Helsingborg/Gilleleje
”Jag har alltid tyckt att benämningen Kristallnatten är en för vacker omskrivning av vad som egentligen hände natten mellan den nionde och tionde november 1938. Alla judiska butiker blev sönderslagna, där vi bodde i Tyskland, och fler än 400 människor mördades. Flera tvingades till självmord. Hundratals synagogor brändes ner, tusentals butiker raserades. Och ja - strax över 25 000 människor fördes till tyska koncentrationsläger redan då. Det hände och jag var där.
Jag var en ung flicka och jag sov under själva Kristallnatten, men när jag kom ner i mina föräldrars affär på morgonen insåg jag vad som hade hänt. Jag minns min mamma, som gick med långsamma steg över det smutsiga golvet. Hon vandrade genom spillrorna av det som varit mina föräldrars rörelse. En liten butik. Allt var förstört. Krossat. Min mamma grät och jag kan fortfarande höra ljudet av hennes snyftningar. Kanske förstod jag inte allt av vad som skedde, men jag förstod mycket nog.
Jag visste bara inte hur jag skulle bemöta mina föräldrars stora sorg, som var så uttalad, så jag lade mig på knä och började samla ihop de mynt jag kunde hitta i bråtet på golvet - i det som var kvar av affärens inredning. De krossade glasrutorna. Kassaapparaten som låg slängd i ett hörn.
Jag samlade ihop mynt efter mynt och fortsatte trots att jag skadade mig på glassplitter och hade ont överallt.
Jag ville göra någon nytta. Och trots att det var början på en flera år lång flykt undan den tyska förföljelsen, där vi flydde med livet som insats, så var det just min mors tårar som satte djupast spår i mig. Att se sin mamma gråta - det var … oerhört. Det är som att rucka på ett barns sista trygga föreställning om livet.
Efter det flydde vi från Tyskland till Danmark och kom tillrätta där. Men det var tillfälligt. Några år senare fick vi ju fly från Danmark också, och låg då gömda i en fiskebåt 13 timmar innan vi kom i land i Sverige. I området runt Helsingborg. Det var det eller att bli skickade till ett dödsläger. Inte förrän vi steg i land på den skånska kusten var vi säkra. Inte förrän då slappnade jag av igen.
Men kanske är det inte det jag borde berätta för dig. Kanske borde jag bara säga att alla i min närhet inte klarade sig. Det är svåra ord. Och ändå. Alla släktingar på min pappas sida dödades, förutom tre kusiner. Allihop. Bara de tre överlevde."