Berga, Helsingborg
”Jag har varit brandman i 33 år, och nu för tiden är jag brandmästare här på stationen. Det betyder att jag är ansvarig arbetsledare. Jag skulle nog säga att en bra brandman behöver vara kreativ och duktig på problemlösning – ja, och sedan behöver man hålla sig i god form också. Du måste ha styrkan att kunna hjälpa din kamrat, om det behövs. Brandyrket kan vara mycket tufft fysiskt, särskilt rökdykning. Men lika ofta som det är en brand vi kommer till, så ställs vi inför bilolyckor. Då ska de skadade klippas ur, och bilen monteras bort omkring dem. Bit för bit. Det blir allt svårare, eftersom bilarna blir allt säkrare och kraftigare i stommen. Vi brukar ha en timma på oss. Den gyllene timman, kallas det. Det är den kritiska perioden från att vi anländer, till dess att personen behöver befinna sig på sjukhuset. Men oftast går det fortare. Vi måste ju vara bra på det vi gör, vilket så klart också innebär en del press på oss som människor. Vi är inte så macho som många vill tro, det behövs en mjuk sida också. Det gäller att man kan slappna av mellan passen och hitta annat att tänka på. Själv har jag varit fotograf sedan barnsben, men gått mer inför det de senaste tio åren. Jag gillar gatufotografering, eftersom det hela tiden skapar ögonblick som aldrig kommer tillbaka. En av höjdpunkterna var när jag vann Årets bild i Helsingborgs fotoklubb, för en bild jag tog på Pinotheket i Munchen. Jag satt och väntade på min fru när en tjej gick förbi, och hon var så häftigt klädd att jag helt enkelt var tvungen att fråga henne om jag fick ta en bild. Och jag hade en sån tur att hon ställde sig framför två tavlor som hade exakt samma färgpalett som hennes kläder. Resultat blev oväntat. Det var en typisk ögonblicksbild. Den är jag stolt över. Men jag skulle aldrig någonsin blanda ihop fotografering med mitt yrke som brandman. Nej. Jag är snarare personen som ställer sig i vägen för allmänheten som ska fotografera när det skett en olycka, för att skyla eller förhindra deras bilder. Man ska inte träda över gränsen. Det handlar om värdighet. Och om respekt. Människan och situationen är alltid viktigast. Det verkar en del glömma ibland.”