"När jag var ung tränade jag mycket, och jag älskade det. Men sedan förvandlades livet på bara ett par sekunder. Ena stunden var allt som vanligt och i nästa hade jag förlorat allting och var tvungen att börja om.
Jag var 23 år gammal och bodde mitt i Helsingborg. Högst upp på femte våningen. Men det fanns ingen portkod, så jag brukade slänga ner nycklarna till kompisar som skulle in. Jag hängde mig ut genom fönstret och kollade vem som stod där nere och kastade sedan ner nyckelknippan. En kväll skulle jag göra exakt vad jag gjort hundra gånger tidigare och då gav järnstången som jag brukade hålla mig i inne i lägenheten vika och jag föll ut genom fönstret. Jag lyckades få tag på stuprännan och höll mig fast i den under några sekunder. Jag höll mig fast tills axeln gick ur led och sedan fortsatte jag att falla fritt mot marken. Jag minns det precis som det var och det är som man brukar säga: Livet passerade i revy. Och ja, jag minns också tanken inom mig: Jag vill inte dö. Jag är bara 23 år gammal.
När jag slog i marken landade jag på vänster fot. Det mesta krossades, och en lunga punkterades och den andra lossnade och hjärtat fylldes med blod. Två läkare satt med mig i en ambulans på väg ner till Lund och jag kommer ihåg en del av det också, men från och med då fick jag morfin. Tjugo dagar var jag uppkopplad till en respirator och svävade mellan liv och död. En kirurg som hette Göran Hambraeus opererade fast min lunga, en operation som bara utförts en enda gång i Sverige.
Varje gång morfinet släppte vaknade jag till och blev upprörd över att jag satt fast i alla maskinerna, och varenda gång kom min mamma fram till sjukhussängen och berättade vad som hade hänt och att jag nu var på sjukhus. Om och om igen. Man sa också att jag aldrig mer skulle kunna träna. För mycket var sönder i mig, och så det här med lungorna … ja.
Men vet du? Redan den första dagen jag vaknade hemma igen tänkte jag en helt ny tanke. ”Tack för den här dagen, tack för att jag finns. Jag finns.” Jag fick en ny syn på livet och jag kände hur jag hade förändrats som människa. Jag sökte mig till personer som varit med om saker, som visste vad som var viktigt och inte. Och påsen med smärtstillande som de skrev ut till mig, den öppnade jag aldrig. Jag ville känna kroppen. Ville veta hur den mådde.
Efterhand som åren gick kände jag hur mycket jag saknade att träna. Så trots att man sagt åt mig att låta bli försökte jag mig på att simma. Frisim. Då var jag fyrtifem år gammal. Så lång tid hade gått sedan olyckan.
Och sedan började jag cykla också. Jag började springa. Det var som att återvända till en djupt saknad del av något inom mig och den första gången jag sprang hela Springtime efter olyckan så var det som om jag övervann något. Kan ni se det framför er? Jag grät av lycka hela den sista biten och kom över mållinjen med tårarna rinnade längs kinderna. Jag hade klarat det.
Nu motionerar jag nästan varje dag. Jag har gjort ett par triathlons, med Olympiska distanser. Det går inte alltid så fort, men jag gör det för att jag mår bra av det. Jag tävlar inte mot någon, utan gör det bara för att jag vill övervinna smärtan i kroppen. Jag tränar bort den. För mig, bara för min skull.
Det är märkligt att tänka på, att en så hemsk olycka gjorde att jag bättre förstod vilken sorts människa jag är. Vad jag vill. Vad jag tycker är viktigt. Jag blev helt inriktad på att upptäcka de viktiga sakerna i livet och att hjälpa andra människor. Det finns en tid innan och en tid efter. Jag föredrar mig själv som människan efteråt. Jag blev något mer."