Som grabb var jag med om en enormt svår olycka. Jag växte upp i Boden och min farsa var militär, så vi bodde på regementet. En dag höll de på att rensa bort snö på en av de stora kasernerna och jag lekte med en kompis precis där under. Jag såg aldrig att det kom rejäla isflak blandat med snön från taket tjugo meter ovanför mig. Det var en ordentlig smäll. Min kompis sprang in till morsan och skrek: ”Göran är död!” De rusade ut allihop, och nog såg jag död ut.
Jag gick helt sönder, hela jag och det tog flera dagar innan jag återfick medvetandet. Värst drabbat blev mitt ena ben, som jag har stora problem med än idag. Det fanns ingen ortoped på lasarettet, så en kirurg fick sätta ihop benet så gott det gick. Och det växte snett så att flera operationer krävdes. Mer än femtio år senare har jag fortfarande ont i det, även om den senaste operationen gjorde det mycket bättre.
Men grejen är vad som hände när jag låg där som ung kille, gipsad och orörlig. Det fanns inte mycket att välja på så jag började läsa. Läsa och lyssna på musik. Både musiken och litteraturen kom till mig under den perioden, nådde plötsligt fram till mig. Jag plöjde igenom hela min farfars bibliotek, trots att många av böckerna var både olämpliga och obegripliga för mig. Jag visste bara att jag plötsligt älskade att läsa, skriva och sätta på en bra skiva. Jag var förändrad.
Ett par år senare upptäckte jag Dylan. Men jag tyckte att de som skrev om honom inte fattade någonting. Jag var sjutton år då och visste förstås inte hur det gick till med anställningar och sånt, så jag bara gick upp till den stora tidningen Norrländska Socialdemokraten och sa till redaktionschefen att jag tänkte skriva om pop. Bara så där. Det var 1965. ”Jaha”, sa han och tittade på mig. ”Skriv något och visa upp det då.” Så jag gick hem och skrev en grej jag funderat på och återvände sedan till redaktionen. När han läst det sa han bara: ”Okej, jag gillar det. Vi kör det direkt.” Efter det var jag inne i jobbet och stannade kvar där.
Jag har haft ett helt liv som journalist och skrivit om musik och populärkultur i både tidningar och i böcker. Jag har fått träffa Lou Reed, Johnny Cash, Ringo Starr, Rod Stewart, Keith Richards, Ron Wood och så många fler, och jag har fått besöka Memphis, åkt längs Route 66, strulat runt i New Orleans och levt så nära musiken jag bara kunnat. Det har varit oerhört givande.
Nu senast var jag på en specialresa till England. Man fick besöka både Paul McCartneys och John Lennons återskapade barndomshem. Efter rundan i Mendips, huset som John Lennon växte upp i, stannade jag kvar och pratade med guiden och då berättade hon för mig om en visning för några år sedan. Då hade de haft en kutryggig liten man med under den vanliga rundturen, och han hade struntat i det andra i huset och istället gått rakt in på John Lennons pojkrum. Sedan hade han suttit där i en timme och bara tittat. Det visade sig att den märklige figuren var Bob Dylan. Det finns så många historier som tar en närmre de där människorna som ibland känns … omöjligt långt borta.
Hur som helst. Du vet, alla de här upplevelserna, allt det jag har fått uppleva under så många år… jag kan inte släppa tanken på att alltihop blev som det blev för att den där isen trillade ner över mig. Att olyckan utlöste något och styrde om tillvaron i en positiv riktning. Livet är bra märkligt.
#allaharenstory #boosthbg #helsingborg#memphis