Katter fungerar

58711526_415812422301519_6569368722245419008_n.jpg

Helsingborg - ett samtal med en av mina äldsta vänner

”Man kan säga att det smög sig på mig. Det kom inte på en gång, alltihop. Snarare så tog smärtan över mig en bit i taget. Det började i fötterna och märktes mest när jag gick på jobbet, men då kunde jag åtminstone sitta ner och slippa ha ont. Efter ett tag kunde jag inte det heller, och då började det bli svårt. Ytterligare ett par veckor senare så kunde jag inte ens sova längre – fötterna sprängde dygnet runt, oavsett vad jag gjorde.

Jag bytte skor och funderade på om det hade med golvet i butiken att göra, men ingenting hjälpte. Sen vill man ju inte gå till läkare i onödan, man hoppas ju bli frisk på egen hand. Så istället bestämde jag och några vänner att vi skulle åka till Thailand. Jag var tveksam, man tänker ju på flygresan och så. Om man har så ont som jag hade så kanske det blir outhärdligt. Men det gick hyfsat, efter fyra dagar där nere hade jag inte ont så längre. Men när vi kom hem igen … Efter mindre än två dygn låg jag i sängen och skrek rakt ut. Varenda fiber i mig gjorde ont och jag hade rasat i vikt.

Och sedan … Jag gick tyvärr till min dåvarande husläkare. Det finns säkert många bra sådana, men det här var … en märklig upplevelse. Hon började nysta i konstigheter, frågade om jag drack, eller om jag hade andra svagheter. Hon rent ut anklagade mig för allt möjligt och sedan gick hon vidare med att jag var deprimerad. Sedan tyckte hon att jag hade ätstörningar. Är det något jag älskar, så är det mat. Istället för att komma med något vettigt, så skrev hon ut starka tabletter. De påverkade levern, och jag blev sämre.

Jag kunde inte gå längre. Inte bra, åtminstone. Jag hade gått ner 30 kilo och hade inga reflexer kvar i knäna. Jag kände inte mina tår, men hade ändå ont i dem. Det var som en sorts fantomsmärta. Hur som helst gjorde allt det där att jag trillade hela tiden. Balansen blev lidande. Till slut tipsade en kompis mig om en smärtläkare, och han förstod inte hur jag lyckades ta mig från en plats till en annan. Jag borde kommit till honom tidigare.

Nu fick jag en remiss till sjukhuset. Äntligen. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit undersökt. Först trodde de att det var nervskador, och så upptäckte de en allvarlig brist på vitamin B12. Just nu funderar de på bindvävssjukdomar. Jag vet inte. Fråga mig inte var spåren leder. De har redan testat mig för olika sorters cancer, tagit prov på ryggmärgsvätskan. De har gjort det mesta. Och visst är det jobbigt, men det är inte det som är det värsta. Det är vardagen som svider i själen.

För ett tag sedan var jag hos en vän och på deras gräsmatta låg två räfsor kastade, och jag kunde inte ta mig förbi dem. Jag kunde inte lyfta benen tillräckligt. Det händer att jag står och diskar och känner tårarna falla. Jag tappar muggar och tallrikar, allting. Det är så lätt att ge upp.

Sedan är det också så att jag träffar nya läkare hela tiden. Jag får berätta hela historien varje gång. Om och om igen. Ingen verkar studera journalerna. Nu hoppas jag ändå att sprutorna med B12 ska hjälpa, för man blir så trött av smärtmedicinen.

Jag gör inte så mycket längre. Jag kan inte gå för långt själv, om jag skulle trilla eller något. Men jag måste ju röra mig. Det blir som låsningar i både kropp och själ. Jag kan inte ens tvätta gardinerna längre, då får jag ringa någon som kan hjälpa mig.

Jag saknar att gå till jobbet. Jag saknar att känna mig nyttig. Jag bidrar inte. Det känns så oerhört tungt. Jag älskar att ha en plats att höra hemma på. Det har varit grunden i hela mitt liv under en så lång tid.

Men å andra sidan … Jag har lärt mig att låta saker ta den tid de tar. Tar det en och en halv timma att diska, då tar det en och en halv timma.

Jag gillar inte att folk tycker synd om mig. Om någon beklagar det som händer med mig, så tänker jag att jag fortfarande kan gå. Det är en bra sak – jag kan röra mig. Det är något att hålla fast vid. Det går visserligen inte fort när jag promenerar, och det ser inte klokt ut, men jag kan fortfarande. Det finns människor som har det värre.

Jag kan helt enkelt inte drabbas av detta varje dag. Jag måste leva också.

Så jag har köpt en katt, för att pigga upp mig.

Ett bra tips: katter fungerar.”