”Jag har tänkt på att folk kanske tror att jag är mytoman när jag berättar om mina vilda ungdomsår. Själv känner jag nog mer att jag kanske fått en alltför nostalgisk blick på det. Men när det väl pågick, så var det med ett mycket stort allvar i botten. Det var stora beslut jag tog så tidigt i livet.

Allt började med att jag stack till sjöss 1958, nyss fyllda 16. Jag var mässuppassare på MS Rigoletto. Jobbet tog mig till USA och Kanada. Jag flydde från något redan då, tror jag, eller om det bara var rastlösheten som härjade i mig. Samma rastlöshet drev mig hemåt igen och när jag kom tillbaka till Stockholm hamnade jag på nytt i samma gäng av vilsna tonårssjälar. Ja, och så var det en olöst konflikt med min far som låg och pyrde. Allt sådant bidrog till att jag emigrerade ett och ett halvt år senare. Då hade det hunnit bli 1960.

Den där andra gången steg jag i land i New York. Jag bodde först hos en morbror på Long Island och tog sedan en Greyhound-buss till Tulsa, Oklahoma. Där gick jag rakt in på arbetsförmedlingen och sa de tre fraser jag övat in på rummet på YMCA. Jag minns dem ordagrant: Hello - I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch. Tre dagar senare, utan jobb, lämnade jag Tulsa och for till L.A. Det var där jag fick mitt första gig på Snow Goose Ranch uppe i Sierra Nevada. Jag kastades rakt in i det och snart kallades jag Hank istället för Hans. Ibland sa de rätt och slätt Swede, bara.

Via postorder köpte jag mig ett gevär samma vecka som jag började. En revolver fick jag låna av den danske förmannen Ole. Det var mer regel än undantag att man var beväpnad där ute på prärien. Och jag lärde mig snabbt att man behövde ha sina vapen i närheten. En dag satt jag och läste på en sten utanför drängstugan och fick plötsligt se en stor orm slingra sig över mina stövlar. Paniken jag kände! Känslan går knappt att beskriva. Men jag hade tydligen klart för mig vad jag måste göra, och det snabbt. Rent reflexmässigt drog jag revolvern och sköt. Ormen visade sig var av en art som livnär sig på skallerormar.”

"Efter mina sju månader på Snow Goose Ranch hamnade jag i Osborne, Kansas. Det var på Mr. Robert Lockharts Hereford Farms. Där förändrades arbetsuppgifterna och jag fick jobba mycket med boskapsuppfödning och avel. Jag glömmer aldrig när jag skulle leda en frustande avelstjur till betäckning. Den hade ett rep i nosringen och jag fick gå helt oskyddad framför den och försöka hålla avståndet. Det var nästan så att jag kunde känna hur den andades på mig. Den gungade och slet oroväckande i repet hela vägen. Det låter kanske som ett skämt nu när jag berättar om det, men olyckor hände rätt ofta i situationer som de här. De största tjurarna vägde mellan 800 kilo. Ja, jag var väldigt rädd kan jag säga.

Förmannen Bob stod en bit bort och ropade hela tiden: - Don´t turn your head, Hank. Dont look back! Så det gjorde jag inte, men när vi närmade oss kon blev tjuren sjövild och Bob skrek istället: - Turn´im loose! Git out´o the way! Jag slängde mig åt sidan och tjuren rusade fram som en stridsvagn. Det var en märklig syn. Men när han sedan var klar med vad han skulle göra, så hade han lugnat ner sig.

Särskilt stor kände jag mig inte sådana dagar – bäst minns jag skräcken och det där frustande lätet bakom mig."

''Den här westernslipsen, eller bolo som den egentligen heter på amerikanska, var en present från ranchägaren Delbert J. Ball. Den betyder mycket för mig och har hållit sig fin under alla år. Jag har den mest på mig när jag vill klä upp mig lite. Till kostym och liknande. Den känns både värdefull och minnesrik för mig.

Ranchägaren Delbert och jag blev snabbt vänner och vi brevväxlade under flera år sedan jag återvänt till Sverige. Men sedan slutade plötsligt breven komma. Jag fick aldrig veta varför. Inte förrän internet slog igenom i slutet av nittiotalet. Då lyckades jag hitta en artikel i lokaltidningen Pinedale Roundups nätarkiv. Delbert hade blivit dödad av blixten den 18 juli 1968. Hela tre decennier hade passerat, ändå kände jag en klump i magen. Ja, jag var gråtfärdig där jag satt vid datorn den dagen."

Anställd arbetskraft kom och gick. Några blev man vän med, andra undvek man helst. Det är kanske väl hårt att använda ord som rövare och banditer, men vissa var ganska så råbarkade män med kort stubin. Andra bara lite småskumma. Som en från Colorade som hette Martin. Han visade sig vara efterlyst för checkförfalskning. Ett par dagar efter han gett sig av kom sheriffen upp till ranchen och sökte honom. Men han var väldigt skicklig som frisör. Han hade precis hunnit klippa mej innan han försvann.

Man fick en fin relation till djuren också. Efter ett tag lärde jag mig känna igen vissa av korna, små detaljer i deras utseende och karaktär. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att jag på sätt och vis blev lite kompis med dem. Då saknade man dem efter slakt, och sörjde när någons kalv blivit offer för prärievargarna.

Ett tag tog jag hand om en herrelös, skottskadad hund. Han var av blandras, jag kallade honom Billy. Honom tyckte jag mycket om. Kvar har jag en enda bild, som jag tog en tidig morgon på ranchen. Han var en god jaktkamrat. Problemet var bara att han inte gick så bra ihop med Black Angus-boskapen. Han jagade dem så de i panik sprang in i taggtråden. Till slut var ranchägaren tvungen att släppa av honom vid vägkanten av Road 395 utanför Lone Pine. Det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på honom."

”När jag kom tillbaka till Sverige var det som en ny ung man. Det hade bara gått ett och ett halvt år, men inuti mig kändes det som mycket längre. Jag bar på nån sorts vemod över att en så starkt händelserik period av mitt liv redan var över. Jag var bara fyllda nitton. Nu väntade mig bland annat tidigare försummad skolgång och lumpen.

Taxichauffören på Bromma flygplats tvivlade säkert på sanningshalten när jag på bruten svenska drog ett par prärieminnen. Ja, och cowboyhatten satt kvar på huvudet, så klart. Många år senare var det samma sak med min lille sons kompisar när han sa: Min pappa har varit cowboy. Då skrattade de bara och svarade: Nej, såna finns inte längre! Bara på film. Som Woody i Toy Story! Men så en dag kom de hem till oss på sonens födelsedagskalas och jag visade dem bilder. Jag visade dem min cowboyhatt och stövlar, och jag spelade She´ll be comin´round the mountain på munspel.

Jag förklarade hur jag jobbat med boskap och ridit på vilda hästar. Att jag lärt mig kasta lasso av en Svartfotsindian som hette Percy Edwards, som var född nästan hundra år tidigare. Jag berättade om det hårda livet på alla de där rancherna och lyckades övertyga dem om att min son talat sanning.

Idag är jag 74. Numera känns det ibland som en dröm, alltihop. Som om jag haft en roll i en gammal westernfilm. Det är en märklig känsla som är svår att sätta ord på … att jag en gång lämnat Sverige som ung man och kastat mig huvudlöst in i den vilda västern. Att jag uppslukats helt av det hårda jobbet. Att jag tvingats överge den stackars herrelösa jycken Billy som jag tyckte om. Att jag fick uppleva en kortvarig, romantisk tonårskärlek som aldrig blev mer än så. Att jag mötte råbarkade män, i viss mån även kvinnor, som kom och försvann under märkliga omständigheter. Några av dem minns jag väl, andra mindre.

Någons röst. Någons skratt, gråt, råa svordomar Ja, och så Delbert Ball förstås. Min boss som dödades av blixten.

Har verkligen allt detta hänt? Ja. Självklart är det så. Jag får fortfarande en handfull dollar som Social Security varje månad. ”