Man tror inte att det är sant. En dag blir man publicerad efter att ha skrivit i hela sitt liv. I mitt fall skedde det för tjugo år sedan, och jag har rätt dimmiga minnen av den perioden - sorgen fanns ju överallt runt mig.
Fast sedan gick det av bara farten och de resterande sjutton böckerna föll på plats en efter en - varenda en av dem har varit en sorts process att ta sig igenom. Det är inget man reflekterar över. Det tuffar på och man kämpar, gör jobbet varje dag med en sorts växande pessimism. Min första bok var en våldsam framgång i all sin ledsamhet. Min andra riktigt stora succé dröjde till 2020, och det var Sundets röda nejlikor.
Vid få tillfällen har jag stannat upp och funderat över vad det är jag har lyckats med. Varför? Jag vet inte. Det blir nästan löjligt att värja sig mot goda nyheter, som om man inte förtjänar dem.
Till slut kunde jag titulera mig barnboksförfattare också, och i år har de böckerna till sist hittat utomlands, och jag har suttit och tummat på japanska och sydkoreanska utgåvor av Fyra minuter över tolv. Snart släpps den i England och USA också. Av reaktionerna är det främst Nederländerna som tagit mig med storm. Vilka otroligt starka och fängslande recensioner av den mörka historia, som knappt tog sig över ytan här i Sverige.
I år är också året då den första delen i Öresundstrilogin släpps på Bokförlaget Forum, och Räkna de lyckliga stunderna har precis börjat landa hos testläsarna runt om i landet. Vilken kärlek. Aldrig någonsin tidigare har införsäljningen gått så bra, och vilken inläsare av ljudboken jag har fått: Katarina Ewerlöf. Och dessutom: boken fick precis fem av fem i betyg hos viktiga BTJ (Bibliotekstjänst). Det gör mig så glad. Jag har kämpat länge och hårt, och varje steg i rätt riktning blir som en paus för själen.
“De många karaktärerna som flätas samman av deckargåtan ger en bred och drabbande bild av livet just där, just då, förmedlat med berättarglädje, innerlighet och på en klangfull prosa”
Samtidigt redigerar jag den barnbok som utan tvekan kommer att bli min bästa någonsin, och den hittar ni på hyllorna i januari 2025 - arbetstiteln är Det är en evighet till stjärnorna. Mycket kommer att hända även på den fronten.
Parallellt med detta, så arbetar jag med filmplaner på en äldre bok, där det finns stora och namnkunniga aktörer inblandade, och alltihop riskerar väl att bli helt underbart. Så se, vilken udda glädje jag till slut visar efter alla år av självtvivel.
En av mina amerikanska vänner, som också jobbar med filmplanerna, fick mig att återuppväcka uttrycket is i magen. Det får bil min grej numera: is i magen. Det kan ju betyda att låta lugnet landa i alla dessa projekt och bara vänta in allt det goda, eller att åtminstone ta sig tid att njuta av det.
En sådan här fin plakett sätter man under hösten upp till min ära här i stan - vilken fin gest.
Sa jag att Helsingborg stad ska sätta upp en plakett till min ära på Fredriskdals trädgårdar? Med bild och allt, en kort biografi, och en liten text ur en av mina böcker, alltihop gjutet i stål. Kan det bli bättre? Hur gick det ens till att jag hamnade där?
På det personliga planet: jag har inte varit i så bra form på många, många år, och snart nog kan jag svida om i finskjortorna som blivit hängande sedan de grå åren, som jag kallar dem. Och en ny barnbok har precis påbörjats, och den landar tryggt i en mer kommersiell fåra än de tidigare verken, men med samma tyngd. Del två i Öresundstrilogin avslutas under de första höstmånaderna, och sedan är det dags att slå ut vingarna igen och försöka överträffa det som gjorts hittills.
Vi tar en dag i sänder och ser med tillförsikt mot stjärnorna, som jag bara låtit hänga på avstånd tidigare. Det är svårt med självförtroendet, och framgångarna, när man glömmer att fira dem. Jag får bli bättre på det, trots att jag har så få laster kvar.
Glad sommar till er alla, var ni än befinner er,
från ett regnigt Helsingborg.
