Helsingborg
”Det var 1987, en sommarkväll. Juli månad. Skymningen och Skälderviken på avstånd. Min storebror Hans och hans bästa vän var ute och körde motorcykel på väg 112. Och hans kompis hade sin flickvän på sadeln bakom sig. Det var inte mycket trafik ute. Plötsligt dök en traktor upp framför dem, en jättelik sak. Min brors vän låg först på vägen och hade börjat köra om när traktorn utan förvarning svängde vänster. Smällen blev otrolig. Läkaren sa efteråt rakt ut att de inte dog på bara ett sätt, utan på sju eller åtta. Båda två. Hon var 16 år och han var 20.
Min bror hann bromsa under nästan hundra meter, men han kraschade ändå in i traktorn. Studsade bort och fick motorcykeln över sig. När ambulansen väl kom så ställdes de inför valet att rädda hans liv eller rädda hans ben. Och det var ju inte svårt att välja. Benet amputerades och han överlevde, även om han dog en stund i ambulansen. Hårda smällar mot både frontallob och hjärta, hela kroppen fick mycket stryk. Han stannade på intensiven under flera månader och samtidigt var hans två bästa vänner döda.
Jag var elva år gammal, det var från det perspektivet jag såg det. Och jag minns begravningen för hans två vänner. Det var … det var kanske det tyngsta jag har varit med om. Två så unga människor, stämningen i kyrkan. Jag kommer aldrig att glömma det. Hon var bara sexton år, jag har aldrig hört en sådan gråt som jag hörde i kyrkan den gången. Som skrik, nästan. Sorgen överskuggade allting.
Efterhand repade sig min bror, men han var en annan person efter olyckan. Han var arg, ledsen, hade ingen impulskontroll. Och det var ju ett handikapp som inte syntes. Det saknade benet var lätt att förstå och begripa, men det mentala ... det syntes inte och var svårare för andra att ta till sig.
Först nu, så långt senare börjar jag förstå hur det drabbat mig att ha sett min bror så nära döden. Sånt pratar man inte om när man är i den åldern som jag var. Vad gör man? Man agerar utåt. Man flyr, utåt. Lever, utåt. Och det var också vad jag gjorde, när kom upp i femtonårsåldern. Fest, galenskaper. Allt annat fick stanna inombords.
Jag sörjer oerhört att jag inte minns hur min bror var innan olyckan. Jag fick aldrig lära känna honom, som han var. Innan han förändrades. Den goa, fina killen, som hade livet framför sig. Det var som om jag förlorade honom hela tiden, varje gång jag träffade honom. Jag försökte minnas små saker som hänt innan han gett sig ut på motorcykeln den där kvällen, men det fanns ingenting kvar. Till slut dog han flera år senare, kroppen orkade inte mer.
Jag förstår att det låter vansinnigt sorgligt. Men det är inte bara dåligt, alltsammans. Det är ju inte det. Långsamt har det växt ihop med mig och jag känner nu varje dag att jag vill leva för min bror, för det liv som han aldrig fick. Jag vill ta chanser, inte säga nej, inte fastna i mönster.
Och det har gett mig styrka. Jag blev illa behandlad på ett jobb och hade det inte varit för allt det här med min bror hade jag kanske stannat där. Nu reste jag mig upp och sa bara: hej då, nu går jag vidare och sysslar med något annat. Jag startade ett eget företag, röjde undan mina egna gränser.
Jag vet att jag har det som han längtade efter. Jag är inte skadad, jag har båda mina ben kvar, jag har möjligheten att leva stort. Påminnelsen om min bror är en påminnelse om att finnas till, fullt ut. Varje liten dag. Ikväll när jag kommer hem kommer jag att räkna upp allt jag är tacksam för. Att vi sågs här idag, du och jag, och pratade. Att någon log mot mig i morse. Min familj. Det finns en oerhörd frihet i att vara tacksam för också de små sakerna.
Tillvaron kan förändras i ett slag, och det är en sådan sak som är lätt att säga, men det är svårare att verkligen se vilken oerhörd sanning som finns i de orden.
Jag säger nästan aldrig nej längre. Jag vill se var alla vägar leder. Det finns kanske något vackert i slutet av alla val, på något sätt.
Min bror skadades, men det lärde mig att leva.”
#allaharenstory #helsingborg #boosthbg
Foto: Conny Palmkvist