Helsingborg/Stockholm
Del 1 av 2
”Vi hade redan ett barn. Sedan blev jag gravid igen och jag kände direkt att den här graviditeten var annorlunda. Jag trodde att den andra gången skulle vara enklare, för nu hade jag ju gjort det här en gång tidigare. Men jag mådde illa och hade rätt ont i kroppen ganska tidigt. Fast de såg inget konstigt under ultraljudet i rutinkontrollen.
När jag kom upp i sjätte månaden kunde jag knappt ligga ner och sova längre, det var svårt att gå in och ut ur bilen. Det är komplicerat att förklara, men magen var öm och jag tänkte direkt att det var något fel.
När jag kom till barnmorskan och hon kände på magen, gjorde det så ont att jag bara sa nej. Hon blev bekymrad och bad mig ringa till förlossningen. Där trodde de först bara att det vara en tidig foglossning. Okej, tänkte jag, och gick tillbaka till jobbet. En vecka senare skulle jag resa mig där på jobbet och märkte att jag inte kunde resa mig upp. Jag kunde inte gå, kunde inte röra mig. Vi ringde in till sjukhuset och jag sa att om ni inte tar emot mig nu så kommer jag att dö. Det var så det kändes. Jag stod där på Väla, på jobbet, och grät. Det var fruktansvärt. Jag var ju bara i vecka 31 då.
Vi kom in på akuten och väntade på läkaren. De började med CTG och det lät normalt, tyckte barnmorskan, och bestämde att vi skulle vänta på jourläkaren. Men sedan upptäckte de på ultraljudet att barnet hade fått en vätskesamling i buken, på något sätt. De bestämde att de behövde kontakta en expert och skickade iväg bilderna. Fler läkare kom och tittade. Det var så svårt för de förde alla samtal utanför rummet, där vi inte hörde vad de sa. Jag och min sambo kunde bara vänta och visste ingenting.
Till slut kom ändå alla läkarna in till oss och sa att jag redan nästa dag måste till Lund.
”Så åk hem i kväll och umgås med din dotter och familj. Sedan får vi ta det därifrån.”
Nere i Lund mätte de blodflöden och sånt och gjorde undersökningar. De konstaterade blodbristen. Läkaren sa också att hon inte kunde se exakt hur stor bristen var och att man behövde skicka mig vidare till Stockholm för experthjälp. Hon kontaktade sina kollegor och sedan blev det ambulansflyg upp. Det var en så konstig känsla - där låg jag i ett litet flygplan och en bit bort satt min sambo tillsammans med en läkare och en barnmorska.
Min värld hade stannat redan när vi kom ner till Lund och nu allt detta. Dagen efter gjorde de en blodtransfusion till barnet, medan det låg i min mage. Jag har aldrig legat så stilla under hela mitt liv.”
(Del 1 av 2)