First page

,

Beautiful review of Four minutes past minutes in big dutch newspaper

,

Just before his terminally ill mother is about to die, twelve-year-old Nicolaus runs out of her hospital room. He takes the elevator and presses a strange red button. Time stands still and the elevator takes him to a mysterious train station beneath the hospital. The trains that run there can travel through time. Can Nicolaus go to the past to save his mother?

In this captivating, magical-realistic story, it is mainly the language itself that keeps capturing your attention. That language is poetic, contemplative and versatile.

For example, prose sentences alternate with pieces of text that look more like verses. As Nicolaus talks, he regularly pauses to think about a detail. He observes, thinks, repeats and reformulates: “A big pan of meatballs, a pan of spaghetti.” You never know in advance which detail his mind's eye will linger on. It causes the story to alternately slow down and speed up: a stylistic reflection of the theme of time.

By giving the language itself such a prominent role, the Swedish Conny Palmkvist does something that is rarely seen in children's books: a commendable show of confidence in the possibilities of young readers.

From www.nieuwsblad.be

Article can be read here

,

What a beautiful day - here it is, finally: the Japanese version

,

Amazing to pick this up at the post office today - a packet all the way from Japan.

So beautiful in real life - what a version of my book Four minutes after midnight.

This was a life experience for me.

Allt the countries that have translated the book have done an amazing job.

I am so grateful.

,

Helsingborg hedrar mig med en plakett i staden

,

Birger Sjöbergs plakett

Vad ska jag säga? Bordet jag säga något alls? Helsingborg stad vill hedra mig. De vill sätta upp en plakett till min ära i det som kallas Diktarnas Helsingborg. Tänk att dela öde med Piraten och Hasse Alfredson, och de andra. Ja, tänk att. Nu blir det sant.

Det blir ett avsnitt ur någon av alla mina böcker, med anknytning till staden, och en bild av mig. Men vilken textsnutt väljer man? Så svårt.

Och ja. Herregud, kära mor, nu tänker jag på dig och papperna vi hittade under bordet i vardagsrummet efter din död sommaren 2003.

Du hade skrivit korta noteringar på mina gamla noveller.

"Så jävla bra”, stod det mitt på en sida, och så ett hjärta.

Du som inte ens svor.

Fast ja, den gången var det liksom tvunget.

Senare fick jag veta att du sagt till din väninna att “Conny ... han kommer att bli författare. Han kommer att lyckas. Jag känner det på mig.”

Tänk om jag fått visa dig detta nya i världen: din son, grabben från byn, som nu får en plakett i Helsingborg. Birger Sjöberg får axla ansvaret och bli exemplet ovan.

Mor? Ser du det inför dig?

Där är jag sedan. Vem kunde tro det?

Allt är din förtjänst.

,

Beautiful review of Four minutes past midnight in big dutch newspaper

,

From the newspaper Trouw in the Netherlands

Book review
Youth book

Nicolaus sits on a bench living, while his mother almost dies

Nicolaus travels back in time to prevent his sick mother from dying. A comforting story about grief.

by Bas Maliepaard, 15 februari 2024

This is not going to be light fare, as you immediately sense from the first sentences of The Train at Four Past Twelve by Swede Conny Palmkvist. But they are catchy sentences that draw you into the book: 'It is 11:54 PM. And I'm sitting here on a couch living. I'm sitting here living while other people die. Maybe right at this moment. Either now, or now.”

You understand that the main character Nicolaus (12) lives so consciously when it becomes clear that he is in the hospital and his mother is dying there. “Without her asking me if I agree.”

When the time comes, Nicolaus discovers a button in the elevator that was not there before. Here the story takes a magical turn, reminiscent of Yorick Goldewijk's (much more complex) Films that Run Nowhere. Via the button, Nicolaus discovers an old train station in the basement of the hospital. The Last Station, he hears from a woman who receives him there. Trains depart to the past, to the future and to the place where the deceased go.

Heart goosebumps

Nicolaus takes the train to his ninth birthday, because he still feels guilty about the scene he made after receiving a cheaper cell phone than what was on his wish list. During the short time travel he tries to fix that, but also to send his still healthy mother to a doctor as a preventive measure.

Nicolaus travels to the past several times and each time he returns to the hospital just before his mother's death, where almost the same thing happens as the last time, before he gets back into the elevator. What he wants most, to keep his mother alive, doesn't work.

The book therefore reads like a nightmarish course, further enhanced by the mesmerizing style, which makes Nicolaus' despair strongly palpable. He has 'goosebumps', he says somewhere; That's what you get when your heart is cold with sadness.

Nicolaus slowly learns to accept fate through his exhausting time travel. Although Palmkvist explains it a bit too much and at times verges on sentimentality, he offers a comforting and hopeful story about grief, in which you become trapped for a moment and which you cannot easily shake off.

, ,

Nu presenteras vem som ska läsa in “Räkna de lyckliga stunderna” som ljudbok

, ,


Trumvirvel!

Nu är det äntligen, äntligen klart att skådespelaren Katarina Ewerlöf läser in Räkna de lyckliga stunderna.

Och så glad jag blev. Det är så viktigt att rätt person tar sig an materialet.

Nu kan det inte bli bättre och jag ser med spänning fram emot resultatet.

(Bilden på henne tillhör Riksteatern)

,

Från Helsingborgs Dagblad: Mikael, med en vän som du jublar själen

,

Författaren och kulturprofilen Mikael Rudesjö är död. När hans vän Conny Palmkvist porträtterade honom i vidstående bild sa han: ”Du har fångat min poetsjäl i den bilden”.

Bild: Conny Palmkvist

KULTUR Helsingborg

Conny Palmkvist

Mikael, med en vän som du jublar själen

6 januari 2024

I litteraturen tycks något alltid ske innan samtalet kommer. En kall vind slår upp balkongdörren eller så faller en vas från bordet.  Så klar blir sällan verkligheten, tänker jag. Trots det flyger en koltrast in i köksfönstret på vår gavel bara en minut innan jag får beskedet om att min vän Mikael Rudesjö har gått bort. Under mer än ett helt år har jag fördröjt ett telefonsamtal, som  aldrig blev av. Nu är det för sent. Vad hade jag sagt? 

Jag hade sagt förlåt, vi borde pratat mer i slutet. 

Du borde hört mig säga allt detta.  

När jag mötte dig, Mikael, arbetade vi båda på Helsingborgs stadsbibliotek och du drev flera kulturprojekt som fick genklang här i stan. På bokförlaget Bläckfisken gav du ut poesi, även din egen. En av de andra författarna du publicerade var Carl Einar Häckner. 

Så fort tillfälle gavs uppträdde du ihop med parhästen Mikael Rasmusson i gruppen RuRa. Ni framförde dikter och musik. Finns det en skånsk scen ni inte stått på? Kanske var det din dröm om att bli en ny Lundell, som levde kvar från den där sommaren 1989. Men RuRa arrangerade också stadsvandringar runt Helsingborgs statyer, även det med lyrik. En dag sa du att du skulle vara med i Poetry slam. 

Jag tänkte: Du är så modig som bara gör. 

Och så startade du Poetisk Plattform.  

Och tidningen Flanören.  

Du vägrade förringas till den progressiva muskelsjukdom som du fått besked om under ungdomsåren, Beckers muskeldystrofi. Om den pratade vi ofta förr, du och jag. Din inställning var kristallklar.  

”Man måste finnas i nuet och inte bara säga det. En gång i tiden kunde jag gå. Det kan jag inte längre. Men att tänka på att jag blir sämre och sämre vore som att dö varje dag. Det går inte. Jag älskar livet.”

Jag sparade citatet, och bar det med mig när jag lyssnade till den föreläsning du höll för att ge andra hopp. Du kallade uppsättningen ”Stark utan styrka”, och du skrattade ofta och stort när du talade. Du fann kärleken och höll fast vid den, som en poet.  

Det skira ljuset fick då sippra in i texterna.  

Jo, det fanns alltid eld, och glöd och du brann även för den lokala  kulturscenen. Krävde att folk med rullstol skulle kunna komma in. Var fan har ni rampen? 

När jag nu åter läser dina diktsamlingar slås jag av att det inte bara är orden. Det är också att vi andra ibland glömde vad som krävdes av dig för att älska litteraturen och skriva medan kroppen trilskades. 

Dagen då Tranströmer dog minns jag att du helt öppet berättade om den sorg du kände. Han var en av dina stora idoler. Du skrev: ”Vi  ses, Thomas, på en vit strand när jag seglar vidare.”

Då är ni där nu, tänker jag. 

Men om jag avundas någon av er så blir det Tranströmer, som nu får diskutera liv och dikt med dig. Med en vän som du jublar själen. Så mycket vet jag.  

Och det vackra måste få finnas i alla stunder.  

Du skrev det själv. 

I de dödas stad 

går jag genom tysta kvarter 

– hör viskande minnen 

från landet bortom ljusets gräns 

Här finns spår av liv 

som aldrig nådde fram

Här finns också långa liv 

som hittade sin plats 

fann sin väg genom dagar och nätter – tog farväl med lugna ögon

,

Den svenska ambassaden i Berlin har tillsammans med den danska bjudit in mig som talare

,

Den svenska ambassaden i Tyskland har tillsammans med den danska bett mig hålla ett av öppningstalen i Berlin, när de organiserar en utställning om de danska judarnas flykt till Sverige 1943.

Jag deltar i så fall tillsammans med författaren Simon Kratholm Ankjærgaard, den tyska regeringens särskilda kommissionär mot antisemitism, Felix Klein, Sveriges ambassadör Veronika Wand-Danielsson och Danmarks Susanne Hyldelund.

Om jag tackar ja kan ni se mig på de nordiska ambassadernas Felleshus i Berlin den 24 oktober.

En stor ära, naturligtvis, och en fin tanke.

Vi får se vad schemat tillåter.

Uppdatering: jag tvingades tyvärr tacka nej till denna fina förfrågan. Kanske får jag chansen i framtiden igen, men livet måste gå före.

,

Ett personligt brev från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark

,

Vad är väl ett brev? Kanske inget. Eller allt.

Med posten kom idag ett handskrivet meddelande till mig från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark. Och det var så fint och personligt - innehållet stannar helt hos mig.

Jag vill ändå dela själva upplevelsen, eftersom det rör Den som inte saknar dig.

Bokens huvudperson Hanne, nu 98 år gammal, blev lyckligare än man kan föreställa sig över brevet. Det var en stor stund för henne och länge tryckte hon kuvertet mot sig och uttryckte sin beundran för drottningen, som tagit sig tid.

Vi lade mycket själ och hjärta i historien om Hanne och Kim. En bok jag kanske skrev bara för mig själv, och inte för publiken, om man kan säga så. Men det är ju sant. Och boken är sann.

Kim Malthe Bruun var just sanningens budbärare. Vi följde därför hans väg.

Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark kände naturligtvis till historien om Hanne och Kim sedan tidigare, så varsamt berättad av Kim själv i hans bok från 1945 - ett verk som funnits med danskarna i alla år.

Jag och Hanne belyste kanske andra delar i det vi skapade.

Drottningen bad också om att få läsa bok nummer ett i serien, som handlar om de danska flyktingarnas väg mot Sverige 1943-1945 (Sundets röda nejlikor).

Den skickas på måndag.

Efter den omtumlande dagen tänkte jag på min mor, borta sedan länge. Om hon bara fått vara här och uppleva dessa små saker som nu sker.

Allt är till dig, vill jag säga.

Jag vill tro att du vet det.

Brevet från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark fick stanna hos Hanne, som lade det i sin särskilda låda med viktig korrespondens. I den lådan finns också det sista brevet som Kim en gång skrev till henne.

,

Min dystopi Vintern analyseras i en ny avhandling från Umeå universitet

,

Doktorand Malin Löf Nyqvist. Fotograf: okänd.

Det är så fint när man inser att det man gjort räknas. Inte är det varje dag precis. Men för några dagar sedan fick jag veta att man i en doktorsavhandling har analyserat min bok Vintern tillsammans med tre andra författares verk. En avhandling, ja. Vilket arbete bakom. Och jag är förstummad över vad hon ser i min bok, doktoranden Malin Löf Nyqvist. Fascinerande, vackert, spännande.

För den intresserade, hela avhandlingen https://www.diva-portal.org/.../diva2:1790438/FULLTEXT01.pdf

Artikel om avhandlingen från Umeå universitet

Klimatkrisen ger syndaflodsberättelsen nytt liv i litteraturen

NYHET Samtidens skildringar av flodvågor, dammbrott och höjda havsnivåer kretsar kring teman som mänsklighetens och kulturens överlevnad i en klimatförändrad värld, maktfördelningen i det moderna samhället samt förhållandet mellan det förflutna och framtiden. Det konstaterar Malin Löf Nyqvist i en ny avhandling i litteraturvetenskap vid Umeå universitet om översvämningen som litterärt motiv i 2010-talets svenska romaner.

Översvämning som litterärt motiv har en lång historia som sträcker sig tillbaka till de första syndaflodsmyterna i olika kulturer världen över, men i samband med klimatkrisen har översvämningsberättelser fått en ny relevans i västerländsk litteratur.

– Kopplingar till den bibliska berättelsen om Noa och arken är fortsatt vanliga i 2010-talets översvämningsskildringar. Den här typen av katastrofmotiv har dock på senare tid främst kommit att kopplas till berättelser om klimatfrågor och andra miljöproblem, säger Malin Löf Nyqvist.

Förankring i svensk tradition

Hon konstaterar vidare att även flera av de romaner som analyseras i avhandlingen dessutom är förankrade i en svensk litterär tradition av översvämningsskildringar som kretsar kring islossningar, vårfloder och de norrländska älvarnas roll i utvecklingen av det moderna, industrialiserade samhället.

– De gråbruna, slammiga, giftiga och våldsamma vattenmassor som gestaltas i böckerna har ofta en egen vilja och gör uppror mot människans försök att kontrollera den icke-mänskliga naturen.

– Genom översvämningsmotivet blir mytologiska och andliga föreställningar om vatten synliga och utmanar synen på vatten som en naturresurs som vi människor kan styra över och utnyttja som vi vill.

Konkretiserar klimatkrisen

Hon berättar också hur skönlitterära skildringar av översvämningar används i dag ofta för att framställa klimatkrisen som något konkret, med påtaglig inverkan på den lokala närmiljön, istället för ett abstrakt, globalt fenomen.

Avhandlingen visar att svenska exempel på översvämningsskildringar inte är något undantag och att många av de trender och mönster som går att hitta i den engelskspråkiga klimatfiktionen även förekommer i den svenska.

I avhandlingen analyseras tre fristående romaner för vuxna och en ungdomstrilogi: Fallvatten av Mikael Niemi, Vintern av Conny Palmkvist, Ödmården av Nils Håkanson och Ättlingarna av Mats Söderlund.

Syftet är att försöka bidra till en djupare förståelse av hur relationen mellan människan och hennes omgivning skapas och förändras i litterära skildringar av vattenkatastrofer.

Om disputationen

Avhandlingen Hundraårsflöden: översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa finns publicerad digitalt

Disputationen äger rum fredag 15 september, kl. 13.00-15.00, i Humanisthuset, HUM.D.220

Opponent är Jerry Määttä, universitetslektor och docent i litteraturvetenskap, Historiska institutionen, Stockholms universitet.

,

Hachette Children’s Group i UK har köpt rättigheterna till Fyra minuter över tolv

,

Jag fick ta ett djupt andetag och verkligen försöka ta in nyheterna tidigare idag. Fantastiska Hachette Children’s Group i UK har köpt rättigheterna (World English) för Fyra minuter över tolv.

En enorm sak för mig - inte minst eftersom jag vidhåller att det är en av mina bästa böcker och att den sticker ut i bokfloden. Den är skriven till alla de barn som inte får många böcker skrivna till sig - de som befinner sig i den största och svåraste krisen ett barn kan hamna i: förlusten av en förälder.

Lyckan är stor här idag och blev inte mindre när jag fick veta att det tänker illustrera den, och att jag fått de bästa redaktörerna och förläggarna.

https://www.hachettechildrens.co.uk

,

Full pott för nya "Femtiofem meter under ytan" hos BTJ - 5/5 i betyg

,

Tårar i ögonen nu på morgonen när jag fick BTJ:s lektörsomdöme av min nya barnbok, Femtiofem meter under ytan. Full pott och så fint de skriver om boken (förkortat här nedan).

"Femtiofem meter under ytan är Palmkvists tredje mellanåldersbok och den knyts samman med de två tidigare genom sitt allvarliga tema, men också genom sin geografiska utgångspunkt: Julaftonsgatan i Helsingborg. Bengt Gustav Lurings pappa är världens bästa, åtminstone när han inte dricker. Men för det mesta gör han ju det och hur mycket tolvåriga Bengt Gustav än häller ut hans lurifaxar i vasken kommer pappa Luringen alltid fram ändå. Då brukar Bengt Gustav dyka långt ned i badkaret och låtsas att han är någon annan.

Femtiofem meter under ytan är en språkligt smart, humoristiskt inkännande och väl tänkvärd mellanåldersbok. Friktionen ligger i Bengt Gustavs stegvisa insikt att han inte kan rädda sin pappa på egen hand och att det är okej att be om hjälp. Sakta fyller han sin livbåt med personer som vill honom väl, utöver sin pappa. Det är allvarliga teman och tunga känslor, men också en extraordinär värme och kärlek som skildras genom jag-perspektivet. Palmkvist visar återigen att han till fullo litar på barnets förmåga att självständigt läsa, tolka, känna och tänka.

Helhetsbetyg: 5/5."

,

Fantastisk recension av "Den som inte saknar dig" i en av de största danska tidningarna

,

Förstora genom att klicka på bilden

"En vacker och relevant bok om kärlek i krigets skugga."

Mer än ett år efter att boken om Hanne och Kim släppts får den en hejdundrande recension i den stora danska tidningen Kristeligt Dagblad och kammar hem 5 av 6 möjliga stjärnor i betyg. Jag önskar att Hanne ännu var med oss, och fått se detta. Min vän, du hade blivit så lycklig och glad. Som jag är nu.

Denna respekterade och fina tidning. Jag är mållös.

Boken är inte ens översatt till danska, och ändå detta.

Vilken recension av Den som inte saknar dig.

För större text, se nedan och läs i ordning.

,

Förbundskaptenen för Tre Kronor berättar om när han läste mina böcker

,

Sam Hallam. Foto: Bildbyrån

Den här veckan har varit så fin, med så många goda nyheter. Och kanske tar den här priset på många sätt. Min vän Peter kontaktade mig och berättade att jag måste lyssna på podden Hockeypuls, där man intervjuade Tre Kronors nya förbundskapten Sam Hallam.

Det han säger berör mig extra mycket eftersom jag levde hela den första delen av mitt liv på på en hockeyrink. Dag ut och dag in, de första femton åren. Jag vet inte hur många ispass jag gjorde, men det var många. Och jag var inte helt dålig, tog mig långt fram i uttagningarna för TV-pucken på den tiden, bara en liten trupp kvar. De kallade mig och Hertl för radarparet från Jonstorp. “Nu snurrar de upp motståndarna igen.”

Nå, det är en svunnen tid. Lyssna på Sam Hallam om mina böcker ovan, en kort snutt.

Vill ni höra hela podden finns den på Expressens Hockeyplus.

,

Dansk expert skriver om varför "En hälsning från motståndsrörelsen" är så viktig

,

Den danske historikern, forskaren och experten på Holger Danske, Thomas Hilleberg, skriver om En hälsning från motståndsrörelsen i danska forum

Text: Thomas Hilleberg

Der er sager og episoder indenfor historie, og historiske begivenheder, der aldrig opklares. Betyder det så man skal give op?

Nej...

Særligt ikke når man ikke nøjes med at benytte tilgængelige oplysninger, men får tilgang til materiale som ikke har været i spil før.

Det næste man nu kan gøre, som i tilfældet med drabet på Jane Horney, er at knytte materialet til den gængse fortælling om drabet.

Eller man kan gøre som forfatter Conny Palmkvist, (CP), splitte fortællingen i atomer, for derefter at samle puslespillet på ny.

Bogen 'En hälsning från motstansrörelsen - Mordet på Jane Horney', er resultatet af Conny Palmkvists bestræbelser på at samle atomer. Og det lykkes han med.

Jeg har haft æren at samarbejde med CP tidligere omkring udgivelsen af hans bog 'Den som inte saknar dig'. En fantastisk rørende bog, der ligesom det aktuelle værk om Jane Horney, rummede et stort materiale af hidtil, ukendt for offentligheden, materiale, nemlig modstandsmanden Kim Malthe-Bruuns kærestes, Hanne Kampmann, dagbog, breve og tanker.

Forskellen fra bogen om Hanne og Kim og bogen om Jane Horney i mit samarbejde med forfatteren, hvilket jo gør mig pr automatik subjektiv er, at 'Den som inte saknar dig' er en stor, smuk hyldest og mindet om en af Danmarks mest kendte modstandsfolk og hans kæreste og ikke mindst kærligheden, mens værket 'En hälsning från motstansrörelsen' ikke dyrker noget smukt overhovedet. Bogen roder og rykker op i et lidet flaterende billede af både en likvidering, men ikke mindst et pinligt efterspil i kortlægningen af forløbet omkring likvideringen.

Forskellen i samarbejdet omkring bøgerne, mellem Conny Palmkvist og jeg, er at vi begge var meget berørte af Hanne Kampmanns fortælling, mens vi var nær at rive hovederne af hinanden midt i arbejdet med den nye bog. Af flere årsager; dels processering af tilegnet viden, forskellig baggrund, kildetroværdighed og mest af alt (og måske menneskehedens største udfordring) ændring af ens eget verdensbillede.

Den udfordring har blandt andet også betydet 'et farvel' til et par bekendtskaber, for hvem bogen blev for meget. Hvilket igen vidner om hvor følsomt emnet (stadig) er.

Nok om den del.

Bogen har det største kildeindhold til dato om Jane Horney, men også om nogle helt uudslettelige vidnesmål fra arkiver ingen har haft tilgang til før (og ikke alle kan nævnes, hvem der har bidraget med hvilket).

I danske interessent kredse findes en myte. Det var den myte, blandt flere dengang flere opståede myter, man lagde sig fast på netop i disse nutidige kredse.

Myten bygger på en fortælling nogle involverede bestemte sig for var sandheden om drabet på Jane Horney. Skønt faktuelle fejl, interne modsigelser, 'falske' tilståelser og justeringer, har myten overlevet til i dag, hvor den stadig benyttes offentligt som forklarings,- og forståelsesramme for drabet på Jane Horney.

Det er den ramme der tages ved vingebenet i bogen og (forhåbentlig) begraver myten én gang for alle.

Myten om 'drabet den 20. januar 1945 på Øresund, ombord på en kutter, sejlende ud fra Höganäs, begået af Hjalmar Ravnbo'.

En historie der i øvrigt er blevet modsagt mange gange fra Holger Danske folk og karakteriseret som 'det rene vrøvl'.

Så hvad skete der i virkeligheden?

Det er jo dét jeg ikke vil afsløre her, men derimod vil opfordre folk til at købe bogen..

Lidt af sløret vil jeg dog løfte:

- Jane Horney blev dræbt på svensk grund (et af nøglepunkterne og kontroversiel tikkende bombe på den tid, da tusindvis af danskere opholdt sig med flygtningestatus i Sverige; et drab begået af danskere på en svensk statsborger på svensk grund..)

- Den danske militære efterretningschef, Niels Bjarke Schou, anede uråd og trak alt tidligere nedskrevne tilbage, efter at have blevet trukket rundt i manegen af et fremtrædende medlem af Studenternes Efterretningstjeneste.

- Hjalmar Ravnbo, udpeget i myten som drabsmand, havde aldrig slået nogen ihjel, og det var ikke ham der skød Jane Horney

- Jane Horney blev ved adskillige tilfælde forvekslet med den navnkundige Ketty Selmer (dét spil redegører bogen særdeles tilfredsstillende for)

....derudover er der et opgør med de 'vrøvlerier' der også har haft relation til Holger Danske, bl a myten om Bent Faurschou Hviids pistol, der ender i et pengeskab for derefter at blive anvendt som gerningsvåben.

'En hälsning från motstansrörelsen ' er et af besættelsestidens bedste litterære værker af flere årsager: den er et værk der ikke serverer 'én sandhed' (men gør op med de mest gængse usandheder), den er berettet i et sti-system af begivenheder der kronologisk skrider langsomt, men sikkert frem.

Materialet er enormt og ligeledes de unikke vidnesmål (og ikke engang halvdelen af uset fotomateriale er med i bogen).

Jeg håber stadig mange vil kaste sig ud i ikke bare læsning, men i debatten, hvorfor vi i Danmark er blevet (med undtagelse af enkelte seriøse indslag), er blevet spist af med, og stillet sig tilfredse med, halvhjertede røverhistorier og myter om drabet på Jane Horney.

,

Oscar-winning producer has acquired the book Red Carnations of the Sound

,

Most Daring Rescue of World War Two -- and Not a Single Soldier or Sailor Was Involved

Benni Korzen (Oscar-winning Babette's Feast) has acquired the Swedish book Red Carnations of the Sound by Conny Palmkvist, the true story of four young Danish men who, in 1943, the year Hitler instructed the Gestapo to capture the Danish Jews, saved 1,400 of them (including Korzen himself! as a child), by ferrying them across the Sound to neutral Sweden in small boats at night, braving the choppy freezing water and the Nazi patrol boats. Korzen has brought on Barney Cohen (Guernica), who will collaborate with the book's author on the mini-series, The Elsinore Sewing Club, the evocative code name the four men chose for their endeavor.

Also producing is Gabriel Grunfeld.

Benni Korzen comments, "I have made many movies in many places about many things, but I've never attempted anything as grand and important to today's world as this less well-known piece of history."

The window is closing on first-hand accounts of the Second World War as the surviving heroes and villains leave us. This book, currently available only in Denmark, Sweden, and The Czech Republic, is appealing to filmmakers. The author began by extensively interviewing the daughter of one of the heroes, which is where he heard the story of Korzen's rescue. The rest of the book and the people in it result from Palmkvist's scrupulous research.

Barney Cohen states, "I came aboard because this is a tremendous story that I see as Schindler's List meets the Howard Hawks, Ernest Hemingway, William Faulkner movie, To Have and Have Not, and I look forward, with Conny Palmkvist, to pull it off."

Conny Palmkvist says, "I started crying as I wrote the last words - taken with the sacrifice of these men and women for strangers in the darkest period of mankind. They asked for nothing but gave everything. Still, they remain an almost untold story of courage, in the words truest meaning."

Benni or the production can be reached at BenniKorzen@gmail.com

,

Litteraturkritikern Maria Küchen läser boken om Jane Horney

,

Foto: Pierre Eriksson

Man blir som mest glad när man läser kunniga människors texter. Av alla svenska kulturjournalister så är Maria Küchen en av dem som jag har följt längst och har djupast respekt för. En tidig morgon kunde jag läsa att hon skrivit så här om En hälsning från motståndsrörelsen - mordet på Jane Horney.

“Jag sträckläste boken med andan och gråten i halsen. Delvis bygger den på nytt material, som hittats i ett researcharbete så omfattande och noggrant att det nära nog gränsar till det maniska. (Författaren skriver i sitt förord att arbetet nära nog drev honom till vansinne, och jag förstår att ett så omfattande, komplext, känsligt och sårigt skrivarbete kan få en människa att nästan tappa förnuftet). När boken bygger på andras arbete, anges det - i källförteckningen i slutet, om inte förr. Boken har en språklig rytm och en orkestrering som gör den ovanlig i sitt slag (liknande dokumentationer brukar liksom hjälplöst bli mycket torrare än så här). Jane Horney nämns konsekvent i andra person, och "du" -tilltalet är pedagogiskt. Det skiljer stilistiskt ut Jane från alla de andra personer som boken myllrar av, och gör henne till någon som inte bara författaren utan även läsaren talar MED."

,

Min första danska recension av "Fyra minuter över tolv" - vilken hyllning!

,

Bild: @eventyrdromme

Min barnbok “Fyra minuter över tolv” har fått sin första recension i grannlandet Danmark, där den släpps om exakt två veckor. Och vilken fin hyllning - vilken nära läsning av bokblogaren @eventyrdromme.

Här är ett utdrag ur henne recension

Titel: Endestationen
Forfatter: Conny Palmkvist
Forlag: @forlagetcarlsen
5/5⭐️

Jeg har knap ord, som kan beskrive denne bog, for den ramte mig lige i hjertekulen og tårerne fik frit fald, hvilket ellers ikke er noget som sker så ofte for mig. Det er en fantastisk rørende og sørgmodig fortælling, som virkelig berører en dybt.

Nicolaus mor ligger for døden, og når man kun er 12 år gammel, forekommer det fuldstændig urimeligt, at man allerede skal miste sin mor. Derfor har Nicolaus også utrolig svært ved at sidde og vente på at døden indtræffer og han må væk fra hospitalsstuen. Da han når elevatoren lægger han mærke til en knap, som ikke har været der tidligere, og da han trykker på den stopper tiden på præcis 00.04. Nicolaus ender ved endestationen, hvor han finder ud af, at han ikke bare har mulighed for at stoppe tiden, men også rejse frem og tilbage i tiden.

Da jeg begyndte at læse bogen, var jeg slet ikke forberedt på, hvor påvirket jeg ville blive af den. Heller ikke selvom jeg havde læst bagsideteksten. Det er en meget sørgelig bog, men der er samtidig noget meget smukt og sårbart over fortællingen. Det er noget der berører os alle, da livets uundgåelige kendsgerning er, at vi vil miste nogen vi holder af. Derfor kan de fleste af os nok godt sætte os ind i, hvor frygteligt det må være at miste en forælder, når man ikke er ældre en Nicolaus, og hvor vigtigt det er, at få taget ordentlig afsked med dem, man elsker.

Samtidig er det en bog som lægger op til eftertænksomhed og får en til at overveje, hvordan man selv ville reagere, hvis man ligesom Nicolaus fik mulighed for at rejse i tiden. Ville man forsøge at ændre fremtiden, rette op på de situationer, hvor man handlede ilde og sårede ens kære, eller ville man udnytte hvert et sidste øjeblik man fik i selskab med sine kære.

Det er en helt enestående fortælling, og selvom den er målrettet en yngre målgruppe, så er den lige så hårdtslående og rørende for voksne, og den får derfor den varmeste anbefaling med på vejen herfra.

“Endestationen” udkommer d. 15/8 hos @forlagetcarlsen

,

"Den som inte saknar dig" nerladdad 4000 gånger på Dagens Nyheter

,

I sommar var "Den som inte saknar dig" erbjudande till Dagens Nyheters prenumeranter. Det betyder att tidningen köper rätten till en hel hög e-böcker, som läsarna sedan får tillgång till. Helt, helt otroligt att Hanne-boken nu laddats ner 4000 gånger. Jag bugar och bockar, och tackar för alla mejl.

Missa inte att boken också helt oväntat fick en recension i en stor dansk dagstidning, nästan ett år efter releasen i Sverige. Vem kunde tro det?

Om recensionen i Kristeligt Dagblad