Helsingborg
”Jag tror det fanns någonting oavslutat inom mig redan innan. Något som dröjde kvar, som låg där och gjorde ont. Min mamma dog när jag var i tjugoårsåldern, och då hade jag syskon som var tio år yngre än jag. De var barn fortfarande. Plötsligt var jag den vuxne av oss och jag fick ta hand om dem, göra så gott jag kunde, trots att jag också kände mig övergiven.
Men sedan gick åren, förstås. Jag har alltid gillat att ha tusen saker på gång. Tänkte väl att jag klarade av det. Kreativiteten flödade, jag levde fullt ut. Och när man är så mitt upp i allting och har små barn så är det inte alltid man märker när det börjar bli fel. Man anstränger sig så intensivt och ser inte när kraften långsamt börjar sina.
Men till sist gick det inte. Jag började slira och sedan hände flera saker som gjorde att jag inte lyckades ta mig upp. Jag hade precis förlorat en kompis, som inte ville finnas till längre. Han var en så fantastisk person som gjorde mycket för så många, och jag kände en sådan intensiv känsla av att jag borde ha gjort mer för honom. Jag minns honom i min trappuppgång, hur han satt och grät på trappan vid min dörr. Samtalet där. Ljudet som ekade mellan väggarna, hans rygg, skuggan på golvet. Det är min sista mentala bild av honom, hur han föll ihop som ett barn och försökte slå ångesten ifrån sig.
Efter den kvällen var jag tvungen att åka iväg med min egen familj på en lång semester. Jag tänkte väl att vi skulle kunna ta tag i det när jag kom hem. Men när jag kom tillbaka var han borta. Sorgen var så enorm, saknaden. Det var ju inte så det skulle sluta.
En kort tid senare orkade jag inte med skuldkänslorna, och började förstå att jag alltid känt skuld. Jag har aldrig varit bra nog, inte gjort tillräckligt. Det bryter ner en efterhand och nu gick det inte längre.
Jag märkte att jag inte hörde ordentligt. Ljud försvann, kom och gick. Så jag gick till en läkare och han sa direkt att det var stress, utan tvekan. Stress, sa jag, trodde han skämtade.
Två dagar senare skulle jag larma av på jobbet. Jag upptäckte att jag inte kunde höra det där pipandet som bekräftar att man slagit in rätt kod. Jag gjorde om det tre gånger. Hörde ingenting. När jag kom tillbaka till min läkare sa han till mig att jag måste gå hem. Den här typen av stress måste tas på allvar, förklarade han.
Jag hade gått ner i vikt, folk hade börjat fråga hur det var med mig. Jag sa alltid att det var fint. Men ja. Hos läkaren insåg jag att jag knappt visste var jag befann mig. Hörseln fungerade knappt alls längre. Tankarna rusade. Händerna skakade.
Jag lyckades ta mig hem, men kunde sedan inte komma ur sängen.
Långsamt sjönk jag allt djupare ner. Kunde knappt röra mig. Kunde inte gå och handla. Duscha. Äta. Det är en så nattsvart känsla att den knappt går att förklara. Det var som att bli liten igen, hjälplös inför allt som fanns i världen. Jag hade ingen kraft, kunde inte ta hand om mig själv. Och mer än något annat kände jag mig så ensam. Jag trodde att jag var ensammast i världen. Förlorad, förlamad. Långt bortom den plats där vanliga människor levde.
Mina barn kom varannan vecka och då lyckades jag hålla näsan över vattnet, men sedan … den ensamma veckan … det var som att kliva in i ett kolsvart rum med ångesten vibrerande i kroppen.
Sedan … sedan hände något sakta. Jag kunde inte läsa hela romaner, men poesi gick bra. Så jag började där och återvände till mina favoritverk som på något sätt tände små ljus på vägen. Som Tranströmers dikter. Åh, ja. Hans dikt Romanska bågar, om det där djupet som finns i människan. Att vi är så många olika saker.
Och sedan fick jag hjälp, ett steg i taget. Tar man emot den hjälpen, så kan bra saker hända. Om man släpper in människor och låter dem stötta, blir en lång väg ibland bra mycket kortare. Enklare. Bara att låta någon få finnas till för en kan vara enormt.
Sedan lär man sig någonstans under resan vem man är igen, bygger upp sig själv. Jag fick lära mig den hårda vägen att inte låta människor trampa på mig. Sedan dess står jag upp för mig själv, tar plats.
Man får ta mig som jag är.
Och till slut också det kanske viktigaste: man måste erkänna för sig själv att det är svårt att vara en människa, Men livet kan bli vackert ändå, så länge du vaktar på tillvaron.
Jag ser ju solen igen. Jag är stark. Jag är tillbaka. Jag vet vad jag måste göra för att hålla mig i schack. Och äntligen känner jag den där styrkan inom mig igen, som jag alltid har förknippat med min identitet. Kraften. Tankarna lättar, det går att andas.
När jag var liten tänkte jag ofta att jag var ett lejon. Att jag kunde klara allt. Nu, till slut, får jag vara det lejonet som vuxen också, med kraften tillbaka inom mig.
Allt är möjligt. Jag ska framåt. Jag ser vägen. Jag har alla möjligheter.
Och ja, jag tänker ofta: Skäms inte för att du är människa.
Det borde alla minnas, varje dag.”