Länkarna, Helsingborg

Ulf.jpg

”Redan när jag var nitton fick jag en fängelsedom omvandlad till behandling, men i längden var det inget som hjälpte. Jag fick barn med en kvinna när jag var tjugonio. Hon var sköterska och trodde att hon skulle få rätsida på mig. Men det gick så klart inte. Vi skildes och jag misskötte umgänget med min dotter under tio år. Kliniker, avgiftningar, återfall. Det är sorgligt att tänka på. Men så precis när jag fyllt fyrtio gick jag ur en jobbig fylla och ville verkligen inte tillbaka till det drickande livet. Det var 1998 och jag lyckades hålla mig nykter ett tag, men efterhand började jag känna att det var svårt. Efterhand förstår man att det här med spriten är lika mycket ett nykterhetsproblem. Man klarar inte av den nyktra tiden. Det är något som gnager på en då, som svider i själen. I alla fall. Jag var drygt fyrtio, som sagt. Jag hade ingen arbetsplats, och hade brutit med det gamla umgänget. Det var då jag steg in här. Hos Länkarna. Sedan dess har jag varit nykter varenda dag. I sjutton år. Nu är jag ordförande här i Helsingborg och vi gör vad vi kan för varandra. Det är inte ovanligt att vi går hem till kamrater när vi vet att de fallit tillbaka – för att hämta tillbaka dem. Man ska aldrig känna sig ensam eller övergiven som en länk. Kamratstödet är viktigast. Så är det. En del är väldigt nervösa första gången de kommer hit. Man kommer in i ett nytt sammanhang och lämnar ut sig själv fullständigt. Flera stycken har berättat hur de gått förbi utanför flera gånger innan de vågat sig in. Men det är värt det, det är värt försöket. Vi har våra sju punkter och det är från dem vi utgår. Lär dig tålamod. Respektera andra. Förändra dig själv, och så vidare. Idag har jag en fin relation med min dotter. Och jag har barnbarn. Kan du tänka dig så fantastiskt? Jag har barnbarn. Jag lever. Jag har sårat många, och min dotter och min mamma är de som varit med mig hela vägen. De finns fortfarande hos mig och jag försöker reparera det som varit varje dag. Det måste man. Och du vet, den där den känslan – att min mamma och min dotter finns kvar hos mig – den går nästan inte att förklara … det är vackert. Jag lever och ingenting ska hindra mig från ett nyktert liv.”