Ruts berättelse - 1

Vi klipper just nu filmen om Rut. Här är hennes historia, så länge.

”Jag heter Rut. Jag föddes 1924 och fyller 94 år i höst, om jag inte dör innan.

När jag var två år gammal åkte jag med min mamma till en bondgård för att titta på djuren. Jag blev inbjuden i ladugården av bonden, där vi gick omkring en stund. När vi kom ut igen var både bilen och min mamma borta. Jag hade blivit bortlämnad till en annan familj, och ingen hade sagt något. Jag grät ohämmat i mer än två veckor och länge funderade de på att lämna tillbaka mig. Jag skrek ju så. Men … ja. Sedan blev det ändå att de behöll mig.

Tanken var att jag skulle bo kvar i familjen och ta hand om alla syskonen när de blev gamla. Det var också därför jag aldrig fick söka in på läroverket - de där syskonen ville inte släppa mig. Hade de nu tagit hand om mig under så många år så fick jag vara snäll och stanna kvar och göra jobbet. Till slut kom jag ändå därifrån, men inte förrän de var döda de flesta av dem.

Det som grämer mig mest är hur min mamma blev behandlad och omyndigförklarad - man tvångsflyttade ju mig, för det var så man gjorde på den tiden om man inte fick klart vem fadern var och han ville inte erkänna … Det var andra tider och kvinnor var ingenting värda. Det har färgat mig under hela livet sedan. Jag har alltid velat vara bättre. Ja. Jag har kämpat för att vara bra nog.

Jag försörjde mig en tid som frilansfotograf, och fotograferade bröllop på 1950-talet. När bröllopet var slut körde jag direkt hem och framkallade bilderna och åkte sedan tillbaka till bröllopsfesten på kvällen. Då var gästerna groggy och beställde fler bilder. Det var en bra plan.

Jag har hela tiden försökt hitta min egen väg. 1958 blev jag årets motorkvinna i Sverige. Det var en satsning man gjorde i hela landet för att kvinnor skulle köra bil. Inte bara köra bil, utan köra som män gjorde. Så sa man. Ordagrant.

Under tävlingarna skulle vi backa genom smala korridorer, köra upp och ner på balansplankor och så vidare. Jag vann flera deltävlingar och sedan den stora finalen i Stockholm. Jag fick en bil, till och med. Det blev tv och tidningar och intervjuer under veckor. Men många unnade mig det inte. Man ville inte att en kvinna skulle utmärka sig. Det är inte som idag. Men jag stod stolt på mig. Jag visste att jag var stark. Jag visste vad jag kunde och lät ingen påverka mig.

Nu är jag gammal och jag gillar det inte. Jag ser nästan ingenting längre och kan inte måla mina tavlor. Kan inte läsa. Och min man och min son har dött. Fast det finns bra dagar. Jag lever i nuet. Jag har alltid levt i nuet. Att mitt liv varit en kamp och vackert och gjort mig lycklig för det mesta spelar inte så mycket roll i just den här stunden.

Jag är här, med dig och sitter och pratar. I detta ögonblicket. Jag hoppas operationen ger mig synen tillbaka. Ja, minsann. Det finns liv kvar i mig.”

Ruts berättelse - 2

”När jag jobbade som frilansfotograf på 1950-talet var det på stora fester och sånt. Inte bara bröllop. Och jag hade så stort stöd av min älskade man Axel. Han stöttade mig genom hela livet, oavsett om det handlade om biltävlingar, fotografering eller målning - han var så fin.

Sedan behövde vi pengarna från min fotografering också, så klart. Vi var fattiga. Jag sydde alla kläder till oss under flera år och hade inga problem med det. Det var bara att göra det. Nu är Axel borta. Han blev 99 år gammal. Vi levde ett bra liv tillsammans. Nu när jag säger det minns jag hur vi tränade inför tävlingen Sveriges motorkvinna 1958 ... Hur han hjälpte mig.

Han var till och med ute i skogen och sprang med mig, för att jag skulle få kondition och styrka inför tävlingen. Det var ingen som gjorde sådant på den tiden. Och när vi var ute med bilen på grusvägar siktade jag jämt på små stenar med framhjulen. Då hejade Axel på mig. Han var alltid så stolt över sin fru."