Helsingborg/Helsingör

45586534_337069323509163_3683713494668017664_o.jpg

“Min pappa hette Erling Kjaer. Innan ockupationen hade han varit äventyrare i Argentina och levt där under flera år. Han älskade hästar och planen var att skaffa sig en gård när han kom tillbaka till Danmark. Så blev det inte. Kriget stod för dörren och han träffade min mamma i samma veva. Istället blev han bokbindare i Helsingör. När tyskarna kom och tog över landet var han irriterad redan från början och när förföljelserna av judarna sedan kom igång 1943 tappade han fattningen. Han blev förbannad. Det är nog det bästa ordet för det. Om och om igen sa han: Man behandlar inte människor så här. Man gör det bara inte. 

När folks liv sedan stod på spel skaffade han en motorbåt tillsammans med Thormod Larsen, Börje Rönne och Ove Bruhn. De bildade motståndsgruppen Syklubben. Ingen av dem var sjövana, men det blev min pappa som kom att köra båten varje natt under mer än ett halvår. Han fick ta till sprit och amfetamin för att klara sjögången - han tålde inte sjön. Ändå gjorde han det. Han var förbannad, som sagt. Under den tiden räddade han fler än 1400 människor över sundet, folk som annars hade skickats till koncentrationsläger. Titt som tätt sa han också att han aldrig hade kunnat klara det utan all hjälp han fick från de svenska poliserna Gösta Fäldt, Göte Friberg, Carl Palm och Olle Olsson. De räddade livet på honom genom sina insatser gång på gång.

Ändå - att han lyckades så bra som han gjorde är ganska otroligt. Han kryssade fram och tillbaka mellan tyskarnas bevakningsbåtar och de sköt hejvilt efter honom. Ofta utgick han från Helsingborg, där han bodde under hemligt namn på hotellen. Ibland hade han bara ett ensamt spädbarn med sig i båten, ibland kända danska politiker och militärer. Ibland flyktingar som kom på stranden när han var på väg. Och aldrig någonsin nekades någon att följa med. Till skillnad från många andra som gjorde illegala turer över sundet tog Syklubben alltid bara tio procent betalt. Man betalade tio procent av vad man hade med sig. Det gick till bensin och sånt. Underhåll. 

Jag minns det som igår, alltihop. När Syklubben hade möten hemma hos oss satt jag under skrivbordet och lyssnade på dem. Jag var sex år gammal. De upptäckte mig inte förrän flera veckor senare och blev chockade över min närvaro. De frågade mig vad jag hört dem prata om. Vad jag visste om deras hemliga operationer. Jag sa som det var: Jag vet allt. Jag kunde alla kodorden och vem som var vem. Jag kunde rabbla upp alltihop utantill. 

I och med det fick jag och min mamma fly till Sverige. Vi var för farliga. Vi var i fara. Hade Gestapo fått tag på oss, så ... 

Pappa blev kvar i Danmark och fortsatte köra båten var och varannan natt. Så klart gick det inte till slut. Tyskarna tog honom i maj 1944 och när Gestapo-chefen i Helsingör fick honom levererad, sa han bara: Erling, jag har väntat på dig. Efter det misshandlades pappa oavbrutet i flera veckor, torterades för att avslöja vad han visste. Dagarna flöt ihop. Han höll ut länge innan han började tala och då hade hans medarbetare hunnit rädda sig. 

Han fördes sen till ett koncentrationsläger, där han såg vän efter vän gå under i svält och sjukdom. Inte förrän efter kriget kom han hem igen och då var han inte längre sig själv. De hade tagit sönder honom och han kom att plågas av minnena hela livet. Redan som barn minns jag att han talade med mig om vad som hänt honom där, men jag kan inte minnas att han en enda gång sa att han ångrade vad han hade gjort. Mina egna barn tyckte alltid att han hade så fina naglar. Men de var ju falska. Gestapo hade dragit ut hans riktiga när de torterade honom. 

Nu är han borta sedan många år. Kvar är alla hans tapperhetsmedaljer. Meddelanden från presidenten i USA och tacksamma brev från sådana han räddade. Men här omkring minns få honom ...

När jag tänker på honom tänker jag på smärtan som han kom att få uthärda hela livet, men jag tänker också på de 1400 människorna som han räddade i säkerhet. Deras barn, och deras barn efter det. 

Han hette Erling Kjaer, min pappa. Nu vet ni det.”

#allaharenstory #boosthbg #helsingborg#helsingör