Helsingborg

”Jag och Per träffades i Kristianstad 2001. Två unga studenter. Du vet, jag hade precis flyttat hemifrån. Man var ung, skulle frigöra sig. Leva livet. En kväll var jag på en fest på en pub med andra studenter, och plötsligt stod jag i baren med en sanitetspåse på huvudet. Som en hatt, liksom. Det verkade kul just då. Och efter en stund såg jag att en kille gick in på damtoaletten och två minuter senare stod han vid sidan om mig och log med en likadan sanitetspåse på huvudet. Kärleken slog ner, vi kunde inte slita oss ifrån varandra på nio år.

Det var med honom jag flyttade till Helsingborg. Kärleken var överväldigande och vi blev vuxna tillsammans. Vi delade allt. Precis allting. Men det var också ett förhållande som efterhand tonade över i någonting annat. Mot slutet var vi mer vänner än ett par. Så när kärleksrelationen var över fortsatte vi vara kompisar. Vi klarade övergången och Per blev min bästa vän i världen, den jag kunde tala med allt om. Senare gick vi vidare med förhållande på varsitt håll, men bandet mellan oss bestod. Det var ödesbestämt.

Och så hade vi ju en hund tillsammans. Pricken. Den delade vi vårdnaden om och efter en tid kunde vi åter jobba tillsammans. Han var delaktig i många av mina filmprojekt och var en duktig fotograf. Alla dessa långa samtal om livet. Det var i hans sällskap jag förstod att alla goda relationer måste bestå av två saker: kärlek och respekt. Vad kan vara viktigare än det?

Sedan … sedan åkte Per upp till Göteborg några dagar på ett jobb i augusti 2017, och jag var i Kosovo och filmade. Vi var ute sent och förberedde oss, och sedan började jag gå hemåt ensam. Det var strömavbrott i staden. Gatlyktor tändes, slocknade igen. Efter en stund märkte jag att en gatuhund följde efter mig, som om den vakade över mig. Det var en lite konstig känsla, den betedde sig så annorlunda. Och när jag kom fram till lägenheten jag hade lånat lade den sig på trappan. Väl uppe på rummet var jag tvungen att titta ut genom fönstret för att se om den låg kvar. Det gjorde den. Vaktade trappan.

Jag hade inte hört något från Per om hur inspelningarna gått med den nya utrustningen. Visste ingenting om vad som hade hänt hemma i Sverige. Han hade velat gå och träna när filmningen var klar i Göteborg. Så han letade upp ett gym. Bytte om. Steg upp på löpbandet. Började springa. Jag har sett sekvensen hundratals gånger inombords. Efter bara en stund på bandet föll han ihop i en hjärtattack. Trettiosex år gammal. Så ung. Det kom en ambulans för att hämta honom, och han blev inlagd. Men … jag hade ju inte en aning. På morgonen ringde en av mina och Pers vänner och förklarade vad som hade hänt. Jag reste mig upp i sängen, kunde knappt röra mig. Och en av de första sakerna jag tänkte på var den där hunden som hade följt mig hem. Närvaron jag känt. Jag kan fortfarande inte förklara den händelsen, men jag ser fortfarande hunden i mina drömmar och jag vet att det var Per.

Jag åkte direkt hem till Sverige. Där var jag mitt i en flytt. Jag minns att jag gick med flyttlådorna i mina armar, men det var som om jag inte fanns till. Allt jag kunde tänka på var Per. Allt var bara smärta. Tårar och fler tårar. De frös ner Per, och tinade upp honom igen för att få igång hans hjärta, men det gick inte som de ville. Han återfick inte medvetandet. Men ändå. Så länge han var på sjukhuset kändes det som om det fanns hopp. Något att hålla fast vid.

Under flera dagar var det som om jag befann mig under vatten. Alla ljud verkade befinna sig på avstånd. Det jag minns är blixtbelysta ögonblick. Fler SMS. Fler tårar. Flyttlådor som ställdes på hög. Att jag bar in ved, och stod mitt på gården med vedträn i händerna. Meddelandet att han inte skulle klara sig. Att Pers sambo förklarade att de som ville säga farväl till honom kunde komma upp till Göteborg nu. Innan det var för sent. Sekunder senare stod jag utanför mitt nya hem och ett iskallt ösregn föll över mig. Och återigen: närvaron. Pers närvaro. Mina fötter i en vattenpöl och känslan av att han fanns överallt omkring mig.

Sedan plötsligt: Jag har på något sätt tagit mig till Göteborg. Jag går igenom korridorer som aldrig verkar ta slut. Ekot av steg. Doften av ett sjukhus, läkarna. Sjuksköterskorna. Och sedan såg jag honom ligga där. Som ett tomt skal. Det fanns ingenting där. Han låg i sängen, men ändå inte. Den synen kommer aldrig att lämna mig och den gör lika ont varje gång jag ser den framför mig. Maskinerna. Ljudet av dem. Hur kan man finna sig i en sådan situation? Man kramar sina vänner. Man kramar Pers föräldrar som har förlorat sitt enda barn. Men orden finns inte. Det finns inga ord. Jag minns att jag flera gånger tänkte: Nu bär mina ben snart inte mig längre.

Medan jag höll Pers hand spelade jag en sång av Green day på mobilen. Wake me up when September ends. Minuter, timmar, dagar. Vad hände? Per dog. Jag åkte hem. Jag krävde inte mer av mig själv än att jag skulle sova. Sova och äta. Mer gick inte. Det var som om ett rovdjur hade slitit mig i bitar. Jag var söndertrasad, inifrån och ut.

När jag skulle gå igenom materialet i dokumentärfilmen Per varit med och filmat så hörde jag hans röst. Hur han pratade i bakgrunden på en del av klippen eller gjorde sista justeringar i bild när kameran börjat rulla. Det var så … grymt. Vackert och omöjligt. Varenda dag när jag satt där i mörkret och jobbade dök han upp.

Så är det att förlora sin bästa vän. Det är så det går till. Allt jag är säker på är att tiden sedan gick. Ett halvår. Ett år. När det blev hans födelsedag ville jag samla alla hans vänner och familj på stranden för en stund tillsammans.

Och där var vi. Vi tände en lägereld. Grillade korv. Och jag blev förvånad, över att vi ibland skrattade när vi talade om Per. Vi kunde le och minnas. Gråta också, så klart. Men just att han hade förvandlats till ett så vackert minne. Det var så värdefullt. Jag bär honom med mig varje dag och han har fått mig att se tillvaron på ett nytt sätt. Varje dag är ett liv. Varje dag är en sista chans. Eller en första. Allt kan ta slut precis när som helst.

Per var en gåva. Han är för evigt.”