”En natt kom okända män till vårt hem i Afghanistan. De bröt upp dörren och tog min pappa med sig. Några dagar senare ringde jag till min pappas bästa vän. Han sa: Leta inte efter honom, han finns inte längre. Han är borta. Så jag fick fly. Allt gick så fort. En natt satt jag i en gummibåt som började sjunka mellan Turkiet och Grekland, alla grät och skrek. Det var natt och man kunde inte se stranden på andra sidan. Det regnade och blåste. I vår båt satt en liten pojke, som blivit av med sin familj. Vi väntade på stranden, men två av båtarna kom aldrig fram. Pojkens familj fanns i någon av dem. Jag vet inte vad som hände med honom sedan. Sedan gick veckorna. Jag misshandlades svårt på en polisstation, och fick krypa tillbaka till kyrkan. Jag kunde inte gå, de hade krossat knäet på mig. Så småningom gömdes jag under golvet i en folkvagnsbuss. Man skruvade loss sätena och lade mig där, och skruvade sedan fast dem igen. Jag låg där i sju timmar åt gången. Bulgarien. Serbien. Ungern. Österrike. Tåg till Danmark. Sedan Sverige. Jag orkade till inte längre, men på något sätt kom jag hit. Jag började läsa svenska direkt. Jag gick i skolan. Jag vägrade låta någon annan försörja mig. Nu jobbar jag på Pedagogiskt Centrum, som Brobyggare. Jag hjälper andra som kommer hit. Jag har en fru, och en nio månader gammal dotter. Och jag vill säga detta: Jag älskar detta land. Jag älskar Sverige. Detta land har gett mig möjligheter jag inte skulle fått någon annanstans. Ja, jag älskar Sverige.”