”Min pappa var polis i Danmark under andra världskriget. Han var en del av något som kallades för Syklubben. De räddade folk undan tyskarna genom att smuggla dem över Öresund med fiskebåtar. Det var en protestaktion, mot de människor som hade börjat ta betalt för att föra folk i säkerhet, och därför tog Syklubben aldrig någonsin betalt. De utgick först från Snekkersten och senare från Marienlyst badhotell. På den svenska sidan fanns poliserna Friberg, Palm, Olson och Feldt, som tog hand om det från det här hållet. Jag vet inte var man lade till i Helsingborg, men de räddade massor av människor. Man körde turer varje natt, och ibland om dagarna. Men en sen kväll hände något. Det var den 4 januari 1944. När de höll på att lasta ombord människor fick tyskarna syn på dem och började skjuta vilt. Min pappa blev träffad i ryggen och skickades över med samma båt, och hamnade på Lunds lasarett. Han var halt hela livet sen, till viss del invalidiserad. Han gjorde något otroligt starkt när han räddade alla de där människorna, men han blev aldrig en hel människa igen. Han var sönder och det var svårt att leva med honom. Ja, det var mycket svårt. Varje år samlades alla de som varit med i Syklubben hemma hos oss, för en återträff. Erling Kjær, Ove Bruhn, Børge Rønne. Alla de andra. Då fick man sitta tyst som barn. Man förstod allvaret. Ett par av dem hade fångats in och skickats till koncentrationsläger, men sedan lyckats återvända till Danmark efter kriget. Men inte H.C. Thomsen. Han avled i ett läger. Hur som helst. När pappa dog flera år senare begravdes han svept i den danska flaggan. Han blev åttio år gammal.”