Valda texter

Bokrecension: Call me by your name av André Aciman

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Call me by your name - fantastiskt vacker bok, enligt Boktuggs recensent.

Boktuggs recensent känner bokstavligen marken skälva under fötterna när André Aciman fångar två mäns möte i romanen Call me by your name. 

I André Acimans roman Call me by your name, förlorar man sig nästan omedelbart i allt som ryms mellan det stillsamt vackra som kärleken kan vara, och den fullständigt burdust hjärtskärande smärta som kan uppstå både i väntan på det första mötet, och efteråt, när dimman lättar och två människor går åt varsitt håll. Och, i värsta fall, när den ena av dem går bortåt till ljudet av ett lättvindigt ”senare”, som i amerikanskans slarviga ”later”, där senare kan antyda att man ses om en timme eller om trettio år, och den andra står kvar under ett nästan trollbindande månsken och försöker att inte falla i bitar på grund av den livslånga saknad som redan gör sig tydlig. Later kan nämligen också betyda: "Vi ses kanske aldrig någonsin igen". I en bok som Call me by your nameanalyseras varje rörelse, varje ord och uttryck, så att varje dubbeltydighet och bakomliggande orsak satts på pränt när vi kommer till slutet av passionen.

Inte gör Aciman det lätt för sig heller när han väljer terräng. Den sjuttonårige Elio Perlman bor med sina föräldrar i ett hus i Toscana, och allt som finns runt omkring dem är så italienskt att man känner dammet från den lantliga grusvägen i näsan mellan bladvändningarna. Rivierans stilla värme bultar som ett helt eget hjärta, och miljön blir så ur-italiensk att man börjar leta reseguider långt innan sista sidan. Men så ter sig kanske inte platsen för Elio - det är hans liv, det är där han lever. Hans pappa är forskare med lingvistik som specialitet, och varje sommar bjuder han in en doktorand som får bo gratis i huset mot att han hjälper till med en del administration.

Och den här sommaren har precis börjat, varje steg genom gräset framför villan känns som fördröjt av hettan och det nästan eviga sommarlovet väntar på Elio, men under bråkdelen av en sekund förändras allt på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Årets doktorand stiger ur bilen, och tar sina väskor, lutar sig fram mot en medpassagerare och kastar ur sig sitt ständiga ”Senare!” och börjar gå mot huset med den lätthet som bara gudar kan tillåta sig, eller de som är typiskt överdådiga i sitt sätt att dölja den osäkra kärnan de bär inom sig. I vilket fack hör den här amerikanen hemma? Elio är osäker. Mannen heter Oliver, och är i trettioårsåldern.

Mötet mellan honom och Elio Perlman blir författarens katalysator för allt som ryms i romansernas och erotikens rum, och han monterar ner de stora känslorna skruv för skruv tills han blottlagt det allra innersta i oss alla: människans verkstadsgolv, där allt är hudlöst och beroende av kärlekens framgångar och förluster, där allt kan göra förrädiskt ont och varje nick, ovarsam blick eller omedveten beröring kan vara på liv och död. Men Elio vet först inte vad han ska tro om den nyanlända amerikanen, och inledningsvis drivs han mellan hopp och förtvivlan i den omedelbara passion han kände så fort han såg Oliver gå upp för trapporna i huset.

Vi får se varenda sten lyftas på när texten flödar fram i nästan drömskt tillstånd, när den unge Elios tankar och begär blir till lika delar sorg och glädje. Tiden tycks ju stå nästan stilla den här sommaren, över tennisbanan vibrerar luften av hettan. Nattliga bad, möten på puberna inne i stan. Frukostarna hemma i huset, tillsammans med resten av familjen, och de långa samtalen om kvällarna när vinet tycks serveras i en aldrig sinande mängd. Men kärleksaffären kommer inte genast över de två unga männen, det dröjer. Det väntas. Och väntas. Bågen spänns.

Mellan dem kommer kvinnor, som de dras till och som de spenderar de ljumma nätterna med, och mellan dem kommer även det försiktiga tvivlet i vilket Elio nästan går under i den våldsamma åtrå han känner till Oliver. Han har så svårt att tro på att han snart ska få kyssa de där läpparna han studerat in i minsta detalj, och han har svårt att uppbringa det där slutgiltiga modet som krävs för att ta steget från sina drömmar till den hårda verkligheten.

Så ja, han väntar. Bara lite till. Bara en kväll, en natt, en morgon till, snart så sker det, om han bara hittar rätt stund … I all denna väntan torterar han sig själv med kärlekens mest plågsamma attribut, med svartsjuka och döende hopp, tanken på att det aldrig kommer att bli de två. Men så fort hoppet släcks, så tänder Oliver det igen, genom att ägna honom en gnutta uppmärksamhet, genom att fråga om de ska bada, spela tennis, gå på bio eller bara snacka om något intressant i solens stilla kvällsljus. En ung grabb, en något äldre man, som drivs allt närmre varandra och långsamt förvandlas till en metafor för kärlekens dubbla ansikten; de lever mellan avgrundsdjupa plågor och förtrollade ögonblick. Böljar där i osäkerheten. Och de accepterar ambivalensen de måste bära - risken att bli lämnad är något man måste ta för att komma åt kärlekens innersta väsen.

Det är en fantastisk roman, så överrumplande att det inte går att värja sig mot hur Aciman förmedlar historien om två vilsna män, en sommar i Toscana där alla regler satts ur spel och kärleken kan få vinna mark under ett par ödesdigra veckor, men sedan får återgå till att bli en önskan eller dröm hos åtminstone Elio. Man kunde förstås gjort det enkelt för sig och sagt att det bara handlar om sexuella uppvaknanden, men även om passionen är ramen som rymmer tavlan, så handlar det om storslagen kärlek, som den ser ut när varje mekanism och känsla plockats ner och analyserats, på samma sätt som Ian McEwans gjorde i På Chesil Beach. Det är detaljerna som leder väg, som blir den där historien om den allra första kärleken, minnen som kan färga av sig på ett helt liv.

Solen steker och vattnet i den lilla poolen är alldeles orörligt när vinden lagt sig för dagen, och Elio sitter med sin gitarr och spelar bara enstaka toner medan Oliver vilar en bit bort med kepsen över huvudet och den brunbrända kroppen utslagen i sommarens onådiga hetta, allt är tyst, kanske en fågel gör sig hörd och försvinner, men allt annat hör till den sortens tystnad som bara kan finnas en riktigt vacker sommar när vad som helst kan ske. Elio sneglar mot amerikanen, har lärt sig hans kropp utantill, betraktat honom i smyg i timme efter timme, och när han sluter ögonen upptäcker han att det han ser är så upphetsande att han måste fortsätta spela på gitarren och hålla blicken på sina fötter i poolen. Hjärtat slår, kroppen protesterar.

Och stämningen runt poolen vibrerar, så som hela boken vibrerar, och det är vackert och tvunget, och du ska läsa den här romanen. Om du ändå vrider på dig och protesterar, så säger jag att Peter Samuelssons översättning är värd läsningen bara den, fullständigt övertygande ner till varje kommatecken. Där har du då något att förhålla dig till, det vackra språket, som fångar det vackra innehållet.

André Aciman har skrivit en roman som handlar om passionen mellan två män, i början av livet, och han gör det så skickligt att det blir en spegel av vilken kärlek som helst, vart den än uppstår eller vart den än lever vidare, och det är ett betyg som är det högsta möjliga. Vi drunknar i glädje, i sorg, i förtvivlan och otyglad passionerad närhet. Ja, hur hjärtat än går i sönder, och hur åren än passerar, och ensamheten försöker säga oss att det är för sent, nu är det till slut för sent för den kärlek som varit, så säger det här mästerverket oss att så är det kanske inte alls, kanske lever fröet där inne i hjärtat bara för att till slut blomma ut igen.

Kanske behöver det inte ens blomma ut, kanske räcker bara tanken på att det kan hända. Den kärlek som har varit slutar nämligen inte finnas till, den är fortfarande vacker och full av gnistor och minnesbilder som kommer att flamma upp tills dagen då vi säger farväl till jorden och det heliga omkring oss. I all min ärlighet: Jag saknar redan karaktärerna och boken, som vore de mina bröder eller vänner. Det kan bara bli full pott för den här boken som är tillägnad alla som älskar den sortens litteratur som får själva marken skälva under fötterna på oss.

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Fotograf: Pierre Björk

Fotograf: Pierre Björk

När Boktugg läser Khemiris Pappaklausulen blir recensenten tårögd av lycka och vill dra igång ett fyrverkeri till romanens ära redan innan han nått sista sidan. Om en bok kan vara en på miljonen, så är det den här. 

Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet, och du behöver gå och storhandla en gång om dagen, och lägga barnen, väcka dem, lägga dem igen, och sedan försöka hitta en stund att äta, börja jobba igen, och kanske följa upp den där tv-serien som du gillar att slappna av till på kvällarna innan du diskar och tvättar fönstren och försöker få barnen att sova till längre än halv fyra på morgonen.

Men ja. När du väl hinner, när du lyckas köpa dig fri ur livets fiskegarn för bara några timmar, så tar du till slut upp boken av författaren som alla talar om. Som du haft span på ett tag. Den heterPappaklausulenoch du bär den med dig till stolen där du har en billig massagedyna som underhåller din rygg samtidigt som Jonas Hassen Khemiri underhåller dina ögon, din hjärna, ditt hjärta, och du undrar varför du dröjt med att påbörja den här recensionen. Redan på sidan åtta har boken vridit om något inom dig. Vridit om nyckeln till skåpet du har inom dig, det lilla svarta skåpet, där du förvarar själen och små minnen som du bara tar fram när något verkligen knastrar och når igenom livsbruset och livsstressen. Du är fångad. Du är fast.

Vi möter en familj, som inte är helt på det klara med vad de tycker om varandra, de är mer en familj som en gång var en familj och nu försöker vara en familj genom att tänka på hur de var förr i tiden. Saker rullar på av gammal vana. Den åldrade pappan kommer till Sverige en gång var sjätte månad för att slippa betala skatt i landet där han befinner sig, och samtidigt besöka sin läkare och se till sina affärer här i Sverige. Men vi får aldrig veta vad han heter. Khemiri gör det inte så enkelt för oss, utan distanserar sig från sina karaktärer när han låter dem betecknas av sin relation till människorna omkring sig. ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat. Han står i kön till passkontrollen. Om polisen bakom glasrutan ställer misstänksamma frågor ska pappan som är en farfar hålla sig lugn. Han ska inte kalla polisen för grisen.”

Kvar här i Sverige lämnar han sina tre barn, nej två barn. De var tre, men en förlorades. Gick under. Han vill inte tänka på det. Kvar här i Sverige har han också lägenheten som han lät sonen ta över för att det var tvunget, och där bor han nu när han kommer och hälsar på som gubben i lådan, den tillfällige besökaren som sveper in i rummet och sedan försvinner igen. Han är en vind, en naturkraft, en osalig ande som säger och gör precis som han vill utan att ägna en sekund åt hur det drabbar någon annan. Det är så vi möter honom och sonen som är en pappa har tröttnat på oron han kommer dragande med. Vad har egentligen pappan gjort för honom genom åren - var han någonsin en pappa som var något att ha? Hur många år har det här egentligen pågått, denna tvungna kontakt dem emellan som sker bara när pappan vill ha något, eller behöver stöd? Nej, nu räcker det. Han har tillräckligt med press i sitt eget liv, han orkar inte. Han vill bryta pappaklausulen. Det får vara nog.

Han bor med sin flickvän, som jobbar när han själv är föräldraledig, och tar han om de långa nätterna med sina barn, ett och fyra år gamla, och det är han som torkar bajs, lagar mat, städar, går till dagis, som håller sig vaken när barnen vill höra en saga, eller sjunga en sång, och sedan är han ändå uppe vid fyra för sambon kan ju inte gå upp, hon ska jobba och behöver sin sömn. Hon går ut genom dörren varje morgon, pysslar med sitt jobb hela dagen, och kommer tillbaka varje kväll en timme senare än vad hon sagt att hon ska göra och då är maten kall och sonen som är en pappa är sur och besviken. Relationen håller på att kapsejsa och Khemiri styr skeppet så mästerligt att vi aldrig tröttnar, utan istället ställer oss på led för att få veta hur de ska kunna klara sig ur problemen som uppstår.

Ett styng av humor här och var, men skrattet fastnar i halsen, för även om det på ytan ser ut som en sketch med lika delar sorg och slapstick i sonens liv, så slutar det varje gång med att läsaren känner boken vibrera i händerna och tårarna nästan välla upp i ögonen när man inser hur nära han är att gå sönder. Sonen som är en pappa som är en sambo. Är det här hans liv, pappaledig ekonom, med en sambo som verkar ha glömt honom och en pappa som bara återvänder när det passar? Han provar sina vingar, försöker bli musiker. DJ. Komiker. Författare. Famlar och faller, famlar och faller, och hans liv blottläggs i en kaskad av text som är så varsamt och snyggt frammejslad att Khemiri tycks tala till mig både som läsare och författare. Jag hör det mellan raderna, budskapet frammanas steg för steg: Det här, Conny, är den måttstock som all litteratur borde mätas efter.

Så förbannat omtumlande och bra är det när han målar upp karaktärerna och sedan långsamt får oss att inse att ingen människa bara är vad vi tror vid en första anblick. Vi glömmer och förvillar oss - livet händer och får oss att tappa fotfästet och tro mindre om människorna omkring oss. Kanske har de också förändrats, men kanske inte. Kanske är det bara vardagen och de förlorade målen som får oss att sucka tungt och titta snett på våra medresenärer … innan vi inser att det finns något där under. När vi skrapar på ytan framträder något mer. Vi minns att vi älskade dem. En gång var de också andra människor, unga drömmare som gick genom eld för vad de trodde på.

Och ja. Sonen som är en pappa har en syster. Hon är en dotter som är en mamma som har bra kontakt med sin bror. Men även hon drar sig undan pappan. Hon har egna problem. En pojkvän som inte är en pojkvän, och en son som inte vill vara hennes son längre, och sedan börjar hon plötsligt spy om morgnarna samtidigt som pappan återvänder till Sverige och vill träffas och låtsas som att allt är bra och fint - som han gör varje gång. Hon tvekar dock mer än sin bror, ser mer än honom. Kanske känner hon att pappan som är en farfar håller på att förlora mot livet, att han knappt orkar lyfta fötterna längre. Ögonen sviker honom. Drömmarna har tynat bort, som urblekta frimärken på ett kuvert.

Och detta, alla dessa saker, lägger Khemiri varsamt ner i sin magiska maskin, och får berättelsen att lyfta långt bortom det som vi lärt oss att litteratur kan vara, och sedan, när han lett in oss på en stig där vi tror att marken håller, bryter han sönder ramverket och reglerna och låter en omöjlig röst tala till oss mitt i boken. Den påtagliga, om än vackra och drabbande, diskbänksrealism som vi tror är det vi ska förhålla oss till lyfter från asfalten och vi svävar över pappan som är en farfar, likt en ängel eller ett barn som dött för tidigt och nu vill försöka påverka det som finns kvar på jorden. Du kommer att hålla andan. Någonstans på vägen kommer boken att nå dig.

Det är en roman om en familj, och en bok om människor, där detaljerna faller som hagel omkring oss, och kvar är en lika vacker som trotsig verklighet vi bara måste stiga in i när Khemiri bjuder in oss. Kom, komsäger han och lockar, här inne i värmen, bakom gardinerna kommer ni att få titta djupt in i själen på människor som kan vara era bröder och systrar, som kunde varit er bästa kompis, och sedan klistrar vi glittrande stjärnor i taket och låter dem blinka som fyrljus när vi går genom den labyrint som det vanliga livet är, men som i det här fallet känns outsägligt kul, drabbande, vackert och omistligt.

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet.

Du läser Pappaklausulen. Du förundras. Du vill genast läsa om den från början igen.

Du vill se fyrverkeriet gnistra en gång till.

Och det säger du med en tår i ögonvrån.

Tack, Khemiri. Vilken bok.

Stridsrop för författare som är på väg att ge upp - sluta inte skriva

Ge inte upp författardrömmen - du kan klara det. Foto: Istock

Ge inte upp författardrömmen - du kan klara det. Foto: Istock

Det kommer att finnas många svåra dagar, och det kommer att ta emot många gånger. Men håll blicken på de goda exempel som finns. Det finns alltid ett ljus någonstans.

Få yrken är så svåra att få ihop som författarskapet. Vi kämpar på, skriver flera timmar om dagen, under månader, och reviderar sedan dygnet runt bara för att få iväg manuset till förlagen, som oförståeligt tackar nej till vårt tredje mästerverk i rad. Vem av oss har inte varit där, eller är där, eller kommer att vara där inom en snar framtid? För saken är att det inte räcker med att bli utgiven en gång – det betyder inte att du är inne i värmen för all framtid … Nej, du måste så klart fortsätta prestera och bli antagen av de som antog dig från början.

Som tur är finns det hoppingivande historier om människor som kämpat ännu hårdare än vad vi gör, men som vägrade ge sig. Och, om ni nu är som jag, så kan det ibland räcka med en liten antändande gnista hopp för att få fart på tangenterna igen. Bland alla er som vägrar ge upp finns nämligen minst ett par som till slut kommer att bli antagna av det där drömförlaget, om ni bara ger er katten på det.

Tricket är att ta sig igenom de där passagerna av hårt arbete, när man inte vet vad som kommer att hända med materialet, om någon bryr sig över huvud taget. Du måste i blindo sitta där på stolen och kämpa tills fingrarna är stumma, och vara helt säker på att det du gör är viktigt och att det inte spelar någon roll om de första tio förlagen refuserar dig. Om bevisen säger något, så är det nämligen att envisast vinner. Du kan aldrig någonsin tro på en annan sanning än att det du gör är nödvändigt. Och du måste vara din egen fanclub i början. Förlita dig inte på någon annan.

Varför? Det är inte ens säkert att förlagen refuserar dig på ett vänligt sätt. Enligt en god källa, så ska en amerikansk förläggare ha skickat tillbaka ett refuseringsbrev som bestod av bara två meningar:

”Jag läste de första styckena i din bok för min guldfisk. Den dog.”

Jomen, man tackar. Och nu råkar det vara så att meningen ovan inte skickades till vilken författare som helst, utan till Dan Brown, bara åren innan han skrev sin stora hit. Sanningen är att han kämpade i åratal för att ta sig förbi det där första hindret, och under tiden riskerade han både sin egen och sin familjs tillvaro. Livet var hårt.

”Jag förstår det inte riktigt”, säger han nu efteråt, ”men en del människor hatade verkligen vad jag skickade in till förlagen. Jag menar att det var som ett blint raseri, som är nästan omöjligt att förstå sig på.”

Slutade han skriva? Nej. Bryr han sig numera om vad man tycker om hans böcker? Nej.

Lyckades han? Ja.

Och han är så klart inte den enda. J. K. Rowling tog en liknande omväg från fattigdom till storartad succé, och det skedde inte över natten. Hon klassade sig själv som på gränsen till hemlöshet, och hade ett barn att tänka på. Ensamstående, arbetslös, levde på a-kassa. Dessutom kämpade hon med en svår depression. Gav hon upp? Nej, hon tog med sig sin dotter och satte sig på caféer och skrev, bara för att känna att hon gick någonstans och jobbade, istället för att sitta hemma. Hon beställde det billigaste på menyn, satt sina timmar medan barnet sov. Gick ut en runda, satte sig någon annanstans.

När hon var klar med boken refuserades den av tolv olika förlag. Jag vill att du läser den meningen igen. Det säger något att tolv förläggare i rad kan ha fel, och missa en så storartad serie som Harry Potter faktiskt är. Till sist hade Bloomsbury förbarmande med henne och antog boken, men varnade henne samtidigt för att hoppas på framgång. ”Sluta inte söka jobb”, sa de. ”Du kan behöva det.”

Att vältra sig i framgången som hon sedan fick behöver vi inte göra. Hennes historia är både känd och omtalad, men likväl behöver vi kanske höra den igen: Du. Kan. Lyckas.

Och ja, Stephen King skulle hålla med. Han kämpade tappert under flera år och hankade sig fram som vaktmästare, städare och vikarie i engelska innan han landade på fötterna. Men, det var inte bara så enkelt. Faktum är att han blev så refuserad med Carrie, att han till slut slängde manuset i soporna och lämnade husvagnen de bodde i. Ja, de bodde i en husvagn. Mer pengar än så hade de inte. Men när han lämnat hemmet och försvunnit ut råkade hans fru Tabitha se manuset och plockade upp det ur papperskorgen. Hon läste ett par sidor och gillade vad hon såg. När Stephen kom hem långt senare hade hon läst hela och lagt det på bordet med en lapp ovanpå. ”Jag tror du har något här. Fortsätt jobba på det.”

Inte heller där behöver vi diskutera vilken framgång som senare följde, för varenda läsande människa känner till Stephen King, oavsett vad man tycker om hans böcker.

Nå, det finns så klart en poäng med allt det här. Även om jag hållit det enkelt och bara fångat upp de mest kända exemplen, så finns det faktiskt en sanning här, och den går att bevisa. Jag är skeptiker till själen, och tror sällan på vad jag läser. Men jag gillar inspiration och tror på att dela med mig av livets små fina stunder.

Jag har själv skrivit i hela mitt liv, och när min mor dog blev jag som trettioåring så nerbruten att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag gick till jobbet, som i trans, men var knappt vid medvetande, och varje dag när jag kom hem gick jag in i garderoben och satte mig och skrev på en yta mindre än du ens kan föreställa dig. Jag hade fått montera ner det lilla skrivbordet för att få in det där och montera upp det igen när jag burit in delarna en och en. Jag kunde inte göra något annat. Sorgen hade förlamat mig. Efter sex månader hade jag skrivit klart, och precis printat ut texten och läst den.

Jag minns tanken: ”Nu är jag klar. Det är inget vidare och jag kommer att slänga det i morgon. Men just nu går jag ut och går en runda.” När jag kom tillbaka till trapphuset hade någon tappat ett förfrankerat och vadderat kuvert utanför min port. A4-format. Det bara låg där. Jag tog upp det och gick in och lade mitt manus i det och valde det första förlag jag hittade på nätet. Bokförlaget Forum. Jag skickade in papperna. Kontraktet kom åtta dagar senare. Det är hela sanningen. Åtta dagar.

Sedan fortsatte livet. Tre böcker senare hade jag kämpat mig till lika många kontrakt, men ville ge upp. Det var inte värt det. Jag var pank. Faktum är att min morfar precis hade ringt upp mig där jag stod på stadsbiblioteket i Helsingborg och när han frågade om jag klarade mig ekonomiskt, så ljög jag och sa … ja.

När vi lagt på kontrollerade jag mitt bankkonto. 46 öre. Jag minns att jag stod med telefonen i handen och precis skulle ringa min sambo för att berätta att jag gav upp. Det fick vara med författardrömmen. Jag orkade inte med kampen längre. I samma ögonblick som jag lade handen på mobilen ringde det igen. Det var ett okänt nummer. Jag stirrade på den och dröjde nog länge innan jag svarade. Det var Svante Weyler, som ringde på uppdrag av Umeå novellpris. Juryn med han själv, Per Olov Enquist och ett par andra hade precis beslutat att jag var årets pristagare. ”Du får 60 000 kronor skattefritt.”

Hur som helst. Mina framgångar är så klart blygsamma. Små, så små, om man jämför med människorna som verkligen lyckas, och slår igen. Men kanske handlar det inte bara om att göra succé, utan om att läsa av omgivningens tecken. Att hitta det som talar för att vi ska fortsätta skriva och inte sluta. Att hitta uppmuntran. Att se det positiva.

Jag vet förstås inte var du befinner dig, eller hur du känner inför ditt eget skrivande, men jag säger det från hjärtat: Du ska inte ge upp. Inte idag, inte imorgon. Inte dagen efter det. För om du verkligen är en författare till själen, så är skrivandet din hela livsluft, även om du gör något annat också samtidigt. Du måste ju skriva. Utan skrivandet går du under.

Egentligen är det kanske bara det du är helt säker på här i livet.

Och även om ljuspunkterna ibland tycks oändligt få, så syns de om du bara tittar. När du väl upptäcker dem kommer de att kännas som virvlande tomtebloss i själen.

Du. Ska. Inte. Ge. Upp.

Känner du dig som en författare, var då en författare.

Hela vägen in i mål.

Du kan.

Du ska.