”Ja, var ska jag börja? Supit har jag gjort sedan jag var liten. Jag gick till sjöss som ung, med LB-färjorna. Jag förfalskade mina papper, eftersom jag bara var fjorton år gammal. Man fick börja i köket, och gick sedan vidare till att jobba på däck när man fyllt sexton. Efter det arbetade jag med allt möjligt, rätt mycket här i stan. På senare år brukade jag gömma spriten i ett par buskar på vägen till jobbet, och tanka på rejält, så att jag klarade mig hela dagen. Jag cyklade året om, för att kunna gömma den där spriten på rätt ställe. En dag plockade jag upp flaskan och såg att det var vanlig vodka och inte whisky, som jag lagt där på morgonen. Jag stirrade på flaskan och förstod inte vad som hade hänt. När jag tittade upp såg jag en annan snubbe som stod tjugofem meter bort med min whisky i handen. Vi bytte flaska och cyklade vidare på varsitt håll. Det går att skratta åt nu, men det var ju för jävligt. Inte förrän 1995 kom jag hit till länkarna och blev nykter. Då hade jag inte träffat mina barn sedan en skilsmässa tio år tidigare, och relationen var inte så bra. Fast när jag fick min guldnål, som man får efter fem år som nykter, så var de med här på Länkarna och delade ögonblicket med mig. Det är ett av de finaste stunderna i mitt liv. Och att de då var här med mig … det var stort. Jag fick tillbaka mina barn igen, även om de var vuxna. Sedan dess har jag bara haft ett rejält återfall, och det var 2003. Året efter att det där hände med min sambo. Jag var sjuk och hade influensa och hostade hela nätterna, så jag gick och lade mig i det lilla rummet istället. Så att hon skulle få sova. När jag vaknade upptäckte jag att hon inte gått upp. Jag gick in till henne och hittade henne död i sängen. Hon hade dött den natten, när jag inte var där. Läkaren sa att hjärtattacken var kraftig och att jag inte hade kunnat göra något, men jag fick ändå ett återfall. Jag klarade det inte. Under ett helt år kunde jag inte sova. Jag såg henne framför mig och hörde hennes röst: Varför hjälpte du inte mig? Varför hjälpte du inte mig? Det var så … Det är jobbigt att prata om det. Jag köpte en liten flaska för att kunna vila. Det räckte så klart inte. Och sedan var det igång igen. Men efter det så har jag klarat det rätt bra. Och jag är mycket här hos Länkarna. Det är det som är så fint, ingen anklagar den som kommer tillbaka hit efter ett återfall. Man accepterar dem och hjälper till. Nu försöker jag ta mig vidare efter en hjärtinfarkt 2013. Ja, och sedan fick jag cancer i tjocktarmen. Sedan diabetes. Jag är sjuttio år gammal, så åldern tar ut sin rätt. När jag känner att det är tungt tänker jag på när jag vaknade upp efter hjärtinfarkten och såg att mina båda döttrar satt vid sidan om mig och väntade. Den äldsta av dem kom varje dag och satt där vid min sida. Det är små saker, men .... Jag håller fast vid dem. Jag håller fast vid de fina ögonblicken. Mina döttrar är det bästa jag gjort här i livet. Skriv det. Det är sanningen.”