Helsingborg/Helsingör
”Min pappa Gösta Fäldt dog redan 1958. Då var jag bara 12 år gammal, men jag minns hur han fick ont i armen och hur mamma försökte lindra det med riktigt starkt kaffe. Sedan kom ambulansen ändå och han dog kort senare senare på sjukhuset i Helsingborg. Jag var så liten och minns inte jättemycket av honom. Efterhand som åren gick fick jag veta mer och mer om honom, via olika källor. Varje gång blev jag mer och mer förvånad över hans historia.
Han var anställd hos Helsingborgspolisen under kriget, och det visade sig att han haft en stor roll i en hemlig sammanslutning som kallades De tre musketörerna. De var fyra stycken poliser, som jobbade tätt tillsammans med danska motståndsorganisationen Syklubben. De räddade 1400 människor över sundet, via små båtar. När jag sedan började titta i fotopärmarna som han lämnat efter sig så upptäckte jag att där var fullt av bilder från attentat och insatser på den danska sidan. Jag frågade min mamma om det, och hon sa att han ofta försvunnit under flera dagar i rad under kriget, för att åka över och hjälpa till i arbetet i Danmark. Det var fullständigt livsfarligt och precis som de andra poliserna i De tre musketörerna stod han på Gestapos dödslista.
Det är konstigt att tänka på att den mannen som jag älskade så mycket när jag var liten, och som gick bort så tidigt, var så delaktig i att rädda så många människor.
När han gick bort då 1958 skrev flera danska tidningar om honom, helt spontant. Rubriker som Fäldt är död, och Vän av Danmark är död, prydde sidorna. Kända danska motståndsmän hyllade honom och berättade vilket stöd han varit i räddningsaktionerna. Där stod också att han varit delaktig i svenska säkerhetstjänsten.
Och vet du, en dag på 1990-talet fick jag plötsligt ett brev från Israels ambassad i Stockholm. De ville hedra honom och hans insats genom att plantera ett träd i Israel, och sedan överlämnade de ett diplom till mig under en ceremoni här i Helsingborg. Är det inte otroligt? Så många år senare händer plötsligt något sådant. Det betyder så mycket för mig och mina söner.
Tänk att en sammanslutning poliser kunde göra en sådan insats tillsammans med danskarna. Något så viktigt, som ändå gått så många människor förbi genom åren. Det är ju knappt någon som känner till poliserna Gösta Fäldt, Carl Palm, Olle Olsson och Göte Friberg.
Kvar av min pappa har jag fotoalbumen, en nalle som han gav mig när jag var liten, och en enda bild som togs på honom och mig tillsammans.
Jag vårdar den bilden som en skatt och vågar knappt låta någon annan röra vid den. Den fyller mig med glädje. Den är … den är något av det viktigaste jag äger. Där är vi ju, min pappa och jag, tillsammans.
Bara att tänka på honom gör mig så stolt.”