Jag får väl sammanfatta året, tänker jag, trots att det kanske mest blir för min egen skull. Det händer mycket och man glömmer det snabbt igen när nya projekt påbörjas och måste drivas framåt.

Någon barnbok blev det inte i år. Den släpps istället i januari 2024, men den första fina recensionen kom redan i december, så den tycker jag vi kan räkna in här. BTJ:s recensent gav den tredje delen i böckerna runt Julaftonsgatan fem av fem i betyg och skrev att

… det är allvarliga teman och tunga känslor, men också en extraordinär värme och kärlek som skildras genom jag-perspektivet. Palmkvist visar återigen att han till fullo litar på barnets förmåga att självständigt läsa, tolka, känna och tänka. Vackert, så klart, när man som författare lägger så mycket tid på ämnet.

Samtidigt drivs fortfarande filmplanerna runt Sundets röda nejlikor, och situationen ser där bättre ut än någonsin.

Nya, fräscha krafter har tagits in i arbetet och en ny presentation har gjorts och skickats ut till större aktörer. Det som vi trodde skulle slinka oss ur händerna se nu ljust ut. Historien förtjänar naturligtvis att spridas även utanför Sveriges gränser. Jag räknar med en uppdatering under årets första månader.

Den som inte saknar dig (2022) fick helt oväntat en fantastisk recension i den stora, danska dagstidningen Kristeligt Dagblad, där recensenten gav den fem av sex stjänor och skrev att det är en smuk og vedkommende bog om kærlighed i krigens skygge.

Tack för det.

Tyvärr förlorade jag bokens Hanne tidigt under året, min fina vän, som jag uppskattade så mycket. Den danska drottningen formulerade kanske förlusten bäst i det brev jag senare fick av Hennes majestät: I och med Hannes död står vi inför slutet på en era.

Hon har rätt. Det är få kvar av dessa människor som kan berätta om kriget.

Den sena våren kantades av radio- och tv-framträdanden, som på TV4. Ämnet var så klart min bok om Jane Horney – En hälsning från motståndsrörelsen. En komplex och tung bok, som försöker klargöra vad som låg bakom lögnerna och förtalet av en svensk kvinna i den svenska underrättelsetjänsten på 1940-talet.

Trots bokens svårigheter fick den ett fint mottagande av pressen och flera saker värmde och gav nya krafter. Som när Artur Szulc i Populära Histora skrev att:

En hälsning från motståndsrörelsen är inte bara en rehabilitering av Jane Horneys liv och gärning, utan förmodligen också Conny Palmkvists magnum opus.

Min andra barnbok Fem minuter över tolv har fått vingar och sålts till flera länder runt om i världen. Den hamnar bland annat i Japan, Holland, Storbrittanien, Norge, Sydkorea, Albanien och Danmark. Nu säljs de andra delarna vidare i samma kanaler av min agentur Salomonsson.

Under året blev min bok Vintern ett av de verk som togs upp i avhandlingen HUNDRAÅRSFLÖDEN - Översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa av Malin Löf Nyqvist. Hon har gjort en spännande analys av hur jag använder naturkrafterna i min bok. Eller som Malin själv skriver:

The methodological approach consists of a combined analysis of motif, genre, imagery, and the role of place and place attachment in the novels.

Föreläsningar och bokprat har fortlöpt bra under tiden fram till hösten, då jag åkte på en Covid, igen, och fick avboka flera tillfällen. Innan dess hann jag med en trettio platser, innefattande allt ifrån stora konsertsalar till små bokhandlare. Ibland läser jag bara högt ur en bok, ibland blir diskussionerna långa.

I oktober var jag inbjuden för att hålla ett öppningstal vid Fellehuset i Berlin av de svenska och danska ambassaderna vid en minnestunden över de danska judarnas flykt till Sverige 1943. Jag skulle delta tillsammans med bland andra författaren Simon Kratholm Ankjærgaard och Sveriges ambassadör Veronika Wand-Danielsson. På grund av sjukdom fick jag tacka nej i sista stund, men jag tar med mig inbjudan, som för mig var en stor ära. Vem vet vad framtiden hittar på?

Efter stora ansträngningar har jag lyckats identifiera Kalle Olsson, som under kriget räddade ett barn från Danmark till Sverige. Jag har lycka följa hans aktion i Köpenhamn, och sedermera den resa han gjorde från Helsingborg till Norrköping efter kriget. Han dyker nu upp under sitt riktiga namn i del två av min trilogi om Sverige och Danmark. Längre fram kommer hans historia även i en barnbok.

Just nu arbetar vi med att leta vidare i de danska och svenska arkiven för att med säkerhet kunna säga vem barnet han räddade var och hur den familjen hamnade i Sverige. Ett fascinerande arbete, som varit oförsvarbart omfattande.

Framåt skriver jag annars intensivt på Öresundstrilogin, som kommer ut på Bokförlaget Forum från och med hösten 2024, med en del om året. Den första delen heter Räkna de lyckliga stunderna och har precis fått en säljtext, som snart publiceras.

Någon gång de närmsta åren släpps också boken om min morfars död, som jag skrev en kort roman om. Kanske är det autofiktion. Titeln är Kaffe med Nils, och även den kommer ut på Bokförlaget Forum.

Årest finaste händelse blir mejlet från förläggaren Harriet Wilson på Hachette i Storbritannien till min agentur i Sverige, där hon skrev om Fyra minuter över tolv.

Ur mejlet:

FOUR MINUTES PAST MIDNIGHT is a unique, heartfelt novel about the loss of a parent – a love letter from the author to anyone, but especially children, experiencing loss. It is quite unlike anything I’ve read before. It weaves a peculiar magic around the reader, employing magical realism and a text that sits somewhere between poetry and prose as it builds to a powerful denouement that ultimately offers comfort and hope. The author’s empathy and respect for his young readers is palpable and delivers the most poignant and important message to those experiencing grief: You Are Not Alone.