Helsingborg/Stockholm
Del 2 av 2
”Barnet hade bara 18 i blodvärde. Läkaren sa att han aldrig hade sett ett så lågt värde tidigare. Men de kunde inte ge hur mycket blod som helst, och fick göra så gott de kunde. Jag var så frustrerad. Allt som skulle vara fint och glädjefullt hade förvandlats till sorg. Så ja, det blev till att åka tillbaka till Lund och försöka leva där en vecka till i väntan på nästa blodtransfusion. Men innan barnet fick blod igen började mina värkar och vi förstod att hon var på väg ut.
Under den korta sträckan till operationssalen förklarade de så mycket de kunde på bara någon minut. Jag lyssnade knappt. Allt jag tänkte på var: Rädda mitt barn. Rädda. Mitt. Barn.
Bedövningen hann inte ta och jag sövdes istället. Sedan tog de ut henne på sju minuter. Hon andades inte och de fick göra hjärt-lungräddning för att få igång henne, och därefter direkt till respirator och kuvös. Man tömde buken på vätska också.
Dagen efter fick jag se henne på neonatal. Hon låg där inne i sin lilla bubbla med respiratorn och nålar överallt. Precis överallt. Vi bodde på sjukhuset och dagarna gick och tillvaron var som en konstig dröm, samtidigt som vi försökte hålla en 1 1/2-åring sysselsatt.
De tog tester och undersökte, men kunde inte hitta felet. Det enda de sa var att de trodde att hon inte skulle klara sig länge. Läkarna kom nästan var femte minut. Sjuksköterskorna också. Dygnet runt. Hela tiden.
Vi bestämde oss för att kalla henne Luna. Efter månen.
Vår alldeles egen måne.
Vår Luna.
Det var inte förrän på den 18:e dagen som jag fick hålla henne. Pussa henne, lukta på henne, sova bredvid henne, med alla slangarna. Hon slapp kuvösen. Två nätter fick vi vara så nära varandra. Två nätter. Det är ju … ingenting. Ändå var det så viktiga dagar.
Läkarna sa: ”Vi har provat allt. Alla mediciner. Alla undersökningar. Slutar hon andas kommer vi inte att göra något. Hon ska inte lida.”
På dag 21 slutade hennes hjärta att slå. Inga fler pipande ljud från maskinerna, inga fler läkare som kom för att titta till henne. Allting blev så tyst.
Vi fick hjälpa till och tvätta Luna, och spendera de sista minuterna med henne innan hon måste iväg till bårhuset. Jag och min sambo och vår dotter satt länge tillsammans med henne, för att säga: ”Det är ok. Snart har du det bra”
Hur kunde allt det vackra som funnits där för bara några minuter sedan försvinna så hastigt?
Livet kan vara väldigt snabbt. Det tar oss från himmel till helvete på bara några sekunder.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Hon begravdes. Vi grät. Och grät mer. Pratade med psykologer. Ändå har jag mina andra barn. Jag måste hela tiden finnas i nuet också, måste finnas för dem. Det är så livet ser ut och man fortsätter framåt och försöker ändå minnas det som har hänt.
Jag ville berätta det här, för det är en sak som händer varje dag. Det går inte alltid bra och det finns en bild bakom bilden av den perfekta förlossningen. Jag tror många som hamnar i en sådan här situation känner sig ensamma. Det ska de inte göra. Tiden läker alla sår säger man. Det vet jag inte om den gör. Men jag vet nu att man inte dör av sorg. Sorgen är en del av livet.
Och ja, vet du …när min son föddes efter det här … långt senare, så hade han ett födelsemärke på benet.
Det liknade en perfekt måne.”
(Del 2 av 2)