Tiden går. De flesta märker det inte, men för de som förlorat en oumbärlig människa redan som ung är klockan en otröstlig kamrat. Min mor dog när jag var 30 år gammal, och det finns inte många vi kan fråga om henne. Inte längre. Märkligt då hur ödet ibland verkar snubbla till och liksom förskjuta verkligheten en aning.
I torsdags gick jag mot stationen för att åka till morfar, men när jag kom ner till Knutpunkten upptäckte jag att tågen mot Ängelholm var inställda. Så vad gör man? Jag ställde mig i ett hörn för att vänta på en ersättningsbuss. Jag började bläddra i telefonen och hittade bra mycket längre ner i arkiven än vad man brukar hinna, och fann plötsligt en bild på min mor. Ung och vacker, från en tid jag inte har en aning om.
Just som jag ska lägga ner telefonen kommer en man fram till mig. Han är några år över 65, och bär den typiskt lila fleecetröjan som en del hos Skånetrafiken har när det börjar bli kallt ute. Han stannar upp, och ser ut att ha gjort en runda hos samtliga som står där. Men jag känner något, ett visst intresse.
”Hittar du till din buss?” frågar han och ler. ”Det är ju lite krångel idag."
”Jodå, det är ingen fara”, säger jag och har fortfarande telefonen i handen, bilden på min mor.
Vi står där och trampar på stället under ett par sekunder, men han verkar inte riktigt vilja gå vidare. Så säger han:
”Jaha, det var en stor väska du har på axeln. Är du journalist, eller något?”
Jag skrattar, och förklarar att det är jag, på sätt och vis.
”Jag jobbar med intervjuer för I Was Here. Men det är rätt nytt.”
Men jag hinner knappt avsluta meningen innan han blinkar mot mig och liksom försöker formulera en fortsättning. Det är nu jag känner att han vill mig något. Han är oerhört sympatisk och vänlig, så jag blir mest nyfiken.
”Men du skriver annat också?” undrar han.
”Jo, jag skriver lite böcker.”
”Aha, där ser man. Där ser man. Vad heter du då?”
”Conny Palmkvist”, säger jag. ”Men det är ingen som vet vem jag är.”
Det där sista skrattar jag rätt högt åt. Men han följer inte riktigt med i glädjen.
”Ursäkta mig”, säger han, ”men jag kände igen dig. Jag ville bara berätta för dig att jag kände din mamma. På 1950-talet. Vi var nära vänner. Eller nej, hon var min första kärlek. Och jag var hennes första kärlek. Vi var ofta ute och dansade och så, innan hon … Ja, du förstår säkert. Jag ville bara säga det.”
Jag har fortfarande telefonen i min hand. Jag har fortfarande bilden framme, men jag kan inte lyfta armen, så jag blir bara stående en lång stund. Tyst. Det är som om något i universum sträckt sig ner ur skyn och rört vid mig.
”Tack, tack”, säger jag, och ser bussen komma. ”Kan jag få ditt telefonnummer? Kan jag få ringa dig någon gång? Kan du berätta något om henne som ung?”
”Du, det gör jag gärna”, säger han, och snart har jag en lapp med hans telefonnummer. ”Hör av dig, så snackar vi lite. Det ska bli kul.”
När jag sedan sitter på bussen till Ängelholm tar jag upp min telefon igen, och tittar på bilden av min mor. På människan som var förlorad, förutom i minnet. Plötsligt finns det mer att få veta.
Jag får ett par tårar i ögonen, trots att det som skett är så blygsamt. Men ändå. Det är något, en bro tillbaka. Ett vingslag i tiden.
Jo. Jag log hela dagen. Jag ler fortfarande