Vår konstnär vaknar en natt av ett konstigt ljud och redan där vet den trogne Murakami-läsaren att dimensioner kommer att krocka och händelserna ta vägar vi inte ens i våra vildaste drömmar kan föreställa oss. Han stiger upp ur sängen, följer ljudet av en bjällra och hamnar utanför trädgården, där ringandet tycks komma från ett stenröse på baksidan av huset. Någon ringer i klockan från underjorden. Kort härefter blir han kontaktad av en excentrisk miljonär, som har flera udda önskemål till konstnären, och den där klockan fortsätter ringa ur underjorden. Boken blir så mycket Murakami vi någonsin kan önska oss. Att avslöja mer om handlingen vore att göra er en otjänst, så jag låter det vara, och konstaterar istället bara att han på storartat sätt väver in en konstnärs arbete och tavlor i en historia som både roar och oroar fram till sista sidan. Konsten i sig, och då särskilt bildkonsten, får följa med nästan som en egen karaktär och tavlan Mordet på kommendörenblir den utlösande faktorn när vår huvudperson långsamt leds in i en värld långt bortom vår egen.

Är allt då bara sådär hejdundrande omtumlande som det kan vara med Murakami ibland? Nja, inte riktigt. För första gången känner jag mig aningen mätt på hans fixering vid unga kvinnor, och hur han på både direkta och indirekta sätt sexualiserar kvinnor, oavsett ålder. Det är som att han inte kan låta bli att spela på gränsen till det förbjudna och dra i de där trådarna som får oss att skruva besvärat på oss under läsningen. Visst kan det vara att ge udd till händelserna, men det finns kanske varianter? Han gillar gränser, Murakami, att balansera på dem, och att överträda dem. Som tur är gör han det så vackert och stilenligt att jag nästan blir irriterad över hur jag som läsare låter det passera.

Mordet på kommendörenär Murakami, med allt som hör Murakami till. Språket är förrädiskt lättläst, stilistiken helgjuten, och då och då inser jag att det förflutit väldigt många sidor utan att jag egentligen tänkt på det. Bara en mästare för pennan på det viset - att skriva osynligt och bedårande på en och samma gång är en konst, och översättaren Vibeke Emond förvaltar det svåra uppdraget med att fånga den där typiska tonen som Murakami gjort till sin alldeles egen. För man kommer inte undan att vi här har en mästare som byggt upp en helt egen värld som han lyckas förskjuta åt olika håll i de olika romanerna - han är inte alls oäven som kandidat till ett Nobelpris.

Med det sagt: Det är ingen bok jag hade börjat med om jag skulle ge mig i kast med hans katalog, men ändock står den där som en medelväg. Jag väntar mig storverk i del två som kommer i början av 2019 och låter under tiden nya Murakami-läsare släntra iväg till biblioteket och plocka ner Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen från hyllan.

Höjdpunkterna från den här boken förblir hans sätt att glida ur verkligheten via scener som suddar ut gränserna mellan vardag och magi utan att vi märker det. Få författare, om ens någon annan, kan trollbinda publiken med texter där det egentligen knappt händer något utöver inre monologer.

Genom den unge konstnärens blick får vi se världar kollidera och kärleken blomma ut och dö, blomma upp igen, och sedan svepa över människorna som något de inte längre tar för givet - alltihop medan Murakami nagelfar konstens alla vrår och kryper under skinnet på artistens inspiration och tankar om skapandet.

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Fotograf: Pierre Björk

Fotograf: Pierre Björk

När Boktugg läser Khemiris Pappaklausulen blir recensenten tårögd av lycka och vill dra igång ett fyrverkeri till romanens ära redan innan han nått sista sidan. Om en bok kan vara en på miljonen, så är det den här. 

Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet, och du behöver gå och storhandla en gång om dagen, och lägga barnen, väcka dem, lägga dem igen, och sedan försöka hitta en stund att äta, börja jobba igen, och kanske följa upp den där tv-serien som du gillar att slappna av till på kvällarna innan du diskar och tvättar fönstren och försöker få barnen att sova till längre än halv fyra på morgonen.

Men ja. När du väl hinner, när du lyckas köpa dig fri ur livets fiskegarn för bara några timmar, så tar du till slut upp boken av författaren som alla talar om. Som du haft span på ett tag. Den heterPappaklausulenoch du bär den med dig till stolen där du har en billig massagedyna som underhåller din rygg samtidigt som Jonas Hassen Khemiri underhåller dina ögon, din hjärna, ditt hjärta, och du undrar varför du dröjt med att påbörja den här recensionen. Redan på sidan åtta har boken vridit om något inom dig. Vridit om nyckeln till skåpet du har inom dig, det lilla svarta skåpet, där du förvarar själen och små minnen som du bara tar fram när något verkligen knastrar och når igenom livsbruset och livsstressen. Du är fångad. Du är fast.

Vi möter en familj, som inte är helt på det klara med vad de tycker om varandra, de är mer en familj som en gång var en familj och nu försöker vara en familj genom att tänka på hur de var förr i tiden. Saker rullar på av gammal vana. Den åldrade pappan kommer till Sverige en gång var sjätte månad för att slippa betala skatt i landet där han befinner sig, och samtidigt besöka sin läkare och se till sina affärer här i Sverige. Men vi får aldrig veta vad han heter. Khemiri gör det inte så enkelt för oss, utan distanserar sig från sina karaktärer när han låter dem betecknas av sin relation till människorna omkring sig. ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat. Han står i kön till passkontrollen. Om polisen bakom glasrutan ställer misstänksamma frågor ska pappan som är en farfar hålla sig lugn. Han ska inte kalla polisen för grisen.”

Kvar här i Sverige lämnar han sina tre barn, nej två barn. De var tre, men en förlorades. Gick under. Han vill inte tänka på det. Kvar här i Sverige har han också lägenheten som han lät sonen ta över för att det var tvunget, och där bor han nu när han kommer och hälsar på som gubben i lådan, den tillfällige besökaren som sveper in i rummet och sedan försvinner igen. Han är en vind, en naturkraft, en osalig ande som säger och gör precis som han vill utan att ägna en sekund åt hur det drabbar någon annan. Det är så vi möter honom och sonen som är en pappa har tröttnat på oron han kommer dragande med. Vad har egentligen pappan gjort för honom genom åren - var han någonsin en pappa som var något att ha? Hur många år har det här egentligen pågått, denna tvungna kontakt dem emellan som sker bara när pappan vill ha något, eller behöver stöd? Nej, nu räcker det. Han har tillräckligt med press i sitt eget liv, han orkar inte. Han vill bryta pappaklausulen. Det får vara nog.

Han bor med sin flickvän, som jobbar när han själv är föräldraledig, och tar han om de långa nätterna med sina barn, ett och fyra år gamla, och det är han som torkar bajs, lagar mat, städar, går till dagis, som håller sig vaken när barnen vill höra en saga, eller sjunga en sång, och sedan är han ändå uppe vid fyra för sambon kan ju inte gå upp, hon ska jobba och behöver sin sömn. Hon går ut genom dörren varje morgon, pysslar med sitt jobb hela dagen, och kommer tillbaka varje kväll en timme senare än vad hon sagt att hon ska göra och då är maten kall och sonen som är en pappa är sur och besviken. Relationen håller på att kapsejsa och Khemiri styr skeppet så mästerligt att vi aldrig tröttnar, utan istället ställer oss på led för att få veta hur de ska kunna klara sig ur problemen som uppstår.

Ett styng av humor här och var, men skrattet fastnar i halsen, för även om det på ytan ser ut som en sketch med lika delar sorg och slapstick i sonens liv, så slutar det varje gång med att läsaren känner boken vibrera i händerna och tårarna nästan välla upp i ögonen när man inser hur nära han är att gå sönder. Sonen som är en pappa som är en sambo. Är det här hans liv, pappaledig ekonom, med en sambo som verkar ha glömt honom och en pappa som bara återvänder när det passar? Han provar sina vingar, försöker bli musiker. DJ. Komiker. Författare. Famlar och faller, famlar och faller, och hans liv blottläggs i en kaskad av text som är så varsamt och snyggt frammejslad att Khemiri tycks tala till mig både som läsare och författare. Jag hör det mellan raderna, budskapet frammanas steg för steg: Det här, Conny, är den måttstock som all litteratur borde mätas efter.

Så förbannat omtumlande och bra är det när han målar upp karaktärerna och sedan långsamt får oss att inse att ingen människa bara är vad vi tror vid en första anblick. Vi glömmer och förvillar oss - livet händer och får oss att tappa fotfästet och tro mindre om människorna omkring oss. Kanske har de också förändrats, men kanske inte. Kanske är det bara vardagen och de förlorade målen som får oss att sucka tungt och titta snett på våra medresenärer … innan vi inser att det finns något där under. När vi skrapar på ytan framträder något mer. Vi minns att vi älskade dem. En gång var de också andra människor, unga drömmare som gick genom eld för vad de trodde på.

Och ja. Sonen som är en pappa har en syster. Hon är en dotter som är en mamma som har bra kontakt med sin bror. Men även hon drar sig undan pappan. Hon har egna problem. En pojkvän som inte är en pojkvän, och en son som inte vill vara hennes son längre, och sedan börjar hon plötsligt spy om morgnarna samtidigt som pappan återvänder till Sverige och vill träffas och låtsas som att allt är bra och fint - som han gör varje gång. Hon tvekar dock mer än sin bror, ser mer än honom. Kanske känner hon att pappan som är en farfar håller på att förlora mot livet, att han knappt orkar lyfta fötterna längre. Ögonen sviker honom. Drömmarna har tynat bort, som urblekta frimärken på ett kuvert.

Och detta, alla dessa saker, lägger Khemiri varsamt ner i sin magiska maskin, och får berättelsen att lyfta långt bortom det som vi lärt oss att litteratur kan vara, och sedan, när han lett in oss på en stig där vi tror att marken håller, bryter han sönder ramverket och reglerna och låter en omöjlig röst tala till oss mitt i boken. Den påtagliga, om än vackra och drabbande, diskbänksrealism som vi tror är det vi ska förhålla oss till lyfter från asfalten och vi svävar över pappan som är en farfar, likt en ängel eller ett barn som dött för tidigt och nu vill försöka påverka det som finns kvar på jorden. Du kommer att hålla andan. Någonstans på vägen kommer boken att nå dig.

Det är en roman om en familj, och en bok om människor, där detaljerna faller som hagel omkring oss, och kvar är en lika vacker som trotsig verklighet vi bara måste stiga in i när Khemiri bjuder in oss. Kom, komsäger han och lockar, här inne i värmen, bakom gardinerna kommer ni att få titta djupt in i själen på människor som kan vara era bröder och systrar, som kunde varit er bästa kompis, och sedan klistrar vi glittrande stjärnor i taket och låter dem blinka som fyrljus när vi går genom den labyrint som det vanliga livet är, men som i det här fallet känns outsägligt kul, drabbande, vackert och omistligt.

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet.

Du läser Pappaklausulen. Du förundras. Du vill genast läsa om den från början igen.

Du vill se fyrverkeriet gnistra en gång till.

Och det säger du med en tår i ögonvrån.

Tack, Khemiri. Vilken bok.